Motion till riksdagen
Postnr:3451 2000/01:MJ17
av Björklund, Ulf (kd)

med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full ekonomisk ersättning vid rovdjursangrepp.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full ersättning för rovdjursförekomst i vinterbetesmarker och områden som omfattas av norsksvenska renbeteskonventionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilt ekonomiskt stöd för skadeförebyggande åtgärder inom rennäringen.

Inledning

Rovdjurens utbredning har under åren genomgått stora och snabba förändringar. Under 1800-talets senare hälft decimerades stammarna i Sverige och övriga Norden kraftigt. Under 1900-talets senare hälft har förändringarna likaledes varit påtagliga, men gått i motsatt riktning. I föreliggande proposition behandlas frågor om de fyra stora rovdjursarterna björn, järv, lo och varg, samt därutöver kungsörn. Samtliga ingår som en naturlig del i den svenska faunan. Periodvis har det funnits så få individer att flera av arterna riskerat att helt försvinna. Genom olika åtgärder såsom fridlysning och begränsad jakt har stammarna ökat.

Riksdagen har vid flera tillfällen gett uttryck för att Sverige skall bevara den biologiska mångfalden, bl.a. i betänkande 1998/99MJU:6 Svenska miljömål. Under miljökvalitetsmålet "Levande skogar" sägs att inhemska växt- och djurarter skall kunna fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Genom tillträde till Bernkonventionen och medlemskapet i Europeiska unionen har Sverige internationellt åtagit sig att på olika sätt bevara den biologiska mångfalden.

Proposition 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik syftar till att säkerställa att de stora rovdjuren långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Kristdemokraterna stöder regeringens förslag till övergripande mål, liksom de miniminivåer och etappmål som fastställs för de olika arterna.

Däremot finns det skäl att uppmärksamma brister i propositionens överväganden rörande ersättningen för rovdjursskador.

Ersättningsregler

Kristdemokraterna ser det som en brist att propositionen inte klargör vilket ansvar staten skall ta i frågan om ersättning vid personskador orsakade av rovdjur. Enligt vår uppfattning har staten ett ekonomiskt ansvar vid personskador till följd av angrepp från rovdjur. Liksom ersättning skall utgå för skadade eller dödade tamdjur skall ersättning utgå för personskador som uppstått i samband med ett rovdjursangrepp.

Mot bakgrund av att staten har som mål att upprätthålla livskraftiga rovdjursstammar, är det av största vikt att djurägare kompenseras fullt ut för de rovdjursskador som inträffar. Detta måste även gälla djur som inte är kopplade till näringsverksamhet.

Kristdemokraterna anser således att djurägare skall erhålla full ekonomisk ersättning för djur som skadats eller dödats vid rovdjursangrepp.

Vargen

Vargen har under senare år särskilt uppmärksammats genom en markant individökning med stark koncentration till Dalarna, Dalsland och Värmland.

Tidigare har varg funnits i alla landskap utom Öland och Gotland. Arten har genom historien varit föremål för hård avskjutning. Skottpengar infördes redan 1647 och avskaffades först 1965, då vargen också fridlystes. År 1983 inträffade den första kända vargföryngringen i Sverige sedan 1918. Därefter har det nästan årligen skett föryngringar i Mellansverige eller angränsande områden i Norge. Trots ökningen ligger vargstammen ännu under den nivå på 50 könsmogna individer som Internationella Naturvårdsunionen satt som gräns för när en djurart kan betecknas som akut hotad. I dagsläget har vargen inte nått sådant antal att överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv. Under våren 2000 beräknades vargstammen uppgå till mellan 60 och 80 djur.

Propositionen föreslår att det fastställs ett etappmål för stammens tillväxt. Innan etappmålet är uppfyllt tillåts skyddsjakt endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en förnyad bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen. För varg anges etappmålet 20 föryngringar per år, motsvarande 200 individer. Med en sådan inriktning bedömer regeringen det vara möjligt att uppfylla de mål som riksdagen satt upp i det miljöpolitiska arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden i Sverige.

Kristdemokraterna stöder regeringens bedömning, liksom förslaget om ändring av 28 § jaktförordningen (1987:905), varigenom skyddsjakt på varg utan prövning av Naturvårdsverket medges på samma villkor som för närvarande gäller för björn, järv och lo.

