4 § Sammanhållen rovdjurspolitik
Föredrogs miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU9
Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57).

Anf. 1 ULF BJÖRKLUND (kd):

Fru talman! Svensk landsbygd, glesbygd och vildmark är något unikt – en natur och miljö med variationsrika årstidsskiftningar som för mängder av människor utgör stora livsvärden med djup förankring i hjärtat. Livskvalitet är bl.a. att leva i och med en natur i balans, med respekt för helhet i ekosystemen och värnande om biologisk mångfald. I den balansen ingår också de fyra stora rovdjuren. Det innebär att vi i Skandinavien i ett medvetet och planerat samarbete ska kunna garantera sammanhängande rovdjursstammar som kan fortleva långsiktigt.
Vi kristdemokrater har i det avseendet inget att invända mot regeringens föreslagna övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik. Vi delar också regeringens uppfattning om nationella miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn, likaså om etappmålen för varg och järv. Vi delar huvudsakligen också bedömningen av rovdjurens utbredningsområde, dock med betoning på att föryngring av varg inte är acceptabel inom rennäringens åretruntmarker och bör vara starkt begränsad i vinterbetesområdena. Vi delar slutligen också regeringens ambition att målet för rovdjurspolitiken, i likhet med vad som gäller för de 15 miljökvalitetsmålen, bör vara uppnått inom en generation.
När detta är sagt vill jag också starkt betona följande:
I dag förs mycket av diskussionen om rovdjur i sammanträdesrum fjärran från händelsernas centrum. Det finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekommer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla skäl för oss i den här kammaren att lyssna på människor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rovdjursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgärderna ska vara meningsfulla. De människor som lever i händelsernas centrum i landsbygd och glesbygd är inga dumbommar – tvärtom. Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner. Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingelserna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och verka i en självvald miljö med de förutsättningar som finns lokalt i bygden.
Vi förutsätter att markägare och lokalt förankrade människor kommer att ingå i de samrådsgrupper regeringen föreslår i propositionen. Det är oerhört viktigt att särskilt vargstammens utveckling följs noga och att befolkningen i berörda områden hålls väl informerad. Positiva insatser i form av snabb ersättning till drabbade tamdjursägare samt saklig och lättillgänglig information kan bidra till en ökad acceptans.
När det gäller ersättningsreglerna vid rovdjursskada menar vi kristdemokrater att djurägare måste få full ekonomisk kompensation för de rovdjursskador som uppkommer. Och det måste gälla även djur som inte ingår i någon näringsverksamhet. Detta har vi utvecklat i reservation nr 17.
När det gäller skyddsjakten, fru talman, instämmer vi i propositionens förslag om att föra in också vargen under jaktförordningens 28 §. Dessutom är vi, efter att ha lyssnat till enskilda och berörda grupper som på olika sätt framfört sina åsikter och motiveringar, beredda att gå ett steg längre än vad vi uttryckt i vår motion: Vi instämmer i Rovdjursutredningens syn att ingripande får ske redan vid ett första rovdjursangrepp och inte, som propositionen föreslår, först vid ett förnyat angrepp. Erfarenheter från bl.a. Norge visar att den oro som finns för att en sådan utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett alltför stort antal skjutna rovdjur är överdriven.
Landsbygdens folk behöver inga förmyndare. Man både vill och kan hantera denna frihet under ansvar. De föreslagna tunga straffsatserna vid tjuvjakt eller missbruk av reglerna manar också till eftertanke och stor restriktivitet. När det således gäller de allmänna villkoren för skyddsjakt ger vi vårt stöd till reservation nr 11, där detta utvecklas med bl.a. en centermotion som grund.
Jag går så över till rennäringens problem och ersättningsnivåerna. Från rennäringshåll har under lång tid påtalats behovet av en statlig rovdjurspolitik på renskötselområdet, med betoning på konsekvenser för samebyarnas ekonomi och arbetssituation samt den samiska kulturens framtid i Sverige. Rennäringen är den näring som drabbas hårdast av rovdjursförekomst, inte minst om vargen skulle få utbredning inom renbetesområdet. Renskötselområdet intar en särställning genom att samtliga stora rovdjur har naturliga utbredningsområden som sträcker sig över det. Konsekvenserna av detta måste beaktas så att enskilda samebyar inte blir lidande. Rovdjursstammarnas utveckling när det gäller lo och björn måste därför styras så att skadorna på ren begränsas. Särskilda åtgärder måste vidtas för att minimera antalet dödade renkalvar.
Det är ett grundläggande krav att en ordnad renskötsel ska kunna bedrivas och skadorna av rovdjur minimeras. Även om ersättningssystemet är godtagbart kan det aldrig vara tillfredsställande för en renägare att i stor utsträckning främst vara rovdjursuppfödare. Man vill naturligtvis producera kvalitetsprodukter av renkött till medvetna och nöjda konsumenter.
Rennäringen är även i många andra avseenden trängd. Sammantaget riskerar det näringens framtid om markfrågor, betesmöjligheter och det vi behandlar i det här betänkandet, dvs. rovdjurs- och ersättningsfrågorna, inte får den för samerna positiva lösning som är av nöden.
Kristdemokraterna och ytterligare några motionärer ifrågasätter propositionens förslag om en 25-procentig reducering av rovdjursersättningarna i vinterbetesområdena och inom konventionsmarkerna. Utskottet ger detta sitt stöd, och genom ett tillkännagivande till regeringen påtalar vi att denna differentiering tills vidare inte ska genomföras.
Kristdemokraterna delar i reservation 15 dessutom Rovdjursutredningens förslag att möjligheter att förebygga rovdjursskador på renar måste utvecklas och att det för kostnader för förebyggande åtgärder bör utgå ett särskilt ekonomiskt stöd skilt från ersättningen enligt rovdjursinventeringen.
Med tanke på att riskerna för angrepp på människor huvudsakligen är knutna till björnen föreslår dessutom utskottet, bl.a. med en kristdemokratisk motion som grund, ett tillkännagivande till regeringen om att den tidigare möjligheten till statlig ersättning för skador på människa orsakade av björn snarast bör återinföras.
Till sist har vi detta med behovet av rovdjurscentrum. Kristdemokraterna liksom miljö- och jordbruksutskottet instämmer i vad regeringen anför om statliga medel till etablering av ett nationellt rovdjurscentrum.
Det är angeläget att ta till vara och bygga vidare på befintliga anläggningar med mångårig verksamhet när det gäller forskning och annat kunnande på området. Ett rovdjurscentrum med spets kan få genomslagskraft både nationellt och internationellt med stora möjligheter att förmedla forskarvärldens kunnande till en bred allmänhet. Intresset hos den breda allmänheten för de stora rovdjuren är, som vi vet, i dag stort.
Ökade kunskaper hos allmänheten kan också bidra till att dämpa den oro som förekommer på grund av det ökade rovdjursbeståndet. Det är min övertygelse att rovdjurscentrum och skandinavisk björnforskning i Orsa är det alternativ som skulle ge den optimala utdelningen ur erfarenhets- och kunskapsperspektiv och i kostnadshänseende när det gäller just lokaliseringen av ett sådant huvudcentrum.
Fru talman! Huvudsakligen är kristdemokraterna positiva till propositionen med de undantag som jag här har redovisat.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 11 och 15.

