vargrevlogonew73
line773

Gysinge vargen

Gysinge
Senast en varg dödad en människa här i Sverige var 18 mars 1821 då sonen till Olof Ersson och Lisa Clasdotter, den 6-årige Anders, från Vatebo i By socken i Dalarna dödades av en av dem mycket omnämnde Gysingevargarne.

I dödboken står det:

”Ihjälrifwen av en warg under det modren war i kyrkan. Faderen hemma och hann med nöd slita barnet sönderrifwet ur wargens mun som bortsprungit med barnet och kastat det öfwer 4 gärdsgårdar.”

Ytterligare 8 barn hade dödats av varg i kringliggande socken samme vinter.

  • I Horndal i By socken.
  • I Dragebo och Ysjön i Årsunda socken.
  • I Bastmora och Stjärnsund i Husby.
  • Olofsborg i Hedsunda.
  • Jämtbo i Garpenberg.
  • Knäbäck i Österfärnebo.

På Gysinge herrgård tog man 1817 hand om en vargvalp som när den var i vuxen ålder släpptes fri några år senare. Grunden att den släpptes kan ha varit att den var för besvärlig att handskas med eller för kostsam i foder eller att den helt enkelt blev utsläppt av en olyckshändelse.
Det finns även uppgifter om att man på ett annat bruk i området likaledes som på Gysinge, tagit hand om en vargvalp som sedan släppts.

I husförhörslängden AI:7a för Ovansjö socken
erättade församlingens komminister om händelserna
senvintern 1821 :

”Man har varit af den tanken, att vargar aldrig ätit Människjor; men år 1821 ifrån Nytårstiden till nedansående dato, har man en bedröflig ärfarenhet häraf.
I årsunda och Östra Färnabo jämte flera socknar i V:Bergslagen hafva ganske många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämda stället blef ett barn I Nyårstiden uppätit, och i går (18 mars) begrafdes benranglet efter en 19 års gl. Flicka.
Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.
Ovansjö Com. Gård d. 19. Martii. L. Backmark.”

På den tiden var vargen vanlig i nästan hela Sverige med undantag för den sydliga delen av Skåne, och som det tydligt framgår var den allmänna uppfattningen om vargen på den tiden den att vargen inte ger sig på människor.
Om det hade varit några fall i Sverige på senare delen av 1700-talet där varg dödad ett människa hade kominister Backman nog inte skrivit så.

Vad som ägde rum i trakten av Gysinge år 1821 har ingen relevans i frågan om vargens farlighet för människan, men visar i stället på vilka olyckor människor i sin okunskap kan ställa till med.

Gysinge vargen var unik genom att den var uppfostrad i fångenskap och därför saknade den rädsla för människan som dom flesta andra vilda djuren har.
Därtill kommer att den inte hade lärd sig att jaga under sin uppväxt och när det blev dåligt med vilt i skogarna denna vinter, fick svårt att skaffa sig mat. Därför drog den sig närmare och närmare till människornas bostäder tills den olyckliga vinterdagen 1821 då den dödade det första människa.
När denna i fångenskap uppfostrade vargen först hade börjat att betrakta människan som ett bytesdjur, fortsatta den tills det att den till slut dödades av jägare den 20 april samma året.

En ödesdiger vargjakt.

I början av 1700-talet fans det mycket varg i visse delar av Småland, och för dåtidens  jordbrukare var det ett reellt problem. Att miste ett får, en ko eller en hest till vargen kunde på den tiden betyda svält och död.

I Byggningabalken i 1734 års lag kan man läsa:

”Huru skadedjur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böre”, man skulle alltså bygga varggårdar och gå skallgång för att döda odjuren.

Varje helt hemman var skyldig att hålla vargnät, och det var mycket noga beskriven hur detta skulle se ut, till exempel skulle det vare fyra famnar långt och fem alnar högt.

Vid skallgång var alla pliktiga att deltaga med få undantag, som till exempel präst och klockare, och den som inte mötte upp kunna därför straffas.Att man inte fick så mycket varg vid skallgång och skälen till det är en hel annan historia.

Följande berättelse är från den 22 maj 1727.

Kyrkoherden från Älmeboda, Laurenttius Rimmius tillammans med Måns Steffansson från Fagrasjö, hade varit i Stenkilsmåla för att giva den sjuka änkan Kirsten Håkansdotter nattvarden.

Sent på eftermiddagen när dem var på väg hemåt i skymningen, avlossade Rimmius, sittande på hästen, ett skott mot en grandunge där han tyckte sig att se en varg. När dem red närmare för att ta vara på bytet, uppdagade dem till sin fasan att det inte var en varg men däremot en vallpojke, den 13-årig Isak Nilsson från Stenkilsmåla. Pojken hade träffats av flera hagel i bröstet och blödde strax därpå ihjäl.

