vargrevlogonew73
nyheter
line773

Fakta om vargen.

          Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 3.0 Unported Licens

Materialet på denna sida har hämtats från Wikepedia

 

 

Varg, gråvarg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur vars utbredningsområde sträcker sig över stora delar av världen. Vargen är det största hunddjuret och en fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg[2], med extremfall på upp till 90 kg.[3] En mängd underarter är beskrivna men det vetenskapligt faktiskt accepterade antalet är under diskussion. Vargen är även stamfader till hunden.

En gång i tiden var arten världens mest spridda däggdjur men den har utrotats från stora delar av Västeuropa, södra Asien, Mexico och betydande delar av Nordamerika.[1] Varg uppträder främst, men inte enbart, i vildmark. Dess utbredningsområde har reducerats kraftigt genom avsiktlig förföljelse på grund av vargens predation av vilt och tamboskap, tillsammans med rädslan för attacker mot människan. Lokala populationer är fortfarande hotade, främst på grund av genetiska flaskhalsar som resultat av populationsfragmentering.[4] Den globala populationen är dock inte hotad. Arten har ett relativt stort utbredningsområde och populationen är stabil och kategoriseras därför som livskraftig av IUCN sedan 2004.[1]

Vargen är ett socialt rovdjur som lever i familjegrupper som består av par, deras ungar och ibland även adopterade subadulta individer. De lever främst av hovdjur som de jagar genom kortare utmattningsjakter. Över hela utbredningsområdet är vargen en typisk toppredator och endast människan och tiger utgör ett hot mot den.

I områden där människan och vargen möts, eller där människor på annat sätt har kommit att intressera sig för vargar, förekommer en mängd folkloristiska uttryck avseende varg, och vargen ingår i en mängd olika mytologier. Vargen har även på andra sätt uppmärksammats i kulturen, både i positiv och negativ bemärkelse.

Systematik

Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen.[förtydliga] På längre avstånd finns andra medlemmar av familjen hunddjur som rävar och vildhundar.

För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till hunddjur, björnar, grävlingar och vesslor. Hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan.[5] Vargens mest troliga närmsta anfader är Canis lepophagus, ett litet hunddjur med smal skalle som förekom i Nordamerika under miocen, som också kan vara anfader till prärievargen. De första vargarterna uppstod under den amerikanska geologiska perioden Blancan (4 750 000–1 808 000 f.k.) och tidig Irvingtonian (cirka 1 800 000 f.k.). Bland de första kända arterna finns Canis priscolatrans, en liten varg som påminner om rödräven, som koloniserade Eurasien genom att korsa landbryggan Beringia. Utifrån dessa eurasiska C. priscolatrans utvecklades Canis etruscus och sedan Canis mosbachensis.[6]

Skalle av Canis etruscus.

De primitiva vargarna, som påminde mycket om de moderna södra populationerna av varg som förekommer på Arabiska halvön och i södra Asien, spred sig över Europa från den tidiga pleistocena istiden till för ungefär 500 000 år sedan.[7] C. mosbachensis utvecklades till Canis lupus, och återkoloniserade Nordamerika under den senare geologiska perioden som kallas Rancholabrean (300 000–11 000 år f.k.). Vid denna tid fanns i Nordamerika redan jättevargen Canis dirus som dog ut för 8 000 år sedan efter att det större bytena som de levde av, dog ut. Konkurrensen med den nyintroducerade vargen om mindre byten kan ha bidragit till dess populationsnedgång. Med jättevargens försvinnande blev vargen det enda återstående stora och vitt spridda hunddjuret.[6]

