vargrevlogonew73

Malung Julen 1853

Detta fallet är med all sannorlikhet en skröna, en vandringssägen.

I en notis i tidningen Wänerborgs stad och län från 8 februari 1854 kan man läsa följande:

”Karlstad
= Från Elfdals pastorat skrifves, att wargarna under julen och i början av nya året warit alldeles förfärliga glupska här uppe. På hemmanet Kölberget i Ny socken invid Malung hafwa de tagit lifwet av en gossa om 15 år, men flera personer kom till stället på gossens jammerrop, så att wargarna, flera till antalet, inte hunno äta upp honom.”

Kölberget

Detta tolkas av flera som att vargarna dödat honom men förhindrats att äta upp honom, men texten kan även tolkas som att OM INTE : ”flera personer kom till stället på gossens jammerrop, så att wargarna, flera till antalet, inte hunno äta upp honom”

Notisen i Wänersborg Stad och Län fortsätter:

”Då soldaten Graf från samma socken gick från kyrkan en helgdag under julen, angreps han på hemmvägen af 6 a 8 wargar. Soldaten som var klädd i uniform, hade bandolerat på sig, hwarifrån han tillgrep bajonetten, med hwilken han högg och stack omkring sig, men kunde ändå med möda komma ifrån dem till sin bostad några hundra alnar från bataljplatsen.”

”I hemmanet Mjönäs i samma socken kom en varg på ljusa dagen intill ladugården och skulla annamma en bock, som war utanför dörren, men bocken som var stor och stark,stretade emot, och pigan kom med en skowel och gaf vargen några slag öfver hufwudet, då denna äntligen släppta sitt tag och lufsade så smått åt skogen under det han med ledsnad såg tillbaka. Flera sådana tilldragelser hafwa passerat här under början på året.”

Vargen Värmland förr och nu 1986

Enligt den granskning av fallet som Håkan Eles från Stöllet gjort tillsammans med personal från biblioteket i Malung, hittade man vare sig i lokalhistoriska arkiv eller i dödboken från socknen något som dokumenterar berättelsen om den vargdödade pojken. Inte heller skriver Eles i boken ”Vargen, Värmland förr och nu 1986” något som bekräftar de två ovan beskrivna angreppen .

Sedan finns det ytterligare en liten knorr på berättelsen om den ”vargdödade” pojken som kan vare intressant att få med, och som än mer bekräftar detta fallet som en myt om än en bra sådan.

Så här skriver Håkan Eles i RIG - Kulturhistorisk tidskrift, vol. 91, nr. 2, 2008:

” Strax norr om Carlgården, mina farföräldrars gård, i Åstrand i Norra Ny socken(2 mil från Kölberget) i den trånga Klarälvsdalen rinner en bäck. Ravinen som bäcken skurit ut ur den branta bergsidan heter Mattesdalen, ty där hittades den avbitna handen efter pojken Mattes, som vargen tog en vinterkväll ”för länge sedan”, när gossen behövde gå ut i ett ärende. Och naturligtvis hade hans lillsyskon, som mamman badade just när hon var tvungen att rusa ut för att rädda Mattes ur vargens käftar, drunknat i baljan när hon återkommer efter sitt misslyckade försök. Så berättade min pappa och jag fick aldrig riktigt klart för mig om han verkligen trodde på historien. Klart är i alla fall att socknens kyrkböcker ingenting har att säga om vare sig Mattes eller någon annans död för vargen.”

Vidare skriver han:

” I själva verket säkerligen vår mest spridda vandringssägen om vargen, påträffad i snart sagt varje socken med självaktning i stora delar av landet. Detaljerna varierar naturligtvis men mönstret är alltid detsamma.”

Ett exempel på detta återges i Gefle dagblad 14 februari 2010:

”Julnatten 1773 utspelades ett familjedrama på Björnön, en ö utanför Norrsundet. Där bodde nybyggarfamiljen Sporrong.
Abraham Sporrong hade gått till Hamrånge på julmorgonen för ärenden. Hustrun var hemma med de sex barnen. Två av barnen skulle ut på avträdet då de såg en vargflock på gården. Modern försökte skrämma bort flocken med eld, men i uppståndelsen tog det eld i halmen, huset brann ner och lillflickan Kerstin brann inne. De andra syskonen och modern blev ihjälrivna av vargarna.”
http://gd.se/folkfamilj/folksant/1.1807500-en-forskracklig-historia

Vidare skriver man:

”Ja, visst låter det hemskt men frågan är om det här är något som har hänt eller om det är en skröna. Vi har forskat en del och kommit fram till att familjen Sporrong har existerat. Abraham var mjölnare i Vifors bruk, Hamrånge. Han och hustrun Kerstin hade sex barn och den yngsta hette Kerstin. Åldersmässigt stämmer det med födelseår.

Dessutom har vi en bild som ska visa ruinen efter Sporrongs gård

Men ändå, visst har berättelsen inslag av saga: Det händer under julnatten, familjens överhuvud är tillfälligt borta och allt går fullständigt fel när modern försöker skydda sina barn.”

När tidningen kontakter folklivsforskaren Bengt av Klinteberg med berättelsen, konkluderar även han att detta är en vandringssägen men i detta fall med inslag av fakta i och med att de omtalade personer verkligen fanns.

Men att vargar ska ha dödad någon eller några personer nära Malung eller på Björnön, det finns det i alla fall än inte belägg för.

Ytterligare ett exempel på att fallet från Malung troligen är en skröna, är en annan vandringssägen från några mil norr om Kölberget.
Följande är från skriften:

“En hälsning från det minnesrika Vingäng,
Christianstads nya accidenstryckeri, 1916”

 

Vingäng

I slutet av 1600-talet bodde på Vingäng ett äkta par - Matts och Marit. En stjärnklar, gnistrande kall vinterkväll var Marit ensam hemma och höll på att framför den flammande furuvedsbrasan bada sitt yngsta barn, en flicka på sex veckor, medan det två och ett halvt år äldre barnet, en gosse, sprang och lekte på stuggolvet.

Plötsligt kommer gossen framspringande till modern och säger sig ha ett naturbehov.
Modern sade då: "Jag kan ej nu lämna lillan, men gå du ensam och ställ dörren på glänt, så lyser det ut".

Gossen gjorde så, men han hade knappt kommit utom dörren förrän han uppgav ett dödsskri, som genast sade modern, att vargarne hade tagit den lille.
I förtvivlan rusade hon besinningslöst ut och hörde då sitt barns kvidande och såg i det klara månljuset flera stycken vargar springande uppåt Klarälven och Vingängssjön. Grannarna tillkallades av hennes ångestrop och förstodo genast vad som hänt. I hast tändes blossen av furustickor, männen spände skidorna på, kastade klubborna över axeln - gevär hade de ej - och sökte så rustade upphinna de utsvultna vilddjuren.

Men dessa hade fått för långt försprång. Först på en av de många holmarna i norra delen av Vingängssjön gjorde männen halt. Där syntes att barnet blivit sönderrivet och uppätet. Blott den vänstra foten fanns kvar.
Varghopens vrålande hördes från det närbelägna berget och det hemska ekot därav rullade mellan bergväggarna genom dalen.

Den förtvivlade modern kom nu ihåg sin lilla flicka i badet och rusade hem - för att finna henne död, drunknad.

 

.....