Motion till riksdagen
Postnr:3449 2000/01:MJ15
av Jonsson, Göte (m)

med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att människan inom ramen för viltvården inte bara har ett ansvar för rovdjursstammarna utan också för att en balanserad viltstam i sin helhet kan bibehållas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den form av skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till 1990 omgående skall återinföras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jaktförordningen bör ändras så att Naturvårdsverket får möjlighet att delegera till länsstyrelserna att fatta beslut om skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att länsstyrelserna bör ges befogenhet att i samråd med Naturvårdsverket fatta beslut om reglerad jakt på björn, varg och lo i enlighet med vad som i motionen anförs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivilliginsatser också i framtiden bör utnyttjas vid inventering av rovdjur.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersättning för skador på ren skall utgå med samma belopp oavsett var rovdjuren inventerats.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anslaget till ersättning för rovdjursskador på ren eller tamboskap skall vara ett förslagsanslag innebärande att full ersättning per djur skall utgå oavsett hur många de skadade djuren är.

Inledning

Regeringen redovisar i propositionen förslag till en sammanhållen rovdjurs-politik som har som syfte att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.

Målet för förvaltningen av rovdjursstammarna är att antalet individer skall öka till sådana nivåer att arterna med större säkerhet kan bevaras. För de olika arterna fastställs i propositionen miniminivåer eller etappmål för antalet föryngringar.

Regeringen föreslår också ändringar i jaktlagens (1987:259) bestämmelser om ansvar för jaktbrott och jakthäleri. De föreslagna ändringarna innebär en avsevärd skärpning av straffpåföljden för jaktbrott och jakthäleri.

I propositionen anges vidare att regeringen avser att göra vissa ändringar av jaktförordningen (1987:905) som bland annat innebär att skyddsjakt på varg kommer att bli tillåten enligt 28§ i samma förordning.

Ersättningssystemet för skador på rennäringen av rovdjur skall reformeras och inventeringsverksamheten av rovdjuren föreslås bli en del av den allmänna miljöövervakningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Utgångspunkter

Frågan om hur de svenska rovdjursstammarna skall förvaltas är konfliktfylld. Många människor har ett stort engagemang i frågan vare sig de står för åsikten att det bara är positivt med ökad rovdjursförekomst eller om de helst ser att antalet rovdjur minimeras. Som regeringen mycket riktigt anger i propositionen tycks det stora flertalet ändå anse att rovdjuren har en given plats i den svenska faunan. Däremot går uppfattningarna starkt i sär om hur stora rovdjursstammarna bör vara eller snarare i vilken utsträckning utbredningen av rovdjursstammarna skall tillåtas inkräkta på andra verksamheter. Det är inte förvånande att det i huvudsak är de människor som drabbas negativt av en ökad rovdjursförekomst som är mest negativa till rovdjuren. I de delar av Värmland där rovdjurstrycket av främst varg upplevs som stort, är människor avsevärt mer negativa till varg än exempelvis storstadsbor. Motsvarande torde gälla de renägare som lider ekonomiska förluster beroende på rovdjursangrepp.

För att på ett bra sätt hantera de konflikter som rovdjursfrågan ger upphov till är det av särskild vikt att rovdjurspolitiken utformas på ett förnuftigt och rimligt sätt som gör att den kan accepteras av den breda allmänheten.

Generellt sett är det viktigt att lagar och regler uppfattas som rimliga eftersom det annars finns risk för att olika grupper av människor uppfattar att regelverket saknar legitimitet. Att utforma lagar och förordningar som uppfattas som legitima är särskilt viktigt när det gäller en sådan fråga som hanteringen av rovdjursstammarna eftersom det finns både underliggande intressekonflikter och en i vida kretsar utbredd misstro mot myndigheternas hantering av frågan.

I såväl propositionen som i rovdjursutredningen om en sammanhållen rovdjurspolitik förs ett långtgående resonemang om hur stora stammarna behöver vara av respektive rovdjursart för att säkerställa att de långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. I sammanhanget kan det vara intressant att veta att inte någon av de fyra stora rovdjursarterna är utrotningshotade i ett vidare perspektiv. Rovdjursstammarna i exempelvis Ryssland är mycket stora vilket innebär att hela diskussionen om ett långsiktigt bevarande av rovdjuren utgår från att det också i Skandinavien skall finnas livskraftiga rovdjursbestånd.