De mest distinkta populationerna av det amerikanska beståndet uppträder i utkanten av dess utbredningsområde, som polarvarg (C. l. arctos) som förekommer på högarktisk öar, C. l. lycaon som idag förekommer i de östra skogsområdena i Kanada, Mexikansk varg (C. l. baileyi) som förekommer i allra sydligaste delarna av det amerikanska utbredningsområdet, och rödvargen (C. l. rufus) som förekommer i det motsatta delen av utbredningsområdet i förhållande till varifrån vargen återkolonierade Amerika. Dessa populationer kan representera överlevande populationer av de tidigaste invandrande gråvargarna från Eurasien. C. l. baileyi, C. l. lycaon och C. l. rufus uppvisar ett antal primitiva drag och systematiskt släktskap med varandra. Fossila lämningar från sen pleistocen av stora vargar, som påminner om de båda arterna polarvarg och tundravarg (C. l. albus) har återfunnits i södra Kalifornien, vilket indikerar att stora nordamerikanska underarter av gråvargen gång i tiden var vitt spridd. Fossil av små gråvargar som påminner om Mexikansk varg har återfunnits i ett områden som sträcker sig från Kansas till södra Kalifornien. Detta indikerar att det förekom en populationsförflyttning under den kallare senare delen av pleistocen, då stora arktiska former flyttades söderut, och att de mindre värmeanpassade expanderade när klimatet blev varmare.[8]

De båda japanska underarterna C. l. hattai, som dog ut 1889, och C. l. hodophilax som dog ut 1905, härstammade från stora sibiriska vargar som koloniserade Koreanska halvön och Japan, innan den separerades från asiatiska fastlandet, under pleistocen för 20 000 år sedan. Under holocen vidgades Tsugarusundet och isolerade Honshu från Hokkaidō, vilket skapade klimatförändring som ledde till utdöd av de flesta större hovdjur som förekom i övärlden. De japanska vargarna genomgick förmodligen en process där deras storlek minskade på grund av sin öutbredning, för 7 000–13 000 år sedan, som en effekt av de klimatologiska och ekologiska förändringarna. C. l. hattai var signifikant större än sin södra kusinC. l. hodophilax, då den levde på högre höjd med tillgång till större byten, och även hade kontinuerligt genetiskt inflöde från enstaka vargar från Sibirien.[9]

Underarter

En eurasisk varg (Canis lupus lupus), vilket är ett exempel på den "nordliga" vargkladen.

Antalet underarter är under diskussion. Antalet erkända underarter har vid en period varit så många som 50, men listan kan har också reduceras till ungefär 13-15 underarter. Modern klassificering av dessa underarter baseras på DNA, anatomi, utbredning och flyttningsbeteenden. Vargen uppvisar en mycket stor dimorfism över sitt geografiska utbredningsområde. Kring år 2005 erkändes ungefär 39 beskrivna underarter, som bland annat omfattar vilket inkluderar rödvarg och de två underarterna av domesticerad hund, dingo (C. l. dingo) och hund (C. l. familiaris) men vad gäller de två senare råder det inte konsensus.[10]

Vargens underarter delas upp i huvudgrupper:

  • "Nordliga vargar": stora arter med stor hjärna och starka rovdjurständer som förekommer i Nordamerika, Europa och norra Asien.[11]

Arabisk varg (Canis lupus arabs), vilket är ett exempel på den "sydliga" vargkladen.

  • "Sydliga vargar": förekommer på Arabiska halvön och södra Asien. De kännetecknas av kort päls,[12] liten hjärna och svaga rovdjurständer. De kan utgöra en reliktpopulation av tidiga vargar, då de påminner om vargfossil funna i Europa,[7] och graden av förändringar i deras DNA daterar dem till 800 000 år gamla, till skillnad från de amerikanska och europeiska utvecklingslinjerna som bara sträcker sig 150 000 år tillbaka.[13] Lätena hos de södra vargarna har en högre andel korta, skarpa skall,[11] och de ylar sällan.[14] Det är troligt att hund och dingo härstammar ifrån denna grupp.[11][15]

Vargarna i centrala och östra Asien ligger i storlek mitt emellan de nordliga och sydliga vargarna.[7] Storleksskillnaderna på hjärnorna hos olika vargpopulationer är väl definierad, där vargarna i norra Eurasien har de största, de nordamerikanska något mindre, och de sydligaste vargarna har de minsta. Sydliga vargars hjärnor är 5–10% mindre än de nordliga vargarnas.[16] trots skillnader i ekologi och morfologi kan nordliga och sydliga vargar få avkomma.[17]

Tamhunden klassificerades tidigare som en egen art, Canis familiaris, men behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig konsensus i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.[18]

Utbredning och populationsutveckling

Global utbredning av varg.
Grönt – dagens utbredningsområde (2003). Rött – tidigare utbredningsområde.

