vargrevlogonew73

Hasselforsreviret är belägen mellan Degerfors, Mulhyttan i norr
och Laxå, Finnerödja i söder.

Vintern 1994 1995 kom dem förste rapporterna om varg i trakten och den följande tid var det fler människor som så vargen. Denna vargtik får betecknas som mycket lekfull i sin kontakt med människor.
Bland annat får en skidåkare som är ute på träning på sjön Toften sällskap av tiken, som följer efter i en avstånd på 15-20 meter. När skidåkaren stoppar, stoppar även vargen och ibland gör hon "glada" språng utefter spåret. 
Vid ett annat tillfalla får några pimpelfiskare, även det på Toften, syn på en varg som kommer rakt på dom. Först när den är 20-25 från dom stannar den och kretsar så rund dom på en avstånd av 25 meter. Ibland lägger hon sig på isen och betraktar dom. När en annan pimpelfiskare några hundra meter borta börjar borra ett nytt hål i isen, reagerar vargen på ljudet och springer bort mot denna och stannar först på 10 meters avstånd där hon tar ögonkontakt med fiskaren och gör några glada skutt för att visa att hon söker kontakt.
Under åren som följer avspisar hon fler friare men så 1999 dyker den rätta upp, en storväxt hane, och våren 2000 föds det förste kull valpar i reviret. Följande vinter 2000-2001 spårar man minst 8-9 vargar i reviret.
Samme vinter märks alfahanen och två av valparna med radiosändare, och tiken öronmärks.
Dessa vargar vägs och registreras med nummer enligt följande. 
Ledarhanen 0105 (49kg), tiken öronmärkt 0104 (38kg), och valparna 0103 (33kg) och 0106 (24kg).
Den ene tikvalpen (0106, Lilltösa) utvandrar i slutet av juni till området norr om Mulhyttan som ligger i den nordostliga utkanten av Laxåreviret.
Här avlivades hon 30 augusti 2001 efter att hon hittades svårt angripen av skabb.
4 valpar föddes våren 2001, men tyvärr hittades en av dom död söndag den 14 oktober 2001, vid stora Gåssjömossen söder om Svartå, troligen av en lunginfektion.
19 oktober avlivade en privatperson i Hasselfors en mycket svårt skabbangripen varghane från årets kull, varefter han kontaktade polisen. Kroppen skickades till SVA för undersökning.
Denna valp var mycket hård angripne av skabb. Ytterligare en av årets valpkull har angripits av skabb.
Vid märkningen av de vuxna vargarna i området visade de spår efter att tidigare ha varit angripna av skabb, och har därför troligen bliven immuna mot sjukdomen.

Kartan visar hur ofta man har pejlat vargarna inom dom olika områden av reviret under perioden 2001-2002.

27 december 2001 avlivades den andra av dom två radiomärkte varghonor i reviret (0103).
Hon påträffades av en jägare vid Sirbo mellan Åtorp och Finnerödja, utmärglad och svårt drabbad av skabb.
Försök till märkning av ytterligare vargar i reviret gjordes tisdag den 29 februari 2002, men måtte uppgivas på grund av dårliga väderförhållande med kraftig byig vind.

5 mars 2002 avlivades alfahonan på grund av skabb av ett lokalt jaktlag utanför Åtorp.

Ett nytt kull valpar föddes efter en ny hona våren 2002. Denna tiken hade gått tillsammans med hanen i början av året medan alfatiken än levde.Även följande våren 2003 födde hon valpar i reviret.

Vintern 2002/2003 ommärktes alfahanen med en av de nya GPS sändare som tyvärr har visat sig att fungera lite knackigt. Hanen var då mycket uppmärksam på helikoptern och visade tydliga tecken på att inte tycke om det sällskapet genom att hela tiden söka sig in i mer tätbevuxen terräng. Till sist lyckades man mota ut honom på en sjö nära Svartå där han blev sövd.
Vintern 2003 2004 försökte man igen att märka vargarna i reviret men utan resultat.

Sedan alfahonan avlivades har det inte varit rapporter om skabb bland vargarna i området.
Vad som även är nytt är att vildsvinen nu har kommit till området runt Finnerödja.


 

Från Finneröja Socken

Vargen var en hjort.

Vid ett vargskall (trakten av Åtorp?) år 1716 hände det att en bonde från Häggetorp i Ämnehärad, Lars Persson, dödade en hjort. I rätten påstod han att han inte kunna skilja på varg och hjort men blev inte trodd och dömdes att bota 100 dalar silvermynt. Bonden Lars Persson hade inte sådana medel och straffades därför genast "corporaliter", med andra ord spöslitning, piskning.