Frågan om hur många individer som skulle behövas av respektive art för att säkerställa ett långsiktigt bevarande har bland annat att göra med bedömningar av hur stort det genetiska utbytet är mellan rovdjursstammarna.

Utredningen antyder att det genetiska utbytet främst mellan stammarna i Norge och Sverige är stort men också att utbytet med exempelvis Finland är väsentligt. Samtidigt hävdas från forskarhåll att det bland vilda djur är liten risk att det uppstår genetiska defekter kopplade till inavel.

Sammantaget finns ingen entydig bild av hur många individer av en rovdjursart som skulle behövas inom ett område för att den skall vara livskraftig.

Utredningen gör bedömningen att lodjursstammen enbart i Sverige redan är så stor att den utifrån vetenskapliga utgångspunkter kan anses vara långsiktigt livskraftig. Järvstammen bör enligt samma utredning öka något för att i Sverige vara långsiktigt livskraftig. Också när det gäller björn bör antalet ökas. Utredningen menar att målet för den skandinaviska vargstammen som helhet bör vara en fördubbling från nuvarande nivå till ca 200 vargar.

Tillväxten av vargstammen bör dock vara långsam och redan innan antalet vargar uppgår till 200 bör viss skyddsjakt tillåtas. Vidare slår utredningen fast att den svenska stammen av kungsörn är långsiktigt livskraftig även om det finns anledning till oro för stammens utveckling i delar av fjällkedjan och de fjällnära områdena.

En sammanhållen rovdjurspolitik Övergripande mål

Regeringen föreslår att det övergripande målet för en sammanhållen rovdjurs-politik skall vara att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Staten skall också ta ansvar för att rovdjuren kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.

Rovdjursutredningen föreslog i sitt betänkande en annan formulering: "Sverige skall ta sitt ansvar för att det på den skandinaviska halvön skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn." Skillnaden i formulering mellan regeringens och utredningens förslag förefaller vid en första anblick inte så stor. En närmare granskning visar dock att skillnaden i uttryckssätt speglar en grundläggande skillnad i sättet att se på rovdjursstammarna och hur de skall hanteras.

Regeringen slår fast att det är den svenska statens ansvar att det i Sverige skall finnas tillräckligt stora rovdjursstammar för att långsiktigt bevara dem i den svenska faunan. Utredningen tar däremot fasta på det faktum att det i allt väsentligt inte finns någon avgränsad svensk rovdjursstam.

Rovdjuren rör sig oberoende av nationsgränser och det är därför mer riktigt att tala om en skandinavisk rovdjursstam. Inte heller det begreppet är alldeles korrekt eftersom det finns åtminstone ett visst utbyte också med de rovdjur som finns i Finland och Ryssland.

Med utgångspunkt i utredningens resonemang föreslår Moderata samlingspartiet därför följande mål för rovdjurspolitiken. Den sammanhållna svenska rovdjurspolitiken skall bidra till att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn ges förutsättningar att långsiktigt finnas kvar i den skandinaviska faunan. Detta innebär att rovdjurspolitiken skall bidra till att de rovdjursarter som ännu inte, i ett skandinaviskt perspektiv, har kommit upp till ett tillräckligt stort antal individer för att säkerställa att de långsiktigt bevaras, bör öka i antal.

I förvaltningen av de fyra stora rovdjuren bör den generella strävan vara att tillväxttakten skall vara långsam även om antalet individer inte uppgår till en nivå som säkerställer ett långsiktigt bevarande. Det bör med en sådan politik bli betydligt lättare att bland befolkningen som lever i rovdjursområden få acceptans för rovdjurspolitiken. I Finland hanterar man tillväxten av rovdjursstammarna på detta sätt och tillåter även en viss jakt i de områden där den allmänna opinionen är starkt negativ. I stället låter man stammen öka någon annanstans så att resultatet för landet som helhet blir en ökning. Genom att hantera utvecklingen av rovdjursstammarna på detta sätt är det sannolikt att det totala resultatet blir bättre för alla inblandade parter. Intressekonflikterna skulle kunna hanteras på ett bättre sätt samtidigt som antalet rovdjur tillåts öka åtminstone till den miniminivå där det långsiktiga bevarandet kan säkerställas.