Vargen var en gång i tiden världens mest spridda däggdjur, som förekom norr om latitud 15°N i Nordamerika och 12°N i Eurasien.[1] Vargen tenderar att ha svårt att anpassa sig till mänsklig påverkan av habitatet, och refereras ofta till som en indikatorart, det vill säga en art som tydligt reagerar på förändringar i biotopen, som exempelvis på sjukdomsutbrott, konkurrens från introducerade arter eller klimatförändringar. Vargar är sämre på att anpassa sig till en expanderande civilisation än vad exempelvis prärievargar, då människans populationsutveckling verkar ha gynnat den senare, verkar den ha missgynnat vargen.[19]

Trots att vargen inte riskerar utrotning, så är lokala populationer fortfarande hotade. Ett hot mot dessa utgörs av genetisk utarmning på grund av fragmentariserade populationer.[4] Människan har isolerat fickor med små populationer som då drabbas av inavel. Studier har visat att reproduktionstakten hos vargar är starkt kopplad till genetisk mångfald.[20] Isolerade vargbestånd påverkas mycket positivt redan av alleler ifrån bara en introducerad individ.[4]

Förutom i Storbritannien och på Irland var vargen vitt spridd i Europa under 1700-talet, men utrotades från alla central- och nordeuropeiska länder under 1800-talet och fram till perioden efter andra världskriget. Den största populationen finns idag i östra Europa, främst i Ryssland och Rumänien, samt på Balkan och i Polen. Kvarlevor av det europeiska vargbeståndet finns i Portugal, Spanien, Italien och Grekland, men vargbeståndet har även återhämtat sig naturligt i flera delar av Europa och återkoloniserat Frankrike, Tyskland, Finland, Sverige och Norge. [21]

Vargpopulationerna verkar generellt stabila eller ökande i flertalet, men inte alla, av de länder som skrivit på Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer. Begränsande faktorer i medlemsländerna omfattar bristande acceptans (speciellt i områden där vargen har återinvandrat) oftast på grund av oro för attacker mot boskap och hundar, och konkurrensen om viltet för jägare. Jakttryck och illegal jakt utgör de främsta begränsande faktorerna för den europeiska vargstammen.[22]

Informationen kring vargpopulationen i Mellanöstern är liten, förutom i Israel och Saudiarabien. Man uppskattar att det finns 300–600 vargar på Arabiska halvön, som trots att den jagas året runt förutom i Israel, har en relativt stabil population som främst skyddas av att den förekommer i otillgängliga områden som bergen i norr och i de norra och centrala ökenområdena. I Indien är vargen klassificerad som utrotningshotad, och beståndet uppskattas till 800–3 000 individer[förtydliga] som finns utspridda i ett flertal isolerade populationer. I Kina och Mongoliet är vargen inte skyddad förutom i specifika reservat.[23]

Vargens utbredningsområde sträckte sig tidigare över stora delar av Nordamerika norr om Mexico City. Idag varierar deras status utifrån land, delstat och provins. Kanada och Alaska har bestånd med tusentals individer som är i utmärkt biologisk kondition. Vargen har expanderat utifrån Kanada till norra Rocky Mountains sedan 1970-talet, och har etablerat sig i söderut till Montana, Washington, Idaho och Wyoming. 1994 infångades vargar från Alberta och British Columbia och introducerades i Yellowstone National Park, där arten varit regionalt utdöd sedan 1930-talet. En liknande introduktion skedde 1998 i Apache National Forest i Arizona.[23]

Utseende och fältkännetecken

Skandinavisk varg fotograferad på Kolmårdens djurpark.

Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt.

Pälsens färg varierar väldigt mycket. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Morfologiska skillnader mellan varg och hund

Det kan vara svårt att skilja en varg från en vargliknande hund. Hundraser som jämthund, Siberian Husky och Alaskan Malamute kan vara mycket lika vargen till utseendet. Det finns emellertid några egenskaper som skiljer dem åt. Vargen är oftast betydligt större än liknande hundar. Vargen håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan dessa hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, inte ihoprullad. Skandinaviska vargar kännetecknas även av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen.

Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10–12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är inte större än en grå- eller jämthunds.

Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar.

Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit.

Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens, men hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande).

Ekologi

Socialt beteende

Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt).[källa behövs]

Läten

Ylning

Ylande varg.

Vargens ylande går oftast inte att skilja från större hundars ylande.[24] Varghanars ylande sträcker sig en oktav och slutar i en djup bas med betoning på "O", medan honor producerar en modulerande nasal baritonton med betoning på "U". Valpar ylar nästan aldrig men årsungar producerar en sorts ylanden som slutar i hundlikt gläfsande.[25] Vargar ylar för att samla flocken (oftast före och efter jakt), för att varna (speciellt vid lyan), för att lokalisera varandra under dåligt väder eller i obekant terräng och för att kommunicera över stora avstånd.[26] Vargars ylande kan under vissa förhållanden höras över en yta av 130 km2.[27] Ylningen har en grundfrekvens på mellan 150 och 780 Hz, och omfattar upp till 12 harmonierande övertoner. Tonhöjden är oftast konstant eller skiftar mycket subtilt, och kan ändra riktning upp till fyra eller fem gånger.[28]
Ylandet för att sammankalla flocken för att döda ett byte är långt och mjukt. När de förföljer byten är ylningen högre och vibrerar mellan två toner. När de närmar sig bytet kombineras ett kort skall och ett yl.[24] När vargar ylar tillsammans tenderar de att harmoniera varandras olika toner.[26] Ensamma vargar undviker oftast att yla i områden där det förekommer andra flockar.[29] Vargar reagerar inte på ylandet under regnigt väder eller när de är mätta.[25]

Vargar från olika geografiska områden kan yla på olika sätt. De europeiska vargarna har ett mer förlängt och melodiskt ylande än de nordamerikanska vargarna, vars ylande är ljudligare och har starkare betoning på den första stavelsen. Studier med playback-uppspelning visar dock att ivarjefall nordamerikansk varg reagerar på europeisk vargs olika typer av ylningar.[30]

Andra läten

Vargars övriga läten, utöver ylning, brukar delas upp i tre kategorier: morr, skall och gny.[31] Skall har en grundfrekvens på 320–904 Hz,[28] och yttras vanligtvis när en varg blir uppkrämd. Vargar skäller inte lika kraftfullt eller länge som hundar men skäller några gånger innan den drar sig tillbaka ifrån en uppfattad fara.[31]

Morrningar har en grundfrekvens på 380–450 Hz,[28] och yttras mest vid kamp om mat. Valpar morrar vanligtvis också när de leker. En variant av ylningen följs av ett högfrekvent gnyende läte vilket förebådar en attack.[26] Gny förknippas annars situationer av oro, nyfikenhet, undran eller intimitet som hälsningar, matning av valpar eller lek.[31]



Jakt och föda

En vargflock som omringat en bisonoxe.

Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver, vildsvin och grävling ingår också. I Nordamerika lever vargar främst på hjortdjur, bison och ren. Vanligen riktar vargen sina attacker mot gamla och sjukliga byten samt mot ungdjur. Större byten biter den först i magen och mindre byten kan dödas genom ett bett i huvudet eller skuldran.[32] I närheten av människor faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar. Unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall. Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.