Skador på tamdjur i Skaraborgs län 1827

  • 120 hästar
  • 393 boskapskreatur
  • 2578 får och getter
  • 503 svin

Bemärk att talen är från hela länet och inte enbart från Finnerödja socken. 
För att få lite perspektiv på det stora antalet dödade kreaturen får man se lite på hur man håll djuren på den tiden.
Axel Johansson, Ykullen, berättar.

"Korna gå på sommarbeta i skogen och ge sig ibland iväg så långt från gården, att det kan ta dagar att få reda på dem. Det finnes inga stängsel som begränsa ägorna, varför djuren kunna röra sig fritt i så gott som hela Urtiven mellan Vättern och Unden. Det händer att de ge sig iväg flera mil från gården."

Att Finnerödjasocken i norra delen av länet var hård drabbad, kan man bland annat läsa i sockenstämmaprotokollet. 
"Odjuren har gjort betydliga nederlag bland sockenmännens kreatur."
Här berättas även att socknen fick lämna ersättning till den fattiga inhysesmannen Lars Person i Djupmossen, som håll på att förlora hela sin egendom genom förlusten av sin enda ko.

År 1827 dödades det i hela länet

  • 53 vargar
  • 2 lodjur
  • 771 rävar

Vargskall år 1840

1840 anordnades ett drevskall på varg mellan Trehörningen och Högsbo. 
August Mattson i Torpstället var med som drevkarl, och berättade följande.

"Man omringade tre vargungar. De sprungo först runt jägarna, men blevo sedan skrämda och sprungo rakt mot drevkarlarna. Men av dem blevo de ånyo skrämda. Då sågo de ingen annan utväg än att kasta sig på rygg i ljungen, och där blev de dödade av drevfolket. Sedan buro drevkarlarna under rolighet ( !) sitt jaktbyte fram till skallskyttarna."

Enligt skallreglementet som antogs vid den allmänna sockenstämma den 20 november 1842 ålåg det drevkarlarna att vare"försedd med en fyrkantig jernspik af en half aln längd, försedd med ett två alnar långt trädskaft.(1 aln = 60cm)
Denna pik bör hålla 1/3 tum på varje sida i den ändan som är fästad i skaftet."


De sista skallfogdar , två för varje socken, valdes i Finnerödja socken år 1862.
Det sista vargskallet i Västergötland ägde rumvid Torsö, som ligger söder om Finnerödja, inte långt från Mariestad.
Det var  omkring år 1860, men så sent som 1880 var det kvar vargar i Finnerödja.

Källa : Finnerödja, en socken i Västergötland. Av Gustaf Neander

Uddrag från domböckerna.

  • 1688 22 oktober. 
    Kornett Tifverman i Korterud, Tiveden, begär att få rödja för att skydda sig mot björn och varg.
  • 1693 8 juni.
     Johanna, Olofs hustru i Gatan, och hennes granne Jöns i Ekebacken begära få svedja till skydd mot vargen; 3 nötkreatur dödade förl. År; ingen dag säker om små lamm och små kreatur.
  • 1694 14 februari. 
    Åborna i Västanmossen ( Västansjö) klaga att de för varg och odjur ingen frid kunna hava.
  • 1696 27 oktober. 
    Åborna i Jönsgård, Finnerydia, Västansjö och Kråkvattneet få svedja ¼ Skps vardera till skydd mot varg i ydeskogen.
  • 1715 15 juni. 
    Jakob Göransson i Östergården 2 vargar, Johan Nilsson i Lund 1 varg, 2 dlr smt för varje.
  • 1719 22 oktober. 
    Nils Håkansson i Västansjö, 3 vargar, 2 dlr smt för varje.
  • 1720 20 oktober. 
    Sven Nilsson i Gatan, 2 vargar, 2 dlr smt för varje.
  • 1721 14 juni. 
    Lars Larsson i Korterud. 2 vargar, 2 dlr smt. Nils Håkansson i Västansjö, 1 vargunge, 1dlr smt.
  • 1723 24 maj. 
    Två hustruer i Ebbetorp funnit en varghåla med 7 ungar, som de ihjälslagit; 1 dlr amt för varje.
  • 1730 3 juni. 
    Per Persson i Slättsbol skjutit 1 varg, 2 dlr smt.
  • 1731 25 oktober. 
    Hans i Finnefallet och pojkarna Lars i Slättsbol och Per i Högelid slagit ihjäl 5 vargungar öster om Finnefallet; 1 dlr smt st.
  • 1737 17 bebruari. 
    Skogsväktare Tyres Lindberg, 3 vargungar.
  • 1739 25 maj. 
    Lars Andersson i Kråkvattnet, 1 varg, 2dlr smt.
  • 1749 6 februari. 
    Skogsväktare Tyres Lindberg, 1 varg.
  • 1757 26 oktober. 
    Anders Larsson i Kärret, 7 unga vargar.
  • 1771 15 oktober. 
    Jakob Eriksson Jonsgård Paradis, 5 vargungar.
  • 1780 18 februari. 
    Kronoskogsväktare Anders Nylander, 1 varg.
  • 1799 25 februari. 
    Korpral Per Ärlig, Orrkullebäcken, 1 varg (32sk.).
  • 1801 4 mars. 
    Sven Persson i Stenberget, 1 varg.
  • 1836 20 november. 
    1 varg och 6 vargungar.
  • 1837 10 september. 
    2 Vargungar.
  • 1837 26 november. 
    Erik Jakobsson, Kråkvattnet, 2 vargungar.
  • 1841 11 juli. 
    Karl P. Gustafsson i N Kulla och Johan Larsson, Sågdammen, 1 varg.
  • 1842 21 augusti. 
    Johannes Persson, Ramsnäs, 4 vargunger.
  • 1843 12 november. 
    Jan Olofsson i Bråten, 1 varg. Abraham Abrahamsson i Västansjö, 1varg.