Händelsen beskrivs av alla vittnen som skedd av våda.
Rimmius erbjuder föräldrarna 20 dalar smt men dessa avböjer och i tingsrätten får han ”ett mycket vackert lovord och beröm för dess härliga gåvor, sedlighet och vänliga omgingo med alla sina åhörare”.
Tingsrätten dömer honom till att böta 5 daler, men vid Göta hovrätt i Jönköping skärps straffen till 50 daler och ”stånda en söndag kyrkoplikt, skriftas och avlösas”.

Källa: Älmebodaboken 1977

Statistik från 1800-talet

Statistik över skjutna vargar på
 1800-talet
    • 1827-1831            2.436
    • 1832-1836            2.988
    • 1856-1860               868
    • 1861-1865               556
    • 1866-1870               236
    • 1871-1875               229
    • 1876-1880               183
    • 1881-1885               171
    • 1886-1890               143
    • 1891-1895               356
    • 1896-1900               429
    • 1901-1905               146
    • 1908                        19

Källa :  Svensk kalenderalmanack år 1911.

Boskap dödad av varg i Älmeboda
 socken 1820-1862
    • 2 hästar
    • 15 kor
    • 6 kvigor
    • 1 tjur
    • 1 oxe
    • 8 stutar
    • 1 kalv
    • 16 svin
    • 14 får

Här redovisar man antalet husdjur som man på sockenstämman har beviljad ersättning för. Sett i relation till att husdjuren på den tiden släpptes lösa i skogen, och att varg då var vanlig förekommande i störste delen av Sverige, är antalet inte speciellt stort, och troligen förlorade man fler djur genom sjukdom och olyckor än genom varg.

Inte heller om man ser till antalet vargar som man i samma socken begärde skottpengar för, tycks vargen att ha varit något större problem. Om den hade varit det skulle man antagligen drivit en mer intensiv jakt på den än så var fallet.

Allt som allt utbetalades det skottpengar för endast 8 vargar från 1746 till 1851. 

Källa : Älmebodaboken 1966

Som kuriosa kan nämnas att man nu 150 år senare, har stora problem i samma område, förorsakad av ett helt annat vilt, nämligen vildsvin.
2007 blev kostnaden för skador på grödor och vall nästan 800 000 kronor. >>>

Gossen Lars Johnsson
uppäten av varg.

År 1696 försvann gossen Lars Jonsson som var i tjänst hos Mats Påhlsson i Rudsjö.

På våren fyra år senare 1700 hittade pigan Karin Samuelsdotter som följde boskapen hos förnämnde Mats Påhlsson, en huvudskalle i ett litet myrdrag endast "två bösshåll" från gården. Förutom en liten klädslarva under en liten gran hittades inga andra rester efter gossen.

Två år senare, 1702 kom saken inför tinget som dömde Mats Pålsson till att plikta 5 Rdr Silvermynt för att han "ej gjorde modern som var allenast 7 mil därifrån i Hoting, kunnig om pojkens försvinnande" och "inte med fullständig flit honom uppletade".

Orsak till gossens död var enligt rätten att han troligen hade tappad bort boskap och därför inte tordes gå till bys, hade satt sig under granen där han "i det elaka vädret blev död och sedan av vargdjur uppäten."

(Källa: Bertil Krånglin)

Från Finneröja Socken

Vargen var en hjort.

Vid ett vargskall (trakten av Åtorp?) år 1716 hände det att en bonde från Häggetorp i Ämnehärad, Lars Persson, dödade en hjort. I rätten påstod han att han inte kunna skilja på varg och hjort men blev inte trodd och dömdes att bota 100 dalar silvermynt. Bonden Lars Persson hade inte sådana medel och straffades därför genast ”corporaliter”, med andra ord spöslitning, piskning.

Skador på tamdjur i Skaraborgs län 1827

  • 120 hästar
  • 393 boskapskreatur
  • 2578 får och getter
  • 503 svin

Bemärk att talen är från hela länet och inte enbart från Finnerödja socken.
För att få lite perspektiv på det stora antalet dödade kreaturen får man se lite på hur man håll djuren på den tiden.

Axel Johansson, Ykullen, berättar.

”Korna gå på sommarbeta i skogen och ge sig ibland iväg så långt från gården, att det kan ta dagar att få reda på dem. Det finnes inga stängsel som begränsa ägorna, varför djuren kunna röra sig fritt i så gott som hela Urtiven mellan Vättern och Unden. Det händer att de ge sig iväg flera mil från gården.”

Att Finnerödjasocken i norra delen av länet var hård drabbad, kan man bland annat läsa i sockenstämmaprotokollet.