Enligt aktuella forskningar behöver en varg 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en individ två kilogram per dag men det finns även längre perioder där vargar hungrar.[källa behövs] En fullvuxen varg kan äta 8-9 kg kött under en dag[33] men vanligen äter den bara 2,5 till 6 kg.[32]

Enligt de senaste rönen (2006) dödar en normalstor vargflock mellan 100 och 120 älgar på ett år.[34] Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, samt om äldre älgkor. I enstaka fall, som torde vara sällsynta, kan det förekomma att vargar som attackerar älgar själva blir dödade.[35] Liknade har även rapporterats då det gäller vitsvanshjort.[36]

Vid en svensk studie utförd av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitets viltforskningsstation i Grimsö där ett antal vuxna vargar från tio olika revir märktes med GPS-mottagare, studerades vargens sommarjakt i detalj[37]. Det framgick att 96 % av biomassan bestod av älg. Av 199 vargdödade kadaver var 148 älgar, 9 rådjur, 5 bävrar, 10 grävlingar, 6 harar, 20 fåglar (främst orre och tjäder) samt en kalv från nötboskap. Av älgarna var 133 kalvar och 15 ettåriga älgar.

En annan predationsstudie visade att 43% av rådjursstammen inom ett revir dödades under vinterhalvåret.

Fortplantning

Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn[2]. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Vargen och människan

Kulturhistoria

Romulus och Remus med varginnan.

I grekisk mytologi berättas att Zeus i vargskepnad tillbads i Arkadien[38] Roms grundare, enligt myterna, Romulus skall, tillsammans med sin tvillingbror Remus, överlevt tack vare en varginna. Enligt den nordiska mytologin hade Oden de två gråvargarna Gere och Freke i sitt följe.

Etymologi

Det ursprungliga ordet för varg på svenska är ulv. Varg är ett så kallat noanamn, det vill säga en omskrivning för att slippa kalla djuret vid dess rätta namn. På andra germanska språk finns de med ulv besläktade orden "wolf" på engelska och tyska. På urgermanska hette varg "wulfaz", men i nordgermanska språk har w i början av ord fallit bort när det följts av o eller u. Ordet varg betydde ursprungligen dråpare eller strypare. På medeltidssvenska betydde "vargher" våldsverkare (jämför det gamla juridiska begreppet varg i veum).[39] Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

På wiktionary anges dock, att vargen även på fornnordiska hette vargh, och enligt engelsk wikipedia hette vargen på oldpersiska "varka", på nutida persiska "gorg" och på det nordiranska språket mazandarani "varg", precis som på svenska. Detta är knappast en tillfällighet, men källor och möjliga etymologiska samband uppges ej.

Status i världen

Enligt den Internationella naturvårdsunionen klassas djurarten varg som globalt livskraftig. Några populationer både i Nordamerika och i Europa anses dock vara hotade enligt de bedömningar som vissa skall ha gjort. I stora delar av vargens tidigare, eller nuvarande, utbredningsområde, jagades eller jagas, arten aktivt. Vargen skall därför ha blivit utrotad i en del länder, bland annat i Storbritannien och Tyskland, men den håller på att komma tillbaka i Tyskland.[40] I andra länder minskar populationen av varg avsevärt, och vargen har blivit fridlyst i flera stater.

Vargattacker mot människor

Huvudartikel: Vargattacker mot människor

Sedan den intensiva forskningen kring varg startade på 1960-talet har få fall när en människa dödats av en varg i västvärlden dokumenterats. I Indien förekommer vargattacker fortfarande, med över tio fall årligen vilka får dödlig utgång.

En artikel författad av Linnell et al som behandlar väldokumenterade fall av varg som angripit människor i Fennoskandien konstaterar författarna att vargattacker verkar ha varit regelbundet återkommande, men relativt sällsynta händelser. Författarna bedömer att dokumentationen rörande 94 människor vilka har angivits ha blivit dödade av vargar i fennoskandien skall anses som tillräckligt god för att motsvara de krav som anses gälla för vetenskaplig publikation. Angreppen skall ha utförts i fattiga trakter, med mycket begränsad tillgång till vilt, och av enstaka vargar eller vargflockar som har angripit främst barn. Dessa vargar har inte varit rabiessmittade, utan tycks ha jagat för föda. Beteendet verkar vara begränsat till enskilda individer eller flockar.[41]