Anf. 2 CARL G NILSSON (m):

Fru talman! I november 1996 beslutade en enig riksdag att ge regeringen i uppdrag att utarbeta en sammanhållen rovdjurspolitik och snarast möjligt återkomma till riksdagen i frågan.
Nu har regeringen återkommit i mars 2001, så det vore väl en överdrift att påstå att regeringen har haft bråttom i ärendet. Dessutom kan jag inte se eller förstå att vi har kommit en enda bit längre än där vi stod 1996.
Då, 1996, skrev jordbruksutskottet att den omvittnat starka ökningen av rovdjursstammarna kräver särskild uppmärksamhet när det gäller utformningen av skyddsjakten och intresset av en bibehållen eller utökad biologisk mångfald.
Nåväl, mer än ett år efter riksdagsbeslutet 1996 tillsattes en särskild utredare, Sören Ekström, i detta ärende.
För min del tycker jag att utredningen gjorde ett bra arbete, och resultaten och förslagen därifrån var väl avvägda. Utredaren insåg att rovdjurspolitiken måste innehålla åtgärder för att lösa eller åtminstone dämpa de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. Det här är särskilt viktigt, skrev utredaren, i ett skede då rovdjursstammarna snabbt växer i storlek och konflikterna med andra intressen ökar.
Att han framhöll att Sverige ska ta sitt ansvar för att det ska finnas livskraftiga stammar av de fyra stora rovdjuren plus kungsörn är och var väl ganska självklart. Men det sägs också redan i direktiven till utredningen att alla naturligt förekommande djurarter ska ha förutsättningar att fortleva.
Hur blev då regeringsförslaget, och hur blev utskottsbetänkandet? Ja, inte tycker jag att man kan säga att det blev ett förslag med möjlighet att långsiktigt förvalta våra viltstammar och samtidigt få den acceptans bland den befolkning som lever i de områden där rovdjursstammarna nu växer snabbt.
Och lyckas vi inte få denna acceptans eller ens förståelse bland rennäringens företrädare, hos glesbygdsbefolkningen i allmänhet eller hos i synnerhet jägare för vår rovdjurspolitik, då har vi inte heller gjort rovdjuren eller deras varmaste anhängare någon tjänst.
Fru talman! Jag vill påstå att av det som vi hade behov av och som en enig riksdag beställde, nämligen en sammanhållen rovdjurspolitik, en ansvarsfull förvaltning av våra viltstammar, bidde det inte ens en tumme.
Av utredningens förslag till att t.ex. i ökad grad förvalta lodjursstammen utifrån näringarnas och utifrån jaktens intressen så blev det intet.
Av utredningens förslag att vargstammens tillväxt ska vara långsam och att skyddsjakt bör kunna tillåtas i begränsad omfattning för att just få det nödvändiga stöd bland de bygder som hyser varg blev det heller intet.
Utredningens förslag att ge ägare eller vårdare av tamdjur rätt att utan föregående beslut av någon myndighet döda rovdjur som angriper ett tamdjur devalverades till en rent teoretisk rättighet som i varje fall ingen laglydig kommer att våga utnyttja.
Regeringen gjorde också ett fräckt försök att ändra på ersättningsreglerna när det gäller rennäringens möjligheter att få betalt för rovdjursrivna renar. Motivet var väl förmodligen att spara pengar, trots att man hade avtalat om det ersättningssystem som nu råder. Dessbättre kommer regeringen att få vika sig på den punkten, och ersättning kommer att utgå som hittills. Men då är det viktigt att påminna dem som just nu arbetar med budgetfrågor om effekten av denna ändring i propositionen, så att det alltså kommer att finnas pengar i den kommande budgeten i enlighet med det som vi nu är på väg att fatta beslut om.
Vi har från moderat håll i utskottet fogat ett antal reservationer till betänkandet. I och för sig skulle vi kunna ha gjort det ganska enkelt för oss och helt enkelt yrkat bifall till Rovdjursutredningens förslag. Jag har ju förut sagt att den gjorde ett bra jobb och att det fanns en bred uppslutning bakom utredningens förslag hos olika intressegrupper. Utredningen framhöll vårt ansvar för livskraftiga stammar av vilda djur, samtidigt som den framhöll vikten av att minska de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar. Men regeringen avfärdar nu den praktiska erfarenhet och de mänskliga intressen som jag tyckte att utredningen vägde in i sina förslag.
Bevarandeintressena har nu fått så stort genomslag att jag befarar att resultatet kan komma att vändas i sin motsats.
Vi har som sagt från moderat håll fogat en rad reservationer till betänkandet, och jag ska nämna några av dem.
Jag yrkar bifall till vår reservation 1. Vi står naturligtvis också bakom övriga reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till den första. I denna reservation talar vi om vikten av en sammanhållen rovdjurspolitik och förutsättningar för att det ska finnas kvar rovdjur i den skandinaviska faunan. Samtidigt vill jag säga att inget av de rovdjur som vi nu diskuterar är på något sätt utrotningshotat. Dessa rovdjur finns mer eller mindre i olika bygder. Men globalt sett är de inte utrotningshotade.
Vi talar i denna reservation om vikten av en balanserad jakt. Och det är inte enbart för att bevara rovdjur utan också för att bibehålla en balanserad viltstam över huvud taget. Och vi säger där att rovdjurspolitiken inte kan ses som isolerad från den övriga viltvården.
I reservation 3 som handlar om miniminivåer och etappmål för vi ett resonemang om att även om vi beslutar om dessa miniminivåer och etappmål så bör vi i de bygder där vi har väldigt täta bestånd, som t.ex. när det gäller varg i Värmland eller när det gäller lodjursstammar i vissa bygder, även om det nationella etappmålet inte har kommit upp till sin nivå, tillåta någon form av jakt.
Vi har också ett par reservationer om skyddsjakt. Här skulle man väl rent allmänt kunna säga att vi finner det fullständigt rimligt och fullständigt skäligt att människor ska ha rätt att skydda sig och sin egendom mot rovdjursangrepp.
Det kan inte vara rimligt att en ägare eller en vårdare av tamboskap bara passivt ska se på när hans boskap blir angripet av t.ex. en varg. Vi vill alltså ha den möjligheten till skyddsjakt som Rovdjursutredningen föreslog, nämligen att ge ägaren möjlighet att skjuta eller döda ett rovdjur som angriper eller är på väg att angripa tamboskap.
Vi säger också i detta sammanhang att den form av skyddsjakt som kan beslutas av en myndighet bör kunna beslutas på en så låg nivå som möjligt i den statliga administrationen, dvs. att vi i det här fallet föreslår att beslut om skyddsjakt bör kunna ske på respektive länsstyrelse. Vi vet av erfarenhet att om sådana beslut ska fattas ända uppe på Naturvårdsverket är administrationen och byråkratin långsam och när beslutet väl kommer är det knappast ens aktuellt att genomföra det.
Vi har också reservationer om ersättning för skador som rovdjur kan åstadkomma. Vi säger att det inte bara är djur som förekommer i näringsverksamhet som det ska vara möjligt att få ersättning för, utan alla skador orsakade av vilt ska kunna ersättas.
Vi har en reservation om ersättning för personskador. Vi säger att personskador orsakade av rovdjur av vad slag det vara må ska ersättas av statliga medel. Vi har väldigt svårt att förstå när man i betänkandet anger att enbart skador orsakade av björn ska ersättas.
För att sammanfatta denna debatt kan vi möjligen notera att rovdjursdebatten och frågan om våra viltarters utbredning över huvud taget den senaste tiden nästan enbart kommit att handla om varg. Frågan är, som jag sagt flera gånger, betydligt vidare. Vi kan inte se rovdjurspolitiken som isolerad från den övriga viltvården. Att politiskt hantera rovdjursfrågorna som något skilt från jakt och viltvård, som skilt från rennäringens rättmätiga intressen eller att över huvud taget inte lyssna på lokalbefolkningen i rovdjursbygder skapar onödiga och uppslitande konflikter som mycket bättre skulle kunna hanteras om frågorna behandlades på ett samlat sätt.
Tack, fru talman, och jag upprepar mitt yrkande om bifall till reservation 1.