“Odjuren har gjort betydliga nederlag bland sockenmännens kreatur.”
Här berättas även att socknen fick lämna ersättning till den fattiga inhysesmannen Lars Person i Djupmossen, som håll på att förlora hela sin egendom genom förlusten av sin enda ko.

Vad som kvarstår av torpet Högskog

År 1827 dödades det i hela länet

  • 53 vargar
  • 2 lodjur
  • 771 rävar

Vargskall år 1840

1840 anordnades ett drevskall på varg mellan Trehörningen och Högsbo.
August Mattson i Torpstället var med som drevkarl, och berättade följande.

“Man omringade tre vargungar. De sprungo först runt jägarna, men blevo sedan skrämda och sprungo rakt mot drevkarlarna. Men av dem blevo de ånyo skrämda. Då sågo de ingen annan utväg än att kasta sig på rygg i ljungen, och där blev de dödade av drevfolket. Sedan buro drevkarlarna under rolighet ( !) sitt jaktbyte fram till skallskyttarna.”

Enligt skallreglementet som antogs vid den allmänna sockenstämma den 20 november 1842 ålåg det drevkarlarna att vare ”försedd med en fyrkantig jernspik af en half aln längd, försedd med ett två alnar långt trädskaft.(1 aln = 60cm)
Denna pik bör hålla 1/3 tum på varje sida i den ändan som är fästad i skaftet.”

Dem sista skallfogdar , två för varje socken, valdes i Finnerödja socken år 1862.
Det sista vargskallet i Västergötland ägde rumvid Torsö, som ligger söder om Finnerödja, inte långt från Mariestad.
Det var  omkring år 1860, men så sent som 1880 var det kvar vargar i Finnerödja.

Uddrag från domböckerna.

  • 1688 22 oktober.
    Kornett Tifverman i Korterud, Tiveden, begär att få rödja för att skydda sig mot björn och varg.
  • 1693 8 juni.
     Johanna, Olofs hustru i Gatan, och hennes granne Jöns i Ekebacken begära få svedja till skydd mot vargen; 3 nötkreatur dödade förl. År; ingen dag säker om små lamm och små kreatur.
  • 1694 14 februari.
    Åborna i Västanmossen ( Västansjö) klaga att de för varg och odjur ingen frid kunna hava.
  • 1696 27 oktober.
    Åborna i Jönsgård, Finnerydia, Västansjö och Kråkvattneet få svedja ¼ Skps vardera till skydd mot varg i ydeskogen.
  • 1715 15 juni.
    Jakob Göransson i Östergården 2 vargar, Johan Nilsson i Lund 1 varg, 2 dlr smt för varje.
  • 1719 22 oktober.
    Nils Håkansson i Västansjö, 3 vargar, 2 dlr smt för varje.
  • 1720 20 oktober.
    Sven Nilsson i Gatan, 2 vargar, 2 dlr smt för varje.
  • 1721 14 juni.
    Lars Larsson i Korterud. 2 vargar, 2 dlr smt. Nils Håkansson i Västansjö, 1 vargunge, 1dlr smt.
  • 1723 24 maj.
    Två hustruer i Ebbetorp funnit en varghåla med 7 ungar, som de ihjälslagit; 1 dlr amt för varje.
  • 1730 3 juni.
    Per Persson i Slättsbol skjutit 1 varg, 2 dlr smt.
  • 1731 25 oktober.
    Hans i Finnefallet och pojkarna Lars i Slättsbol och Per i Högelid slagit ihjäl 5 vargungar öster om Finnefallet; 1 dlr smt st.
  • 1737 17 bebruari.
    Skogsväktare Tyres Lindberg, 3 vargungar.
  • 1739 25 maj.
    Lars Andersson i Kråkvattnet, 1 varg, 2dlr smt.
  • 1749 6 februari.
    Skogsväktare Tyres Lindberg, 1 varg.
  • 1757 26 oktober.
    Anders Larsson i Kärret, 7 unga vargar.
  • 1771 15 oktober.
    Jakob Eriksson Jonsgård Paradis, 5 vargungar.
  • 1780 18 februari.
    Kronoskogsväktare Anders Nylander, 1 varg.
  • 1799 25 februari.
    Korpral Per Ärlig, Orrkullebäcken, 1 varg (32sk.).
  • 1801 4 mars.
    Sven Persson i Stenberget, 1 varg.
  • 1836 20 november.
    1 varg och 6 vargungar.
  • 1837 10 september.
    2 Vargungar.
  • 1837 26 november.
    Erik Jakobsson, Kråkvattnet, 2 vargungar.
  • 1841 11 juli.
    Karl P. Gustafsson i N Kulla och Johan Larsson, Sågdammen, 1 varg.
  • 1842 21 augusti.
    Johannes Persson, Ramsnäs, 4 vargunger.
  • 1843 12 november.
    Jan Olofsson i Bråten, 1 varg. Abraham Abrahamsson i Västansjö, 1varg.