Propositionen innehåller också överväganden om vargens utbredningsområde.

Regeringen anser att möjlighet till föryngringar skall finnas inom renskötselområdet, trots att Rovdjursutredningen föreslagit att ingen fast vargstam skall finnas på renens betesmarker. Kristdemokraterna vill därför betona att förekomsten av föryngringar inom renskötselområdet måste vara starkt begränsad och endast medges i områden utanför åretruntmarkerna.

Särskild hänsyn till rennäringen

Rennäringen har stor betydelse för det samiska kulturarvet och den framtida samekulturens utveckling. Särskild hänsyn måste därför tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Från rennäringens sida har under lång tid påtalats behovet av en statlig rovdjurspolitik inom renskötselområdet med betoning på konsekvenser för ekonomi och arbetssituation och i förlängningen också konsekvenser för den samiska kulturens framtid i Sverige.

Kristdemokraterna ifrågasätter propositionens förslag om reducering av ersättningsnivån med 25 procent beträffande föryngring och förekomst av rovdjur inom vinterbetesmarkerna och de områden som omfattas av den norsk-svenska renbeteskonventionen. Renarna befinner sig i lika stor utsträckning där som inom åretruntmarkerna, varför ersättningsnivån bör vara den samma.

Kristdemokraterna anser därför att full ersättning bör lämnas för förekomsten av rovdjur inom vinterbetesområdet och områden som omfattas av renbeteskonventionen.

Skadeförebyggande åtgärder

Rovdjursutredningen konstaterar att det är viktigt att man inom rennäringen förebygger rovdjursskador i större utsträckning än idag. Sameby kan ansöka om bidrag från Sametinget för att finansiera skadeförebyggande åtgärder. Detta bidrag räknas dock av från den ersättning samebyn erhåller enligt rovdjursinventeringen. Det nuvarande ersättningssystemet förmår inte i tillräcklig grad stimulera till skadeförebyggande åtgärder. Mot bakgrund av detta har Rovdjursutredningen föreslagit att ett särskilt stöd införs för förebyggande åtgärder.

Kristdemokraterna anser att ett särskilt ekonomiskt stöd, skilt från ersättningen enligt rovdjursinventeringen, bör införas för skadeförebyggande åtgärder.

Informationsinsatser ? rovdjursgrupper

Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner i de delar av Dalarna, Dalsland och Värmland där vargstammen idag är koncentrerad. Målet måste ändå vara att vargstammen på ett naturligt sätt får en spridning till övriga delar av landet. Misstro och okunskap är betydande orsaker till konflikter kring rovdjursförekomster, kanske främst kring vargstammens ökning och utbredning.

Misstro finns dels mellan de intressegrupper som på olika sätt engagerar sig i rovdjursfrågor, dels mellan lokalbefolkning och myndigheter.

Informationsinsatser med lokala och regionala gruppers delaktighet kan ge en gemensamt accepterad kunskapsbas, som tillsammans med insyn i beslutsprocessen skapar förutsättningar för en mer nyanserad syn på rovdjursförekomsten. Kristdemokraterna förutsätter att markägare och andra enskilda människor som lever i områden där rovdjur förekommer ges möjlighet att ingå i de regionala samrådsgrupper kring rovdjursförekomsten som regeringen föreslår i propositionen.

Rovdjurscentrum

Regeringens bedömning i propositionen är att frågan om statliga medel till ett eller flera rovdjurscentrum bör hanteras av Naturvårdsverket. Kristdemokraterna vill betona vikten av att rovdjurscentrum inrättas för kompetensutveckling och som kunskaps- och informationsbas för allmänheten. Det är angeläget att då bygga vidare på befintliga anläggningar med verksamheter som genom forskning och annan kompetens samlat på sig ett brett kunnande inom området. Ett rovdjurscentrum med spets kan få genomslagskraft både nationellt och internationellt och på bästa sätt förmedla forskarvärldens kunnande till en bred allmänhet. Det bör därför satsas på ett huvudcentrum som skall förse lokala och regionala samrådsgrupper, djurparker och anläggningar m.m. med kunskap och information.

Stockholm den 30 januari 2001

Ulf Björklund (kd)
Caroline Hagström (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Johnny Gylling (kd)
Tuve Skånberg (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Annelie Enochson (kd)
Harald Bergström (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Magnus Jacobsson (kd)