Anf. 3 MAGGI MIKAELSSON (v):

Fru talman! Jag är född, uppvuxen och bosatt i Norrlands inland, och jag har bott där större delen av mitt 54-åriga liv. Jag har varit mycket ute i naturen, jag har haft djur – grisar, får, getter, kalvar, hund och jag har varit aktiv jägare och vistats många timmar, nätter och dagar ute i skogen, vid fjällsjöar och på andra ställen. Jag har aldrig någonsin fått se en björn, en järv eller en varg. Men jag har i alla fall från en bil sett en kungsörn lyfta alldeles intill bilen. Jag har mött ett lodjur en gång när våra vågar korsades en tidig morgon. Det var väldigt stora ögonblick för mig. Det är bl.a. sådana ögonblick som en samlad rovdjurspolitik och stora viltstammar, livskraftiga viltstammar av rovdjur i Sverige ska kunna ge till fler människor.
Med det beslut som vi kommer att fatta i dag kommer vi att få inledningen på en rovdjurspolitik som leder till att vi får livskraftiga stammar av björn, järv, varg, lo och kungsörn. Propositionen och arbetet i riksdagens utskott är ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till nästan 100 %. Jag ska återkomma till det där vi inte är överens.
Dessutom är det väldigt intressant och positivt att alla partier står bakom målet om att rovdjursstammarna ska växa. Det tycker jag som sagt är positivt, men det försvinner lite grann i debatten. Man kanske inte alltid hör det i argumentationen.
Propositionen och betänkandet innebär att vi väljer en förvaltningsstrategi som tillåter att stammarna ska kunna växa, kontrollerat och på ett bra sätt. Men det är självklart att växande rovdjursstammar får konsekvenser, naturen förändras ju. De får konsekvenser för andra näringar. Särskilt gäller det förstås rennäringen, men även djurhållning i de områden där det finns många rovdjur. Det får också konsekvenser i form av ökat tryck på bytesdjur för dessa rovdjur, dvs. exempelvis rådjur, älg, älgkalvar.
När det gäller rennäringen är det bra att det äntligen och tydligt skrivs in att ersättning för rovdjursrivna renar ska baseras på rovdjursförekomst och att det bygger på den överenskommelse som finns mellan Naturvårdsverket och Sametinget. Det finns också i betänkandet redovisat vilken ersättning som kan utgå vid massdödande av renar.
Det är också bra, som har sagts tidigare, att vi har ändrat på det förslag som fanns i propositionen om en nedsättning av ersättningen i vissa delar av renskötselområdet. Vi anser att det behövs ett bättre underlag innan man tar ställning till det. Det ser olika ut i olika delar av renskötselområdet.
För jordbruket är det också viktigt att man jobbar förebyggande, vilket också gäller inom rennäringen. Det finns bra exempel på hur man med stängsling och annat kan hitta metoder för att få rovdjur att välja andra byten. Det här är självklart inte lätt, men det finns sådana möjligheter som man också behöver jobba vidare på. Ökad mängd rovdjur innebär också att människor blir rädda. Vi har hört många exempel på det, och det ska man ta på allvar. Man ska respektera att människor som lever i framför allt vargtäta områden känner sig oroliga och rädda. Det ska man respektera oavsett om rädslan är befogad eller inte. På samma sätt som människor kan vara rädda för hundar, vilket också ska respekteras, kan man vara rädd för varg.
Vargen är kanske det djur som skapar mest känslor och känslomässigt upplevs som mest hotfullt. Jag tänker på alla skrönor och alla sånger som finns om vargen. Ändå måste man säga att risken för oprovocerat våld är troligen större när man lämnar en fotbollsmatch än när man finns i skogen och riskerar att möta en varg.
Man ska ha respekt för vilda djur. Vilda djur beter sig oftast logiskt och förutsägbart. Om de får välja håller de distansen till oss. Men självklart finns det alltid risk om man provocerar djur. Man kan komma dem för nära. Det finns exempel på hur vi människor inte har lärt oss att hantera och leva tillsammans med vilda djur. Det finns exempel där björnar kommit för nära bebyggelse och där människor drar ut i stora mängder med kameror och barn och nästan ska klappa björnen. Sådant ska man förstås inte göra, men då handlar det inte heller om oprovocerat våld om en björn reagerar en sådan gång.
Det är intressant att de fall där björnar har gått till anfall eller uppträtt hotfullt mot människor har varit vid sådana tillfällen då de varit provocerade. Det är kanske därför som vi delvis har gått till mötes motioner från några partier när det gäller ersättning för skador orsakade av björn. 1998 skrev jag en motion om detta eftersom det tidigare har funnits i jaktstadgan en sådan möjlighet. Det är väldigt positivt att vi nu gemensamt kan göra ett tillkännagivande om att detta ska återinföras.
Sedan kommer jag till den del där vi inte är överens och där samarbetet sprack, och det gäller jaktförordningen 28 §, den paragraf som lite felaktigt kallas för nödvärnsparagrafen. Det finns två anledningar till att vi från Vänsterpartiet anser att varg och järv inte ska omfattas av dessa regler. Till att börja med ger det en falsk trygghet. Man löser inte problemet med rovdjursrivna djur genom att göra det tillåtet för människor att skjuta mot det rovdjuret. När det gäller hundar eller tamdjur är risken uppenbar att man i stället skjuter det djur som man vill skydda. Det är inte lätt att skjuta på en anfallande varg och inte heller på en björn som anfaller ett djur.
Dessutom innebär denna paragraf i jaktförordningen att det ska ha skett ett upprepat anfall. Då föreligger det alltså inte den nödvärnsrätt som man talar om. Anledningen till att man har infört denna rätt har vi från Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte förstått. Vi tycker att det är fel att vargen ska omfattas av detta system, eftersom den fortfarande är en så hotad art. Det finns alldeles för få vargar. Risken är uppenbar att man skulle skjuta några av de vargar som vi behöver för att avelsmässigt kunna bygga upp en bra stam.
Vi har två reservationer. Vi tycker inte att 28 § i jaktförordningen ska omfatta vargen. Vi tycker också att man ska lyfta ut järven, eftersom det är ett djur som har minskat väldigt kraftigt i antal och just nu är allvarligt hotat.
Vi har, som sagt, två reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 12, som handlar om skyddsjakt på varg.
Detta med jakt är väldigt känsloladdat. Det är helt uppenbart att jaktbrotten har ökat. Det förekommer tjuvjakt och människor tar saken i egna händer. Det är bra att vi därför på olika sätt har skärpt straffen.
Fru talman! Engagemanget i dessa frågor har varit väldigt stort. Det är det alltid när det gäller rovdjur, jakt, fiske, renskötsel och annat. Utskottet har tagit emot många uppvaktningar. Jag tror att alla av oss i utskottet som ska debattera frågan i dag har fått brev och e-post. En del innehåller värdefull information som har utgjort ett bra underlag att bygga våra beslut på. Men somliga brev och e-postmeddelanden har varit mycket oseriösa. Jag tycker att det är näst intill pinsamt när sådana understöds av motioner till riksdagen.
Jag har blivit kallad vargfascist, och det kan jag leva med. Människor får tycka vad de vill och ska också ha rätt att torgföra sina åsikter. Men det betyder ju inte att jag som politiker ska lyda. Det är inte så jag ser min uppgift. Vår uppgift som politiker här i riksdagen är att ta del av alla uppfattningar och väga samman dem till en helhet. Det har vi nu gjort i och med den proposition och det betänkande som vi ska fatta beslut om i dag.
Med det här beslutet får Sverige en rovdjurspolitik som vi kan vara stolta över. Vi slipper schavottera för oetiska jaktmetoder, för brott mot ingångna avtal och konventioner. Jag tycker att det är en bra proposition och ett bra betänkande. Betänkandet har bara en plump, och där har vi reserverat oss.