Genom att vargarna varit tvungna att ta husdjur eller leta mat i avskrädeshögar har rädslan för människor sannolikt avtagit. I några av fallen antas vargarna tidigare ha levt i fångenskap och därvid vant sig vid mänskor. Vuxna har undvikits vid angreppen; endast i enstaka fall har vuxna eller barn i vuxnas sällskap angripits.[41]

Vargattacker i Skandinavien med dödlig utgång mot människor har antagits vara osannolika, om det finns gott om vilt i skogarna och vargar som börjar röra sig nära bebyggelsen relativt snabbt blir skjutna.[41]

Det enda dödsfallet i Sverige i modern tid skedde den 17 juni 2012 då en djurvårdare dödades av socialiserade vargar i fångenskap på Kolmårdens djurpark.[42]

Varg som sällskapsdjur

I bland annat USA förekommer varg som sällskapsdjur.[43] Dessa är födda i fångenskap. Vargar anses vara mer svårdresserade och mer skeptiska mot att lyda människor än vad hundar är. Valparna måste tas från sin mor tidigt, annars anpassas de inte till att leva med människor.[källa behövs]

Enligt svenska artskyddsförordningen (SFS 2007:845) får vildlevande rovdjur inte hållas som sällskapsdjur. Även hybrider mellan tamhund och vildlevande hunddjur är förbjudna att avla fram, importera, hålla och handla med.[44][45][46] Motsvarande lagstiftning finns i många länder i Europa.[47]

Korsningar mellan hund och varg

Huvudartikel: Hundhybrid

Varghybrid.

Det förekommer också korsningar mellan hund och varg, som säljs som sällskapsdjur i synnerhet i USA. Deras temperament har ansetts svåra att förutse, då olika aspekter kan vara lika hundens eller vargens, med stora variationer till och med inom en kull. Varghybrider har förbjudits på många håll, bl.a. enligt Sveriges artskyddsförordning. Åren 1979–1998 inträffade minst 14 ödesdigra fall då varghybrid angrep en människa.[47]

Ibland överdrivs andelen varg i dessa hybrider, vilket gör att också de med erfarenhet av hybrider kan överraskas av en hybrid med stark jaktinstinkt och vilja att dominera. Då tama vargar eller hybrider släpps lösa eller rymmer kan de vara mycket farliga, då de inte har den rädsla för människan som vanliga vargar anses ha.[källa behövs]

I vissa fall har korsningsarbetet resulterat i att avkommans egenskaper har blivit homogent, och några sådana korsningar har kommit att anses som egna hundraser. Detta kan, mer eller mindre, anses vara fallet då det gäller ceskoslovenský vlcak, saarloos wolfhond, Kunming Wolfdog, Lupo Italiano, Mackenzie River Husky och Marxdorfer Wolfshund.

I populärkultur

Ceskoslovenský vlcak

Orup sjunger om varg i låten Jag blir hellre jagad av vargar. Fantomen har en tam "bengalisk bergsvarg" kallad Devil. I tv-serien Fablernas värld var Pentti Varg den elaka vargen, som egentligen inte var så elak, när denne hittade på något dumt eller ett hyss så föll han oftast på eget grepp, och i en form av en sensmoral återspeglades detta oftast på slutet i avsnittet.

Det tredje avsnittet av BBC:s dramaserie Manhunters, som sändes hösten 2005, skildrade Gysingevargens attacker mot människor.[48] Man använde sig då av en tjeckoslovakisk varghund, Ceskoslovenský vlcak, för att gestalta vargen.[49] Ceskoslovenský vlcak är en hundhybrid som har uppkommit då man har korsat varg med schäfer.

Varg är en svensk film från 2008. Den är regisserad av Daniel Alfredson. Peter Stormare spelar filmens huvudroll som går under beteckningen Klemens Klemensen.

Dansar med vargar, är en amerikansk film från 1990 i regi av Kevin Costner, som erhöll sju Oskarstatyetter.