    (dlr smt = dalar silvermynt)

Brev från prosten i Hova 1763

I ett brev från prosten i Hova Nils Carlenius till landshövdingen i Mariestad, daterat den 12 januari 1763, skriver han följande :

"Under det jag tänckte skrifwa mitt ringa namn, inkom den bedröfwerlige berättelsen, det 2:ne wargar i dag kl. 10. För middagen, på Walaholms Torp, tagit, inwid hus-dörren, en gosse af 9. Åhrs ålder, och, oachtadt modrens skriande, släpad honom bort och ätit upp det ena låret, innan dess döda kropp, medelst folcks tillopp, kunde räddas"

Detta är ett av dom få fallen i Sverige där det går att dokumentera att varg har dödad människa på närmare 300 år.
Om man bortser från "Gysinge-fallet" dödades det två pojkar i Värmlands län i december - januari 1727 - 1728 och en 12-årig flicka år 1731 i Dalsland län.

Möjligen var det denna händelse i Hova som gjorde att man på sockenstämman i Finnerödja socken, 1765, beslöt att omgärda och återuppbygga den då förfallna varggård som var belägen sydväst om Finnerödja "jemte landswägen på högra hand inemot Broten". Det är den varggård som Linné beskriver i sin berättelse om sin västergötaresa i 1746.

"Denna warggård war nästan åttkantig, och wid pass et par bysseskått bred, med tall och gran helt tätt bewuxen. Han war bygd, eller innestängd med oklufwet gerdsle, eller trän, som woro lagde paralelt och horizontailt, och tätt intil hwarandra, til 6 alnars längd i högden; denna så bögde gerdesgård slutande inåt ad angulum rectum, så att öfwersta delen af gerdesgården dock ej war mer än 3 alnar hög ifrån jorden. 
Denna wägg war uppstödd medelst små perpendiculaire träpelare, som höllo emot några stolpar, som lågo under wäggen till tjocklek af takspårrar.
Öfwerst uppå denna gerdesgård låg en kamm af träpinnar, som stälte sina taggar på skutt nederåt eller inåt. Hwardera af desse träpinnar eller taggar war i kammen ½ aln långa och 3 twärfingrar ifrån hwarannan insatt.
Utanpå war denna gerdesgård stödd med annat gerdsle till halften ifrån jorden uppåt, at man ej kunde se igenom honom. 
I denna Warggård bruka de att skjuta ihjäl gamla hästar, hwilka med sin stank locka wargarna dit, som utan möda kunna hoppa in öfwer den slutande gerdesgården, men nästan omöjeligen slippa ut, emedan kammen tager emot dem i uthoppningen."

Vargjägaren

Anki Hagberg har lagt upp en hemsida om sin morfarsfar Johan (Jan) Petter Forsberg som under flera decennier på 1800-talet var skogvaktare under Hasselfors Bruk i Skagershults församling i Närke, där Hasselforsflocken nu håller till.

"Alla haglen hade gått igenom vargkroppen och stannat vid skinnet på andra sidan.I dödslorna hade vargen tuggat sönder tungan så att den låg som en massa i munnen. Jag öppnade till sist vargens mage och fann där lämningar efter hela hunden. De långa hundbenen var krossade i spillror medn ryggknotorna hela och blott avknäppta i lederna. I en ryggknota fick jag se ett klenat hagel sitta och blänka, varför jag letade vidare och hittade ännu flera flera av dem som jag sköt hunden med. Vargen hade således två hagelsvärmar i magen!"

Mycket mer läsning på >>>

Topdark330