Anf. 4 ESKIL ERLANDSSON (c):

Fru talman! En sammanhållen och väl fungerande rovdjurspolitik är viktig. Utgångspunkten för en sådan politik måste enligt min uppfattning vara att människor känner acceptans för och tilltro till densamma. Utan acceptans hos de människor som bor i de bygder i Sverige där de stora rovdjuren förekommer kommer en sådan politik aldrig att bli hållbar och långsiktig.
Fru talman! Jag anser att regeringen och utskottsmajoriteten i stora delar har misslyckats i detta avseende. Vi i Centerpartiet strävar efter att hitta en sådan lösning, en lösning som gör att det svenska samhället långsiktigt kan ha bevarade stammar av björn, järv, lo och kungsörn samtidigt som människors andra olika intressen kan tas till vara. Stora delar av en sådan politik finns att hämta i Rovdjursutredningens betänkande, vilket regeringen har valt att inte anta till alla delar.
Otvivelaktigt engagerar frågor som rör de stora rovdjuren väldigt många människor. Starka känslor är inblandade, och det är viktigt att ha detta i åtanke när rovdjurspolitiken utformas och verkställs. Många människor känner i dag en misstro mot det som de uppfattar som en politik formad av politiker i byråkrater i Stockholm.
De starka känslor som finns hos både de som är positiva till rovdjur och de som är negativa till rovdjur gör det nödvändigt för oss alla att inta en öppen hållning till andras åsikter och känslor inför våra rovdjur. En stor del av den oro som finns hade kunnat stillas om Rovdjursutredningens betänkande En sammanhållen rovdjurspolitik hade legat till grund för propositionen, men så blev det inte i alla delar.
Centerpartiet anser att det är olyckligt att regeringen inte på ett bättre sätt tog fasta på utredningens arbete när propositionen utformades. Flera av de förslag som utredningen lämnade har regeringen bortsett ifrån eller förändrat till det sämre.
Den oro som människor känner inför rovdjuren och deras utbredning måste tas på allvar. Oavsett om oron är berättigad eller ej är det det faktum att människor är oroliga för att beslutsfattare på olika nivåer inte tar denna oro på allvar som gör det hela allvarligt. Om beslutsfattare inte visar ödmjukhet inför den ängslan som människor känner kommer acceptansen för rovdjuren aldrig att blir så stor som den måste vara för att stammarna ska kunna bevaras på lång sikt.
Centerpartiet konstaterar att propositionen inte har alla de element som behövs för att man ska kunna skapa en rovdjurspolitik som åtnjuter acceptans som bor i bygder där det finns rovdjur och kanske allra minst hos dem som bor i områden med ett stort, samlat rovdjurstryck.
Jag upprepar: Centerpartiets utgångspunkt är att man ska hitta en lösning som gör att det svenska samhället kan ha en långsiktigt bevarad stam av våra stora rovdjur, björn, järv, lo, varg och kungsörn samtidigt som människors andra intressen tas till vara.
Rovdjursstammarna måste förvaltas med utgångspunkt från forskning och inventering. Jakten är att betrakta som en naturlig del i en sådan förvaltning. Rovdjurspolitiken måste utformas så att människor känner delaktighet och har möjlighet att påverka utformningen. En politik för något eller några av våra stora rovdjur som saknar förankring hos de boende i bygden kommer aldrig att bli verkningsfull och långsiktig.
Fru talman! En mycket central del i rovdjurspolitiken måste vara att man ska ha möjlighet att skydda sig och sin egendom vid rovdjursangrepp. Det kan inte betecknas som rimligt att en människa ska behöva stå och se på när ett tamdjur angrips av ett rovdjur utan att få ingripa om tamdjuret skadas eller dödas. Konsekvensen av regeringens förslag är just denna enligt min mening: man får stå och titta på.
Utformningen av jaktförordningen 28 § måste förändras, förbättras och förtydligas. I 28 § regleras möjligheten till skyddsjakt utan föregående myndighets beslut, i dagligt tal s.k. nödvärnsrätt.
Jag vänder mig till majoritetens främste företrädare Michael Hagberg: Varför väljer ni inte att förbättra, förtydliga och förändra den utformning som nu finns i 28 § så att vi får en bättre acceptans hos människor som i dag känner en oro inför det som håller på att hända?
Det finns en oro för att en nödvärnsrätt skulle kunna leda till en betydligt ökad mängd skjutna rovdjur, säger då säkert Michael Hagberg. Men erfarenheterna från t.ex. Norge och andra länder där man har den här rätten visar att en sådan oro är överdriven. Men återigen: Acceptansen för rådande lagstiftning kommer att öka om den här paragrafen förändras, förbättras och förtydligas.
Så, fru talman, över till en helt annan sak. Det är viktigt att beslut fattas så nära människor som möjligt. Det gäller även i fråga om skyddsjakt på rovdjur. Dessa beslut ska fattas så nära människor som möjligt.
Regeringen föreslår att jaktförordningen ändras så att Naturvårdsverket kan delegera till länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på enskilda individer vad avser björn och lo som orsakar skada eller olägenhet. Detta är enligt min mening inte tillräckligt. Jag och Centerpartiet anser att en större förändring av jaktförordningen är befogad. Beslut om skyddsjakt bör flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna, alltså så nära människor som möjligt.
Denna decentralisering, nedflyttning av beslutsbefogenheter, är nödvändig för att alla intressen i rovdjursfrågorna ska få möjlighet att föra fram sin mening. Att flytta besluten från central till regional nivå är också en förutsättning för att få väl förankrade beslut hos lokalbefolkningen. Jag anser att om vi gör detta får vi beslut som är väl förankrade hos dem som förespråkar jakt likväl som hos dem som inte förespråkar jakt. Väl förankrade beslut skapar större möjlighet att få acceptans för en långsiktigt bevarad rovdjursstam, vilken det än må vara, i vårt land.
Frågan om rovdjur har alltid väckt starka känslor, varför det är nödvändigt att beslut fattas på ett sådant sätt att människor känner att de inte blir överkörda. Därför är det alltså enligt min uppfattning rimligt att flytta besluten om skyddsjakt till den regionala nivån.
Jag vill, fru talman, avsluta med att yrka bifall till min reservation nr 2. Självklart står jag bakom samtliga mina reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till och kommer sedermera att begära rösträkning på den nämnda reservationen.

Anf. 5 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag tycker att det är intressant att lyssna på Centern och Eskil Erlandsson.
Jag har några frågor, bl.a. om Rovdjursutredningens förslag till förändring av § 28 i jaktförordningen. Hur tänker sig Eskil Erlandsson och Centern att man ska klara bevisfrågan? Detta om det skett "under ett direkt angrepp", som det står i förslaget, är ju väldigt svårt att veta i efterhand. Den som skjuter har ju förstås tolkningsföreträde.
Den andra frågan gäller, som jag håller med om, att man ska agera så att människor får förtroende. Men vilka människor lyssnar Eskil Erlandsson på? Jag har fått olika bud och träffat olika människor som tycker olika även i de delar av Värmland där det är väldigt tätt med varg. Det finns både de som tycker att det är viktigt att vi behåller vargstammarna och de som tycker att vi ska kunna skjuta vargar. Det finns också de som tycker att vi ska utrota hela vargstammen. Vilka människor lyssnar Eskil Erlandsson på?

