vargrevlogonew73
Topdark330

Svenskars inställning till rovdjurs-
politik och förvaltning.

  • Majoriteten av dem som lever där rovdjuren finns är positiva till rovdjur och hur vi i Sverige har valt att förvalta dem.
  • Där det finns rovdjur finns också betydande minoriteter som är kritiska till den förda rovdjurspolitiken.
  • Undersökningen bekräftar att människors inställning till rovdjur troligen förändras när rovdjuren återtar sina tidigare utbredningsområden.
  • Lodjuret är det av de stora rovdjuren som vi svenskar känner mest för. Järven är det som vi känner minst för jämfört med övriga rovdjur.
  • En stor majoritet av dem som svarat på undersökningen stödjer att ansvaret för rovdjursförvaltningen i första hand ska ligga hos Naturvårdsverket.
  • En majoritet anser också att de som har ett särskilt intresse i rovdjursfrågor ska ges inflytande över förvaltningen av rovdjuren. Det gäller den ideella naturvården liksom de som direkt berörs av rovdjuren, exempelvis jägare, jordbrukare och samer.
  • Även rovdjursforskningen, kommuner och länsstyrelser ska ges inflytande i rovdjursfrågan.
  • Resultaten stödjer den nyligen etablerade svenska rovdjursförvaltningen där såväl ett centralt rovdjursråd som regionala rovdjursgrupper i län med fasta rovdjursstammar ingår.
  • En viktig slutsats är att vi aldrig kan överföra resultat från nationella undersökningar till de län och kommuner som hyser rovdjur. För att få en rättvisande bild av folks inställning måste människorna som bor där rovdjuren finns också tillfrågas. 
     

Attitydundersökningen utfördes under mars/april 2004.
150 personer mellan 16 och 65 år från varje kommun i de berörde länen ingick i undersökningen. 
1 067 var bosatta utanför de sex länen och totalt medverkade det 11 418 personer.

Fjällmistrarapport nr:10 ISSN 1652-3822
Göran Ericsson SLU Umeå/Fjällmistra
Camilla Sandström Umeå universitet/Fjällmistra
Rapporten hittar du här
>>>

Genetik.

  • Så få som två hannar och en hona kan ha lagt grunden till den nuvarande vargstammen.
  • Det finns ingen släktskap mellan den nuvarande vargpopulation och vargarna från förr 1980.
  • Det finns ingen släktskap mellan djurparksvargarna och dom viltlevande Skandinaviska vargarna.
  • Den genetiska variationeni stammen är på väg neråtigen (mer och mer inavel).
  • Vargen som nu finns i Nordland skiljer sig genetiskt från dom Skandinaviska och är därmed mycket värdefull för vargstammans framtid.

Röd färg visar dom olika genvarianter funnit i dom Skandinaviska och Finska vargarna, och svart färg visar var dessa varianter har påträffats utanför dessa områden. Talen visar antal vargar från dom olika områden som ingått i undersökningen. Variant D finns enbart hos djurparksvargarna.

2 Y-kromosomvarianter hos dom Skandinaviska vargarna.

Vid en nyligen offentliggjort undersökning som omfattar 100 hanvargar från norra Europa hittade man i alt 17 olika varianter av Y-kromosomer.
Av dom undersökte vargarna var 14 viltlevande skandinaviska vargar som skjutits eller trafikdödats och 13 från Svenska Djurparker. Bland dom Skandinaviska vargarna hittade man 4 olika Y-kromosomvarianter, här kallad A, B, C och D. Varianten C fanns endast hos ett enkelt individ som blev skjuten nära Malmberget i Norrland i 1977 och D endast hos djurparksvargarna.
I vargarna från Finland hittade man i alt 4 olika varianter och dessa hittade man även hos dom Ryska. Hos dom Baltiska hitta man dock endast igen 3 av dessa 4. Dessa 4 genvarianter är på kartan markerat som E, F, G och H.

Detta betyder med andra ord att den nuvarande bestånd av varg i Skandinavien inte grundar sig på vargar utplanterade från dom Svenska djurparkarna.
Eftersom dom Svenska djurparksvargar stammar från vargar fångat i  Skandinavien på 50-tallet, betyder det även att den nuvarande bestånden inte kan har sitt ursprung från dom vargar som fans i Sverige före 1980.