Stora stygga vargen är en figur i folksagan Tre små grisar, i dag mest känd genom Disneys tecknade kortfilm, The Three Little Pigs, Tre små grisar, samt efterföljande filmer och serier. I filmen "Tre små grisar" förekom sången "Ingen rädder för vargen här", "Who's Afraid of the Big Bad Wolf?", som Edward Albee anspelade på i pjäsen "Who's Afraid of Virginia Woolf?", Vem är rädd för Virginia Woolf?, tillika med författarinnan Virginia Woolf. Filmatiseringen av denna pjäs från 1966 med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna belönades med fem Oscars.

Se även

Vargattacker mot människor

Varg i Finland

Varg i Skandinavien

Gysingevargen

Varggrop

Varg i veum

Boskapsvaktare

Referenser

Noter

1. ^ [a b c d e] Mech, L.D. & Boitani, L. 2008 Canis lupus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 november 2010.

2. ^ [a b] Franzén, Robert (25 maj 2006). ”Artfaktablad - Canis lupus” (PDF). ArtDatabanken. sid. 1. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/cani_lup.PDF. Läst 24 oktober 2008. 

3. ^ wolvesinrussia.com

4. ^ [a b c] Carles Vilà, Anna-Karin Sundqvist, Øystein Flagstad, Jennifer Seddon, Susanne Björnerfeldt, Ilpo Kojola, Adriano Casulli, Håkan Sand, Petter Wabakken, Hans Ellegren (2003). ”Rescue of a severely bottlenecked wolf (Canis lupus)
population by a single immigrant”. Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 270. doi:10.1098/rspb.2002.2184. PMID 12590776. 

5. ^ Hans Ove Larsson (1988). Varg. Stockholm: Natur och kultur. sid. 17. ISBN 91-27-01703-6 

6. ^ [a b] Mech, L. David; Boitani, Luigi (2003) Wolves: Behaviour, Ecology and Conservation. University of Chicago Press. ISBN 0-226-51696-2, sid:239–245

7. ^ [a b c] Hemmer, Helmut (1990) Domestication: the decline of environmental appreciation, Cambridge University Press, sid:38–40, ISBN 0-521-34178-7

8. ^ Mech, L. David; Boitani, Luigi (2003) Wolves: Behaviour, Ecology and Conservation. University of Chicago Press. ISBN 0-226-51696-2, sid:245–250

9. ^ Walker, Brett L. (2005). The Lost Wolves Of Japan. ISBN 0295984929 

10. ^ Wozencraft, W. C. (16 November 2005). Wilson, D. E., & Reeder, D. M. (eds). ed. Mammal Species of the World (3:e upplagan). Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4.

11. ^ [a b c] Hemmer, Helmut (1990). Domestication: the decline of environmental appreciation. Cambridge University Press. ISBN 0-521-34178-7, sid:40

12. ^ Pocock 1941, s. 90

13. ^ Sharma, D. K., Maldonaldo, J. E., Jhala, Y. V., Fleischer, R. C. (2003) Ancient wolf lineages in India. Proceedings of the Royal Society, London B (Supplement) Biology Letters, vol.271 sid:S1–S4

14. ^ Lopez 1978, s. 15

15. ^ Corbett, L. K. The dingo in Australia and Asia (1995), Comstock/Cornell, sid:10, ISBN 0-8014-8264-X

16. ^ Hemmer, Helmut (1990). Domestication: the decline of environmental appreciation. Cambridge University Press. ISBN 0-521-34178-7, sid:107

17. ^ The Living Age, Littell, Son and Co., 1851

18. ^ Clutton-Brock, J., Gentry, A., Groves, C.P. (2004). The Naming of Wild Animal Species and their Domestic Deratives. Journal of Archeological Science 31 

19. ^ Coppinger, Ray; Lorna Coppinger (2001). Dogs: a Startling New Understanding of Canine Origin, Behavior and Evolution. Scribner. sid. 23. ISBN 0684855305 

20. ^ Olof Liberg et al. (2005). ”Severe inbreeding depression in a wild wolf (Canis lupus) population”. Biology letters. 