Anf. 6 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Precis som Maggi Mikaelsson lyssnar jag till människor som hör av sig till mig, och de har ju olika uppfattningar.
Men nu är det så, Maggi Mikaelsson, att i ungefär 200 av landets 289 kommuner är det recession i dag. Det pågår en utflyttning, avfolkning. Det leder i sin tur till en försämring av den biologiska mångfalden, för de människor som flyttar från de kommuner som i dag tappar människor bedriver till stora delar areell verksamhet. Den biologiska mångfalden omöjliggörs i delar av vårt land beroende på den politik som Maggi Mikaelsson företräder.
Vi måste ha en annan politik på det här området som gör det möjligt för människor att utveckla verksamhet och därvid bibehålla och utveckla den biologiska mångfalden i alla delar av vårt land. Då är det viktigt att människor i speciellt dessa delar av landet känner acceptans för vår politik vad gäller rovdjur.
När det sedan gäller skyddsjakten eller nödvärnsrätten är det svårt att förklara för människor att man inte får ingripa – för det får man ju inte enligt det förslag som ligger i dag, och man ska lyda den gällande lagstiftningen – om ett hemdjur blir angripet av något av de djur som inte är uppräknade i § 28. Det innebär att det inte blir roligt att leva kvar på platsen, speciellt inte om det gäller ett hemdjur som kanske har ett affektionsvärde för barnen i familjen. Då fortgår det som jag inledningsvis talade om, nämligen avfolkningen av stora delar av vårt land. Och det vill inte jag medverka till, Maggi Mikaelsson.

Anf. 7 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Eskil Erlandsson klargjorde att han som så många andra har missuppfattat vad som faktiskt står i jaktförordningens § 28. Där står det nämligen att man inte får döda det djur som angriper. Men att man inte får ingripa är en vanföreställning, och det är att sprida missförhållanden. Självklart har man som djurägare eller medmänniska rätt att ingripa, men för många av dem som vill utnyttja denna paragraf eller som vill gå ännu längre och använda utredningens förslag handlar det om att man vill använda vapen för att skjuta och döda djuret. Men det är faktiskt två helt olika saker. Man kan ingripa utan att döda ett djur för att avvärja ett angrepp. Det finns ingenting som hindrar mig, Eskil Erlandsson eller någon annan som hamnar i en sådan situation att göra det.
Vi som inte delar synen att man i första hand ska få använda skjutvapen får brev där vi kallas för känslokalla. Den sortens argumentation inger mig inte tron att vi ska kunna bygga upp en bra viltförvaltning och rovdjursförvaltning.

Anf. 8 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Det sistnämnda, Maggi Mikaelsson, hoppas jag inte var riktat mot mig. Jag har inte kallat någon, i vart fall inte Maggi Mikaelsson, för känslokall.
Som djurägare vet jag att vanans makt är stor vad gäller djur. Ett djur som angriper – det må vara en hund eller vilket djur som helst – har denna vana. Det är svårt att få bort den vanan eftersom man inte kan dressera ett vilt djur. Det kan man möjligen göra med ett hemdjur, t.ex. en hund, men med ett vilt djur kan man inte göra det. För att få bort den fara som många människor upplever i de områden som hyser de djur som vi talar om i dag finns det en lösning, nämligen att avliva desamma. Och det finns ju inget lämpligare tillfälle att få göra det än vid ett direkt angrepp på ett hemdjur.

Anf. 9 LENNART KOLLMATS (fp):

Fru talman! Det här är ett ärende som verkligen har fått i gång mängder av känslor och yttringar av olika slag. Det är uppenbart att det är många av oss som har fått e-brevlistan ganska fullproppad med olika förslag, från att utrota de flesta rovdjur till att de ska få föröka sig hur mycket som helst utan rätt att jaga dem alls.
I huvudsak tycker jag att regeringens proposition innehåller många bra förslag, inte minst vad gäller att klara den biologiska mångfalden för de fem aktuella djurarterna.
Det är viktigt att vi verkligen tar ansvar för rovdjursbestånden, samtidigt som också mänskliga intressen är berättigade. Det gäller att hitta en balans mellan dessa intressen. Jag tror att ingen av oss egentligen vet var den gränsen går.
Det är ofta lätt för oss att hävda att andra länder ska ansvara för sina rovdjur. Det gäller inte minst Afrika. Men nu handlar det ju om Sveriges ansvar. Jag uppskattar därför regeringens inställning att det handlar om de svenska stammarna, att vi inte ska förlita oss på någon form av skandinavisk stam för vargarna t.ex. Detta om något har vi väl lärt oss under den senaste månaden när vi sett hur våra grannar i väster hanterar vargfrågan.
Ändå ska och måste vi givetvis samarbeta inom de nordiska länderna eftersom rovdjuren inte känner till landgränser och rör sig utan Schengenavtal, pass, id-kort eller visum. Om vi medverkar i ett samarbete har vi också större möjligheter att påverka för att undvika upprepningar av det som vi nyligen sett eller t.o.m. ser. Vi har med detta om samarbete som en punkt i vår motion, och genom utskottets positiva skrivning har jag inte sett någon anledning till en reservation i den frågan.
En sund rädsla är att visa respekt för rovdjuren. De är inga varelser man leker med. Inte minst är det viktigt att undvika kontakt med ungarna. Det är klart att det skulle vara näpet att gosa lite grann med en björnunge. Men jag är inte säker på att björnhonan är lika trakterad av den närheten. Det är i sådana situationer det kan bli hotfullt även för människor. Det utvecklade Maggi Mikaelsson på ett bra sätt.
Jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite grann över ordet rädsla. Vi skriver i vår motion att rovdjur förorsakar rädsla hos många människor, rädsla för barnens säkerhet och för den egna. Vi fortsätter med att säga att oavsett vilken inställning den enskilde individen har i den här frågan anser vi det självklart att denna rädsla ska mötas med respekt och tas på största allvar.
Även om man förnuftsmässigt vet att ingen blivit skadad eller attackerad om man uppfört sig någorlunda vettigt är det svårt att frigöra sig från känslan. Jag erinrar mig en mörk kväll i Sydafrika när vi satt några personer i en öppen jeep. I bilens ljussken såg vi på några meters håll en lejonfamilj. Det var en situation som säkerligen hände i princip varje kväll i den nationalparken, och någon olycka hade inte hänt.
Då reser sig en maffig lejonhannen, kommer mot bilen och går utmed sidan. Vi får den på högst en meters avstånd. Jag tror att min granne som satt till vänster om mig, en av riksdagskollegerna, på vars sida lejonet gick, fortfarande känner rädslan i den situationen. Den känslan kan man inte styra med förnuft, och det är viktigt att ha respekt för den.
Jag är naturligtvis starkt medveten om skillnaden mellan lejon, björn och varg. Men jag tror att ett antal människor som bor i trakter där det finns varg känner samma rädsla även om förnuftet säger något annat, speciellt om man bor i storstadsområdena. Det är bl.a. av det skälet som jag tycker att regeringens förslag att låta vargstammen öka till 200 djur är rimligt. Jag kan inte förstå annat än att det innebär att vargstammen är livskraftig och klarar sig.
Nu finns det också ett resonemang i propositionen om inavel och behovet av att motverka den. Vi önskar att de skandinaviska vargarna ska träffa och fatta tycke för de finsk-ryska stammarna för att ytterligare förstärka de genetiska förutsättningarna. Det är mot den bakgrunden som vi hävdar att vargen i princip ska få finnas i hela landet. Det är inte rimligt att ta undan stora ytor från möjligheten.
Observera att jag säger möjligheten. Vi menar att det ska vara djuren som har tolkningsföreträde i frågan och inte vi. Med det menar vi att vi inte med konstlade medel ska försöka att plantera in olika djurarter i olika områden. Sådana åtgärder brukar inte gå så bra.
Det är således inte aktuellt med någon flock på Djurgården och inte heller på Öland eller Gotland. De har kanske aldrig funnits där, och det finns heller inte skäl att försöka. När vi i utskottet hade uppvaktningar i frågan var det en person som gjorde en liknelse. Det var inte så svårt att söva en varg, sätta avsändare på den och skicka i väg den, men det var värre att få en mottagare som packade upp den.
Vi vill gärna se varg även i renlandet. Det är också mot den bakgrunden som vi vill höja totalsumman för ersättning. Det är intressant och glädjande att notera att det finns en påtaglig enighet när det gäller björn, lo, järv och kungsörn. Jag vill tro att det beror på att vi verkligen anser att propositionen är väl avvägd i det avseendet och inte att det beror på att all kraft läggs på debatten om vargbeståndet.
Att bevara rovdjuren är ett nationellt intresse. Det är inte enskilda ren- och fårägare som ska betala för det. Det är därför som Folkpartiet vill öka summan till ersättning för rivna tamdjur. Nu handlar det om år 2002. Vi har i vår motion tagit upp 20 miljoner extra utöver regeringens förslag, såsom förslaget är i propositionen. Vi kommer givetvis att följa upp det i vårt budgetförslag för nästa år. Vi anser att det är väsentligt för rovdjursstammens bevarande att det finns generösa ersättningsmöjligheter.
Fru talman! När det gäller frågan om rovdjurscentrum hör information till det viktigaste av allt i dessa frågor. Ju mer kunnig man är i sitt förhållande till rovdjuren desto lättare har man att fördra eller acceptera dem, som några talare har sagt här tidigare i kammaren, och uppskatta deras närhet. Man kanske t.o.m. fascineras av att vi i Sverige har möjlighet att leva tillsammans med dessa arter. Men då krävs också att det finns platser där informationen ges.
Vi tror inte att det räcker med ett centrum. Landet är stort, och vi har rovdjur på många håll. Vi hoppas att de sprider sig. Därmed måste vi har fler rovdjurscentrum. Vi har i vår reservation föreslagit tre centrum. Jag tror att det är ett rimligt tal. Vi har t.o.m. preciserat landskapen till Värmland, Dalarna och Lappland.
Fru talman! Jag står givetvis bakom de reservationer vi från Folkpartiet har med i betänkandet. Men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 21 under punkt 23.