De största konflikterna mellan motstående intressen gäller hanteringen av lodjurs- respektive vargstammarna. Det är därför av särskild vikt att rovdjurs- politiken tar hänsyn till dessa konflikter så att den övergripande målsättningen kan klaras samtidigt som de underliggande konflikterna blir hanterbara.

Jakt för att begränsa rovdjursskadorna

En balanserad jakt är ett mycket viktigt instrument för att förvalta de samlade viltstammarna. I den samlade jakt- och viltvården ingår också att reglera antalet rovdjur. Människan har därför ett ansvar inte bara för rovdjursstammarna utan också för att en balanserad viltstam kan bibehållas. Avvägningar måste därför göras mellan å ena sidan antalet rovdjur och å andra sidan storleken på de övriga viltstammarna. En del av de konflikter som uppstått i rovdjurstäta områden har att göra med att regelverket delvis har omöjliggjort en balanserad jakt- och viltvård där också rovdjuren ingår. Vi moderater menar att det är viktigt att inte se rovdjurspolitiken som isolerad från den övriga viltvården. Att politiskt hantera rovdjursfrågorna som någonting helt skilt från jakt- och viltvården skapar onödiga konflikter som bättre skulle kunna hanteras om frågorna behandlades på ett samlat sätt.

Det råder mycket delade meningar i forskarvärlden om hur stort antal individer som behövs av en art för att den skall anses vara livskraftig.

Moderata samlingspartiet anser därför att det inte är meningsfullt för riksdagen att ta ställning till målsättningar uttryckta i absoluta tal om hur stora stammarna skall vara. Det räcker för riksdagen att konstatera att antalet rovdjur med undantag för lodjursstammen sannolikt behöver öka i antal för att det långsiktiga bevarandet på den skandinaviska halvön skall säkras.

Hur många individer av respektive rovdjursart som det på sikt blir möjligt att ha kommer framförallt bero på i vilken grad rovdjursskadorna kan begränsas.

En förutsättning för att klara den övergripande målsättningen med den samlade rovdjurspolitiken är att mekanismer byggs in för att göra rovdjursskadorna hanterbara. Det är därför vår bestämda uppfattning att det i första hand behövs en utökad skyddsjakt för att begränsa skadorna men också för att få en ökad acceptans för rovdjuren. Detta är särskilt viktigt i de områden där rovdjurstrycket är stort. Det finns annars en uppenbar risk att en allt större grupp människor får uppfattningen att regelverket saknar legitimitet vilket i förlängningen kan medföra att rovdjursstammarna utsätts för en okontrollerad illegal jakt.

Människor måste ges en möjlighet att skydda sin egendom och det behövs därför en utökad nödvärnsrätt som skall omfatta alla de stora rovdjuren.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att den form av skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till 1990 omgående återinförs.

Detta innebär att angripande rovdjur skall få dödas och förföljas i anslutning till angrepp på tamdjur. Skyddsjakten skall alltså vara utformad så att var och en får möjlighet att skydda sig själv och sina djur utan någon föregående prövning av någon myndighet.

Jaktförordningen behöver också ändras så att Naturvårdsverket får möjlighet att delegera till länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall vara huvudregeln i län med fasta stammar av björn, varg eller lo.

Utöver den skyddsjakt som beskrivs ovan måste möjligheten till en rent antalsreglerande jakt på björn, varg och lo införas. Länsstyrelserna bör ges befogenhet att i samråd med Naturvårdsverket fatta beslut om tillstånd till en sådan jakt. Denna form av reglerad jakt skall vara möjlig i de områden där rovdjuren ställer till med stora skador och där konflikterna riskerar bli så omfattande att de blir svåra att hantera. Principen för denna reglerade jakt skall vara att rovdjurstrycket skall minska i de områden där det ställer till problem men inte att antalet rovdjur totalt sett skall minska. Vi moderater menar att det finns goda skäl för Sverige att dra lärdom av de positiva erfarenheter man har i Finland av denna modell för rovdjursförvaltning.