Man har även  lyckats att få fram DNA från en större antal vargar som död före 1980 genom att utvinna denna från pulpan i tänderna på kranier som finns i olika museisamlingar.
Dom äldste av detta femtiotal ”historiska” vargar som ingick i undersökningen kan dateras tillbaka till 1800-talet, men inte heller här hittade man spår som kan knyta dessa till nutidens vargpopulation.

Två hanar bakom nuvarande vargstam.

Numera tror man sig veta att hela den Skandinaviska population troligen stammar från så få som två olika hannar och en enkelt hona, (eventuellt att tillskott till den genetiska variationen från andra hannar, under tiden har gått förlorat eller möjligen finns kvar bland enskilda djur som bara inte upptäckts än).

Det man nu har sett genom att studera materialet från ett tidsperspektiv, är att den nuvarande population startade med en hane och en hona i början av 80-talet. 1990 fick stammen så tillskott av nya gener genom en enkelt hane som invandrad från Finland. Detta medförde  att  den genetiska variationen igen blev större och populationens växt började nu på allvar.

Den genetiska variationen har dock tydligen blivet mindre dom senaste åren, vilket har ledd till spekulationer om olika sjukdomar hos enskilda individer, som till exempel skabben hos Hasselforsvargarna, möjligen kan skyllas på begynnande svagheter hos populationen till följ av inavel.
Detta går troligen inte att bevisa, men klart är att bestånden tränger nytt blod, och den ensamma vargen som uppehåller sig rund  Stora Sjöfallets nationalpark i Nordland (mars 2002), kan därför få mycket stor betydelse för dom Skandinaviska vargarnas framtid eftersom det har visat sig att den genetiskt hör till dom Finska och inte till dom Skandinaviska vargarna. Först skall den dock lyckas med att ta sig ner till Mellansverige och där hitta någon lämplig partner.
I ljuset av vad man vet om dödligheten för vargar som är på vandring  (13 vargar dödade i trafiken sedan 1990), är chanserna för detta tyvärr inte speciellt stora.

Vargen som i 1977 dödades i Norrland hade Y-kromosomvarianten C som inte har hittats i vare sig dom undersökte Skandinaviska, Finska eller Ryska vargarna, däremot hittades den hos vissa av vargarna från Baltikum.

Detta betyder dock ej att denna varianten av Y-kromosomet inte finns hos vargarna i Finland eller Ryssland, endast att man inte hittade denna varianten i dom undersökte vargarna.
Däremot kan man säja att sannolikheten för att det skal finnas vargar med denna genetiska varianten bland dom Finsk Ryska vargarna måste bedömas som ganska så liten på grund av det efter förhållande stora antalet vargar från dessa områden som ingick i undersökningen, 16 från Finland och 31 från Ryssland.
Av samma skäl bedöms även sannolikheten för att varianterna A och B finns kvar bland populationerna i Finland, Ryssland eller Baltikum som mycket liten.

Varifrån kommer nu dom skandinaviska vargarna?

Dom möjligheter som finns är att det är resterna av en annan ”stam” av vargar än den som dominerade den Skandinaviska halvön förr 1980 eller att dom är invandrade från stammar längre östöver i Ryssland eller invandrad från Finland och att denna stammen numera har utdöd där.
Möjligheterna är många, men sannolikheten för att den Skandinaviska stammen är resultatet av en utsättning av vargar från dom Svenska djurparkerna tycks med facit i hand, helt kunna avfärdas.

Även sannolikheten för att den är resultatet av vargar importerade från dom Baltiska länderna och utsläppt illegalt, må betraktas som näst till obefintlig. Detta faktum gör dock inte dom olika konspirationsteorien om utsättning av varg som florerar från tid till annan mindre roliga att läsa, och dessa kommer troligen alltid att finnas kvar i någon form.

Det senaste är boken ”Vargmannens testamente”, som tills nu inte har väckt så stor uppståndelse eller skapat sån debatt som författaren enligt egen utsaga i dagspressen önskat sig.
Alt tyder på att vargarnas återkomst i Skandinavien har skett på naturlig vis och om man jämför detta med innehållet i denna boken kan det ju verka lite banalt och tråkigt, men det är ofta det som skiljer verkligheten från fantasien.

.....