Anf. 10 GUDRUN LINDVALL (mp):

Fru talman! Det är med glädje vi från Miljöpartiets sida är med om att tillsammans med regeringen lägga fram den proposition som nu debatteras och där s, v och mp är överens om allt utom den förändring av 28 § som föreslås.
Jag har faktiskt sett en vild varg. Det var som den typen av möten ofta är mycket flyktigt. Det var i början av 90-talet. En varg fanns på vandring nere i Sörmland, och en tidig morgon sprang den över vägen när vi kom. Det är en sådan händelse där man skulle vilja trycka stop och rewind och köra den om igen. Man hinner liksom inte riktigt med.
Naturligtvis kändes det mäktigt. Det var ingen diskussion om vad det var för djur. När den först kom på näthinnan kunde jag bara konstatera: Sådana djur finns inte, men det gjorde den. Jag har sett järv på långt håll i fjällen, och kungsörn har jag naturligtvis sett. Det gäller främst ungfåglar som finns nere i södra Mellansverige framför allt under vintern.
Jag måste få kommentera det Lennart Kollmats sade alldeles. Det var jag som blev hemskt rädd för lejonet. Det kan konstateras att när det var mitt för oss, och jag hade kunnat sträcka ut handen och klappa på det, stannade det och tittade mig i ögonen. Jag är övertygad om att bakom ögonen på de allra flesta djur faktiskt finns en förhållandevis intelligent hjärna. Han visste vem han tittade på. Han tittade på någonting som stod på matsedeln. Jag kände mycket påtagligt i det ögonblicket att jag var tacksam att han var mätt.
Vi har i dag inget rovdjur i Sverige där vi står på matsedeln. Det är den stora skillnaden. Naturligtvis är det mycket svårare att leva i länder där stora rovdjur ser oss som ett byte. Men så är det inte med de rovdjur vi har i Sverige i dag. Vi är inget byte för vare sig björn, järv, lo eller kungsörn. Det gör att vi har en helt annan situation när vi diskuterar rovdjuren här än vad man har när man diskuterar dem i Afrika.
Det finns många länder som precis som Lennart Kollmats säger är förvånade över att vår animerade debatt. Sverige är ett rikt i-land där vi pratar mycket om biologisk mångfald, och vi driver miljöfrågor i många internationella sammanhang. Sedan får vi stora skälvan och nojan när vi får 50 vargar i skogarna, och det i stora skogar där det inte bor människor! Det finns många som förvånas över det.
Till en del kanske man kan förstå dem. Vi hade över 1 000 vargar vid förra hundraårsskiftet, dvs. år 1900. Sedan har vi haft noll en lång tid. Vi som har varit engagerade i miljödebatten kunde med glädje helt plötsligt inse att det nu fanns vargar i Värmland och Dalarna. Hur de har kommit dit vet vi inte. Men antagligen har de funnits där hela tiden utan att vi har märkt dem. Helt plötsligt var det någon som såg dem.
Antalet borde egentligen vara betydligt större i dag om det varit så att biologin ensam hade fått råda. Men de har haft svårt att komma över en nivå på 50. Vi vet tyvärr att tjuvjakten har varit ganska omfattande.
Det får man egentligen inte säga, men alla vi som deltar i den här debatten vet att det är så. "Skjut, gräv och tig!" Vi har t.o.m. sett det så nära i tiden som alldeles nyligen, när honan i Grangärdereviret försvann. Det var ganska sorgligt. I dag kan vi nämligen se till att det inte blir konflikter med de stora rovdjuren. Vargen respekterar elstängsel, och det gör även björnen. Vi kan också se till att det inte blir konflikter med tamhundar. Det var det man försökte göra i Grangärde. Man åkte ut från vargspanarnas sida, pejlade in vargen och kunde exakt säga var vargflocken befann sig i reviret så att de jägare som skulle ut på morgonen kunde bedriva jakten i en annan del av vargreviret och slippa konfrontation mellan varg och hund. Men den informationen tror man med stor sannolikhet användes till tjuvjakt. Honan i Grangärdereviret försvann i det sammanhanget. Hade hon dött en naturlig död hade hennes halsband naturligtvis inte försvunnit. Hon var radiomärkt. Men det dog med henne, och den enda förklaringen till det är att halsbandet inte finns kvar inom vargreviret längre.
När det gäller den proposition som vi nu ska hantera menar vi från Miljöpartiets sida att det är bra att sätta upp etappmål och miniminivåer. Det ger nämligen möjlighet till en fortsatt diskussion om rovdjuren. Och den behöver vi ha! Att vi sätter upp etappmål för de populationer som är vacklande visar också att vi vill ha en aktiv förvaltning när det gäller dem. Det gäller järv, där vi har satt ett mål på 90 föryngringar och 400 individer. För varg har vi satt 20 föryngringar och 200 individer i Sverige. I dag har vi 60–75 vargar i Skandinavien. Men med det olyckliga som har hänt i Norge är vi snart nere på 50-nivån igen.
Det rovdjur som jag är mest oroad för är järv. Tjuvjakten har ökat, och det finns en hel del jaktbrott. En järv jagades t.ex. i många mil innan den så småningom hamnade under medarna och slogs ihjäl med yxa på ett ganska bestialiskt sätt. Vi kan se att det är ganska lätt att komma åt järvhonor med ungar i lyor. Man kryper in och tar död på valparna och honan. Järvstammen har vi alltså anledning att vara oroliga för.
För björn, lo och kungsörn fastställs en miniminivå med 100 föryngringar och 1 000 individer för björn, 300 föryngringar och 1 500 individer för lo och 600 häckningar för kungsörn.
Jag tycker att det är viktigt att vi klart talar om att innan man har nått sitt etappmål ska man vara mycket restriktiv med skyddsjakt. Den måste kunna få förekomma om Naturvårdsverket upptäcker att det finns individer som beter sig underligt – den möjligheten måste vi ha. För några år sedan fanns det en vargtik som började bli intresserad av hanhundar i stället för hanvargar. Det är naturligtvis inte ett accepterat beteende.