21. ^ Boitani, L. (2000) Action plan for the conservation of wolves in Europe, Nature and environment, nr.113, Council of Europe, ISBN 92-871-4425-7

22. ^ Salvatori, V. & Linnel, J. (7 November 2005) Report on the conservation status and
threats for wolf (Canis lupus) in Europe, Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats, Strasbourg

23. ^ [a b] L. David Mech (2 maj 1974). ”Canis lupus”. Mamallian Species. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf
/i0076-3519-037-01-0001.pdf. 

24. ^ [a b] Seton 1909, s. 770

25. ^ [a b] Heptner & Naumov 1998, s. 262

26. ^ [a b c] Lopez 1978, s. 38

27. ^ Feldhamer, Thompson & Chapman 2003, s. 496

28. ^ [a b c] Mech, D. L. 1974. Canis lupus. Mammalian Species 37:1-6.

29. ^ Mech & Boitani 2003, s. 16

30. ^ Zimen 1981, s. 73

31. ^ [a b c] Lopez 1978, s. 39–41

32. ^ [a b] Claudio Sillero-Zubiri, Michael Hoffmann, David Whyte Macdonald (2004). ”Canids: Foxes, Wolves, Jackals and Dogs”. IUCN. sid. s. 124-128. http://www.carnivoreconservation.org/files/actionplans/canids.pdf. 

33. ^ Rovdjurscentret om varg

34. ^ Rovdjurscentret - vanliga frågor och svar om varg

35. ^ J.L. Weaver, C. Arvidson, P. Wood, Two wolves, Canis lupus, killed by a moose,
Alces alces, in Jasper National Park, Alberta, Canadian field-naturalist, Ottawa ON [CAN. FIELD-NAT.]. Vol. 106, no. 1, pp. 126-127, 1992.

36. ^ M.E. Nelson, L.D. Mech, Observation of a wolf willed by a deer, Journal of Mammalogy [J. MAMMAL.]. Vol. 66, no. 1, pp. 187-188, 1985.

37. ^ Svenska älgkor försvarar inte kalvar. UNT 26 oktober 2008 (bör komma som vetenskaplig artikel med författarna Sand, Johansson, Ahlqvist och Liberg).

38. ^ 'Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23 {{subst:sk}}

39. ^ Om ord och uttryck: Ulv och varg, ordbruket.com, senast uppdaterad den 28 februari 2006.

40. ^ Wolfsregion Lausitz, Aktuelle Rudelterritorien (tyska)

41. ^ [a b c] John D.C. Linnell, Erling J. Solberg, Scott Brainerd, Olof Liberg, Håkan Sand, Petter Wabakken, Ilpo Kojola: Is the fear of wolves justified? A Fennoscandian
perspective (PDF), Acta Zoologica Lituanica, 2003, Volumen 13, Numerus 1, ISSN 1392-1657

42. ^ ”Kolmården i sorg”. Kolmården. söndag den 17 juni 2012. http://www.kolmarden.com/Attraktioner-och-djur/Live/Kolmarden-i-sorg/. Läst 2012-06-18. 

43. ^ http://de5stora.com/omrovdjuren/varg/farlig/

44. ^ Vissa hundar och katter är inte tillåtna i Sverige, Statens jordbruksverk (läst 2011-07-11)

45. ^ Artskydd, Statens jordbruksverk PDF

46. ^ Föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande,
uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby (DFS 2004:16), Statens jordbruksverk PDF

47. ^ [a b] ”Koirasusi”. http://www.tunturisusi.com/koirasudet.htm. Läst 6.3.2012. 

48. ^ BBC TWO - Autumn highlights 2005, Läst 2012-03-11.

49. ^ The Man-Eating Wolves of Gysinge, Läst 20012-03-11.

Webbkällor

Tryckta källor

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Varg&oldid=18303800"

.....

 

E-POST

(c) Vargreviret