Med tanke på hur rovdjursskadorna ser ut i dagsläget bedöms den här formen av reglerad jakt i första hand bli aktuell på lo och varg. Lodjursstammen är redan så stor att den redan kommit över nivån för långsiktigt bevarande.

Samtidigt har rennäringen stora problem med omfattande lodjursangrepp. Även rådjursstammen blir hårt beskattad av lodjuren. Antalet rådjur i områden med stor förekomst av lo har kraftigt minskat och på sina håll praktiskt tagit försvunnit.

I Värmland finns en relativt koncentrerad vargstam som lokalt ställer till med stora problem. För att lokalt minska de skador som vargen ger upphov till bör alltså Länsstyrelsen i Värmland ges möjlighet att fatta beslut om en reglerad jakt. På detta sätt kan antalet vargar där minskas och i stället öka på andra håll.

Eftersom utvecklingen av rovdjursstammarna går relativt snabbt är det viktigt att redan nu införa denna möjlighet för länsstyrelserna att fatta beslut om reglerad jakt även om det i dagsläget endast kommer att bli aktuellt i begränsad omfattning.

Rovdjursinventeringar

Regeringen har rätt i att goda kunskaper om rovdjursstammarnas storlek och utveckling utgör ett mycket viktigt underlag för förvaltningen av rovdjuren. I propositionen föreslås att inventeringsverksamheten skall bli en del av den nationella miljöövervakningen. Att Naturvårdsverket i samråd med länsstyrelserna samordnar inventeringsverksamheten kan vara rimligt. Det vore dock ett stort slöseri med resurser om inte de stora frivilliga insatser som görs av bland annat jägarorganisationer utnyttjas också i framtiden. Skulle inventeringsverksamheten helt utföras av statligt anställd personal kommer kostnaderna att öka dramatiskt.

Ersättnings- och bidragssystem

Bidrag och ersättning för skada på renar och tamboskap Beträffande ersättning för skada på renar föreslår regeringen att i vinterbetesområdet och i de områden som omfattas av den norsk-svenska renbeteskonventionen bör beloppen sättas ned med 25 procent. Vi moderater tillstyrker inte detta förslag. Renarnas vistelse såväl som rovdjurens förekomst inom dessa ovan nämnda marker i förhållande till året-runt- markerna är inte så lätt definierade att det motiverar denna nedsättning av ersättningen. Vi föreslår att samma ersättning ska utgå oavsett var rovdjuren inventeras.

Ersättning bör vidare utgå efter en bedömning av det faktiska värdet av de renar som förloras. Det vill säga en schablonbaserad beräkning kan inte enbart grundas på slaktvärdet utan även ta hänsyn till bland annat avelsvärde. Anslaget till ersättning för renskador bör dessutom vara ett s k förslagsanslag vilket innebär att de faktiska skadorna ersätts oavsett hur många renar som förloras. Dagens system innebär att ersättningen per ren sjunker om rovdjursskadorna varit så omfattande att de anslagna medlen inte räcker för att ge full ersättning. Vi moderater menar att en konsekvent rovdjurspolitik måste utformas så att full ersättning skall ges för skadat djur oavsett hur många renar eller tamboskap som har blivit rivna. För att undvika att kostnaderna för detta blir orimligt stora måste en reglering av rovdjurstrycket ske i enlighet med vad vi anför i avsnittet om jakt för att begränsa rovdjursskadorna.

Ersättning för övriga skador

Rovdjursskador kan inträffa också på andra djur än dem som används i näringsverksamhet. Regeringen bör därför utreda hur rovdjursskador på exempelvis ridhästar skall hanteras. Eftersom rovdjur inte är ofarliga för människor bör regeringen dessutom överväga i vilken mån det behövs ett statligt ersättningssystem för skador på människor.

Stockholm den 30 januari 2001

Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)
Ola Sundell (m)