Varje individ är viktig för att vi ska kunna nå det som vi talar om, nämligen en säkerhet när det gäller att arterna är långsiktigt bevarade i Sverige.
För de arter som är lite säkrare, nämligen björn, lo och kungsörn – i och för sig kan man ha vissa funderingar när det gäller kungsörn – kan vi ha en annan typ av förvaltning.
Detta tycker vi känns riktigt och rätt tänkt, även om man inte exakt följer det förslag som fanns i utredningen.
Det som har kommit att diskuteras mycket, vilket jag i och för sig tycker är lite sorgligt, är bara vargen. Det är naturligtvis viktigt att vi förvaltar även de andra rovdjuren på ett bra sätt.
Det har också diskuterats huruvida vargen ska stoppas in i 28 § eller inte. Från Miljöpartiets sida tycker vi inte det, just med motiveringen att vargstammen inte har återhämtat sig i den takt som egentligen och naturligt hade varit möjligt. Vi kan också se att varje individ är viktig. Därför tycker vi också att det är viktigt att man har möjlighet till en skyddsjakt där Naturvårdsverket, som ska ha det övergripande ansvaret, kan gå in och titta på vilken individ som i så fall ska tas bort. Vi vill inte öppna en möjlighet för den enskilde att bedriva skyddsjakt. Vargen finns inlagd i dagens 28 § i jaktförordningen.
Vi kommer att rösta på vår reservation 12, som jag yrkar bifall till. Men vi anser att det är oerhört väsentligt att den förändring som utredningen föreslog stoppas, nämligen att släppa detta så pass fritt att man inte ens, enligt vad de höga juristerna säger, kommer att kunna åtala folk för jaktbrott eftersom skyddsjaktparagrafen är för öppen. Det vill vi alltså stoppa, och vi kommer därför att stödja propositionen i den slutliga omröstningen. Det vill jag klargöra här.
Från Miljöpartiets sida menar vi att det förslag som nu föreligger kommer att kunna vara början till en bra förvaltning av rovdjuren.
Det har diskuterats mycket om rädsla. Jag har också naturligtvis kontaktats av många människor. Om vi tittar på hur vi har det i Sverige i dag så kan vi se att vi aldrig har haft så stora stammar av älg och rådjur som nu. Vi har också annat vilt, t.ex. vildsvinen som breder ut sig i Mellansverige. Jag bor på landsbygden, i en bygd där vi för inte så länge sedan hade en tjuvjakt på lo. Den jägaren blev så lycklig över jakten att han fotograferade sig och lämnade in filmen till närmaste framkallningsaffär, som skickade bilderna till polisen. Jag kan säga att jag inte har märkt av lodjuret i trakten. Jag vet att vi har ett, men vi ser det aldrig.
Men jag ser alla dessa vildsvin som vi har, jag ser mycket rådjur och mycket älg. Jag kan konstatera att det finns föda, inte bara för lodjuren utan det skulle finnas föda för varg också.
Jag har hästar. Jag är medveten om att det skulle kunna uppkomma en situation, framför allt med föl, där fölet kanske skulle kunna ses som möjlig föda för vargen. Men eftersom jag vet att det går att skydda tamdjur så ser jag naturligtvis också till att skydda dem.
Vi har i princip inga konflikter mellan varg och får om man ser till att sköta stängslingen ordentligt. Men vargen är inte dum i huvudet på något sätt! Ett år sköt statistiken i höjden igen därför att vargen hade kommit på att man kunde simma ut i sjön och simma in i fårhagen. Det gäller alltså att man verkligen tänker sig för när man stängslar. Men det går. Vi är intelligentare än vargen – det hävdar jag med bestämdhet. Därför kan vi också se till att vi skyddar oss för den.
Jag skulle önska att vi kunde komma i gång med de försök som har gjorts att se till att minska konflikterna mellan jakthund och varg genom att informera jägarna om var vargen är. Men det förutsätter naturligtvis att detta inte sedan används i tjuvjaktsyfte.
De förstärkningar av lagen när det gäller tjuvjakt och jakthäleri som föreslås tycker vi är mycket bra. Jaktbrott ska ses som ett allvarligt brott, framför allt för det som kallas för skyddsvärt vilt, om man har använt motordrivet fortskaffningsmedel och om tjuvjakt har utförts med en särskilt plågsam jaktmetod. Jag hoppas att det lagrummet aldrig kommer att behöva användas. Jag hoppas nämligen att vi ändå är överens om att djuren ska finnas i livskraftiga populationer. Vad det är kan sedan diskuteras. Inom vetenskapen i dag diskuterar man mycket vad som är livskraftiga populationer. Därför har vi också lite grann undvikit det begreppet i utredningen. Vetenskapsmännen tycker så olika. Vi har skrivit lite grann om det, och det handlar om vargen.
Vi skriver: När etappmålet är nått bör en grundlig genomgång genomföras av konsekvenserna av vargförekomsten. Det är då rimligt att pröva om ett nytt etappmål bör fastställas eller om en ny miniminivå bör anges. Med tiden bör en nivå för antalet vargar kunna anges som bättre står i överensstämmelse med de nivåer som med vetenskapliga utgångspunkter bedöms vara nödvändiga för en kortsiktigt livskraftig vargstam, dvs. minst 500 individer.
Jag tror att vi står inför någonting som vi kommer att vara stolta över i framtiden i Sverige, nämligen en bra förvaltning av de stora rovdjuren. Jag tror att detta kommer att ge Sverige ett gott anseende och jag tror att det kommer att bidra till att alltfler söker sig till vårt land för att uppleva den vildmark och den natur som inte finns i de allra flesta andra länder. Samtidigt måste det naturligtvis påpekas att både Polen, Italien, Baltikum och Spanien har betydligt mer varg än Sverige. Men de har inte de stora skogarna, och inte rovdjur på det sättet. Jag hoppas att vi kommer att kunna få en samsyn i de här frågorna framöver och att vi kan slippa de värsta övertonerna, för jag tror inte att det gynnar någon.