    (dlr smt = dalar silvermynt)

Källa : Finnerödja, en socken i Västergötland. Av Gustaf Neander.
(Hasselforsreviret)

Dokumenterade fall
där människor har dödats av varg.

Brev från prosten i Hova 1763
Hova_kyrka_i_Hova

I ett brev från prosten i Hova, Nils Carlenius, till landshövdingen i Mariestad  daterat den 12 januari 1763, skriver han följande :

 

”Under det jag tänckte skrifwa mitt ringa namn, inkom den bedröfwerlige berättelsen, det 2:ne wargar i dag kl. 10. För middagen, på Walaholms Torp, tagit, inwid hus-dörren, en gosse af 9. Åhrs ålder, och, oachtadt modrens skriande, släpad honom bort och ätit upp det ena låret, innan dess döda kropp, medelst folcks tillopp, kunde räddas”

Detta är ett av dom få fallen i Sverige där det går att dokumentera att varg har dödad människa på närmare 300 år.
Om man bortser från ”Gysinge-fallet” dödades det två pojkar i Värmlands län i december - januari 1727 - 1728 och en 12-årig flicka år 1731 i Dalsland län.

Möjligen var det denna händelse i Hova som gjorde att man på sockenstämman i Finnerödja socken, 1765, beslöt att omgärda och återuppbygga den då förfallna varggård som var belägen sydväst om Finnerödja ”jemte landswägen på högra hand inemot Broten”. Det är den varggård som Linné beskriver i sin berättelse om sin västergötaresa i 1746.

”Denna warggård war nästan åttkantig, och wid pass et par bysseskått bred, med tall och gran helt tätt bewuxen. Han war bygd, eller innestängd med oklufwet gerdsle, eller trän, som woro lagde paralelt och horizontailt, och tätt intil hwarandra, til 6 alnars längd i högden; denna så bögde gerdesgård slutande inåt ad angulum rectum, så att öfwersta delen af gerdesgården dock ej war mer än 3 alnar hög ifrån jorden.
Denna wägg war uppstödd medelst små perpendiculaire träpelare, som höllo emot några stolpar, som lågo under wäggen till tjocklek af takspårrar.
Öfwerst uppå denna gerdesgård låg en kamm af träpinnar, som stälte sina taggar på skutt nederåt eller inåt. Hwardera af desse träpinnar eller taggar war i kammen ½ aln långa och 3 twärfingrar ifrån hwarannan insatt.
Utanpå war denna gerdesgård stödd med annat gerdsle till halften ifrån jorden uppåt, at man ej kunde se igenom honom.
I denna Warggård bruka de att skjuta ihjäl gamla hästar, hwilka med sin stank locka wargarna dit, som utan möda kunna hoppa in öfwer den slutande gerdesgården, men nästan omöjeligen slippa ut, emedan kammen tager emot dem i uthoppningen.”

(Källa : Finnerödja, en socken i Västergötland. Av Gustaf Neander.)

Från Dalsland och Värmland.

I dödboken från Boda i Värmland står det för år 1727 följande :

”Den 17 december Jon Swen vid Rinefors ihiälrefwen af en ulv och mest opätin 4 ½ åhr gamel”

Några dagar senare den 6 januari 1728 :

”Jon Ersson i Smedsrud ihjälrefwen av en glubisk ulf; 9 åhr är gl begrafn”

I dödboken för Steneby i Dalsland 1731 står det :

”7 aug : begrofs flickan Börta Johansdotter i Spettholet, som d. 3 aug olyckligen invid torpet af en glupande varg blef tagen, till skogen buren och ihiälrefwen, dess ålder warandes 12 åhr.”

Källa : "Värmland Förr och Nu 1986" , Håkan Eles)

Vargjägaren

Anki Hagberg har lagt upp en hemsida om sin morfarsfar Johan (Jan) Petter Forsberg som under flera decennier på 1800-talet var skogvaktare under Hasselfors Bruk i Skagershults församling i Närke, där Hasselforsflocken nu håller till.

"Alla haglen hade gått igenom vargkroppen och stannat vid skinnet på andra sidan.I dödslorna hade vargen tuggat sönder tungan så att den låg som en massa i munnen. Jag öppnade till sist vargens mage och fann där lämningar efter hela hunden. De långa hundbenen var krossade i spillror medn ryggknotorna hela och blott avknäppta i lederna. I en ryggknota fick jag se ett klenat hagel sitta och blänka, varför jag letade vidare och hittade ännu flera flera av dem som jag sköt hunden med. Vargen hade således två hagelsvärmar i magen!"

Mycket mer läsning på >>>

.....

E-POST

(c) Vargreviret

nyheter