Anf. 11 MICHAEL HAGBERG (s):

Fru talman! Ledamöter av riksdagen! Åhörare! Nu är vi äntligen här och får diskutera en sammanhållen politik för rovdjuren. Sverige har ju starka traditioner när det gäller förvaltning av vilt. Vår älgstam är starkast i världen i förhållande till ytan. Det beror på en god förvaltning. Nu är vi äntligen på väg att få en schyst politik när det gäller våra rovdjur.
Men jag tycker att det oerhört viktigt att man är ödmjuk i den här känsliga frågan. Det är med ödmjukhet som man kan informera om, bygga vidare på och få förtroende när det gäller de konflikter som kan finnas i vår natur och vår fauna. Jag har stor respekt för den oro som befolkningen känner som bor i de områden där vi har fått fasta föryngringar av vissa rovdjursstammar. Jag har full förståelse för deras sätt att diskutera och fundera. Jag förstår deras oro. Jag förstår också att de ser det som ett hot mot möjligheten till friluftsliv. Jag förstår att de är oroliga för sina tamdjur. Jag förstår att de är oroliga för att jaga med sina hundar lössläppta. Jag har respekt för den oron, och jag känner också ödmjukhet.
Den här diskussionen om rovdjuren har vi haft ända sedan jag besökte Inger i Värmland 1995 tillsammans med Ann-Kristine Johansson och Leif Marklund. Hon hade då blivit av med en drever som en varg hade tagit. Visst är det ett problem. Det är inte ett naturligt fenomen att vargen ger sig på hunden. Det oroar oss. Men det finns ju en möjlighet att lösa detta redan i dag. Nu när jag diskuterar med den seriösa delen av borgerligheten vill jag säga att redan i dag finns möjligheten att ansöka om ett beslut enligt 27 § om det finns ett rovdjur som beter sig på ett underligt sätt. Man kan ansöka om detta hos Naturvårdsverket. Jag hoppas att vi kan fortsätta diskussionen om detta efter mitt anförande här.
Jag anser att björnen är kungen bland de stora djuren. Jag har aldrig sett någon varg, men jag har en kompis som har gjort det i Kolmårdsskogarna. Gudrun Lindvall sade att hon har sett en varg. Jag skulle också gärna vilja se en varg. Men jag har sett en björn, och den upplever jag som kungen bland de stora. Vi har en tradition när det gäller förvaltning av björn. Det är en accepterad tradition i björnområdet. När björnen får möjligheter till god tillväxt, föryngring och annat kan vi få en förvaltningssituation där björnen och människorna som bor i de här områdena kan leva tillsammans. Sedan finns det en och annan konstig människa som, tillsammans med barn, ska ut och fotografera björnen, som Maggi Mikaelsson sade nyss. Men man måste ju försöka använda något sunt förnuft också. Klantiga människor finns det alltid. I det här fallet tar jag björnens parti.
Björnen är ju väldigt lokalt anpassad i den region där den finns. Vi kan ta Hotagens kommun eller Hotagens församling som exempel där man får en skyddsjaktslicens för att skjuta två björnar. Då har jaktlagen ansvar för att ringa till varandra och tala om vilket djur som har fällts, och är det en hona ställs jakten in. Möjligheten att få se de vilda björnarna upptar väldigt mycket av diskussionen i de här byarna. På så sätt höjs acceptansen för björnen.
Samma sak gäller lodjuret. När jag besökte Värmland 1995 skulle jag inte ha kunnat drömma om att vi skulle få en så pass bred acceptans för lodjuret och förvaltningssystemet av den som vi har i dag. Det har vi väldigt många olika saker att tacka för. En sak är alla dessa människor som jobbar ideellt med viltspårning. De gör inventeringar av de vilda djuren. Dessa inventeringar är så seriösa att de i dag accepteras av Naturvårdsverket. Så var inte fallet 1995. De håller faktiskt också på att accepteras nere i Europa. Vi ska se till att utnyttja den resurs som dessa ideellt arbetande krafterna utgör för inventering av de vilda djuren, och i det här fallet rovdjuren.
På det sättet kan vi föra diskussionen om hur vi ska förvalta och handha rovdjuren i framtiden. Huvuddelen av debatten under resten av dagen kommer nog att handla om vargen. Men här handlar det om samtliga rovdjur. Vi ska ha en diskussion om hur vi ska förvalta dem i framtiden.
En del av de tidigare talarna säger att de är klara med sina åsikter nu. De vet redan i dag på vilket sätt vi ska förvalta de här rovdjuren. Jag är långt ifrån klar med det. Därför tycker jag att de skrivningar som finns om att vi ska nå upp till etappmål när det framför allt gäller vargen är bra. Utifrån det ska vi diskutera hur vi ska förvalta vargen i framtiden. Det är så vi kan få den att bli accepterad i de breda folklagren i Blekinge, Norrbotten och Mellansverige.
Inför den här debatten har jag försökt att ta reda på om man är klar med inventeringarna av vargen, men tyvärr är man inte riktigt färdig med dem ännu. Vi är tämligen överens om att vargstammen är i ökande, men jag vet inte hur mycket den har ökat under den är vintern. Jag har inte kunnat få något svar på det, men det är tämligen glasklart att den har ökat från förra året. Vi är snart framme vid det här etappmålet. Det låter på vissa debattörer här i dag som om det skulle ta lång tid, men vi kommer att vara där när som helst. Då kan vi diskutera hur vi ska handha de här rovdjuren i fortsättningen.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de motioner som finns.
Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att diskutera våra rovdjur med ödmjukhet och känslighet för de problem som kan dyka upp. Vi ska ta ansvar för att ge rovdjuren en möjlighet till utveckling i Sverige.

Anf. 12 CARL G NILSSON (m) replik:

Fru talman! Michael Hagberg trycker mycket hårt på att han har förståelse för den oro som folk känner i de här bygderna där det finns tätt med rovdjur. Han använder mycket tid till att tala om det. Han har stor respekt för detta och känner stor ödmjukhet. Det var också ett argument som Rovdjursutredningen förde fram som motiv för sina förslag att ändra på en del av reglerna för förvaltningen av rovdjur och något liberalisera möjligheterna till skyddsjakt och tillåta en ökad jakt på lodjur. Det var ett av motiven till att man sade att t.ex. vargstammens utbredning ska vara långsam. Det var också ett motiv för att få förståelse för detta.
Min fråga till Michael Hagberg är då: Om han har förstått allt detta, varför bidrar han då inte till att ändra på det som utredningen har föreslagit konkret på de punkterna?

Anf. 13 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Jag delar den här oron. Det är bra att Carl G Nilsson repeterar detta. Då kommer det att stå en gång till i protokollet. Det är viktigt.
Vi har naturligtvis haft anledning att sammanväga utredningens resultat med olika intressen. När det gäller skyddsjakten föreslår utredningen en ny skrivning enligt 28 §. Vi föreslår här i dag att vi ska återinföra vargen i nuvarande 28 §. Jag bedömer att det är precis det som har kommit fram sedan 1995 i de kontakter som vi haft i rovdjursfrågan med folk som lever i de här områdena. Vi har sagt att vi ska skriva in vargen i nuvarande 28 §, och Carl G Nilsson vill gå ett steg längre. Det är möjligt att vi ska göra det. Vad vet jag? Det ska vi naturligtvis diskutera i framtiden när vi har fått en livskraftig stam. Vi skriver om denna livskraftiga stam i betänkandet. Även Carl G Nilsson accepterar ju storleken på den stammen.

Anf. 14 CARL G NILSSON (m) replik:

Fru talman! De olika intressen som Michael Hagberg hänvisar till var faktiskt representerade i Rovdjursutredningen, och man lyckades i den väga samman dessa olika intressen när man lade fram sina förslag. När Michael Hagberg talar om att det nu ges möjlighet till skyddsjakt, till nödvärnsrätt osv. vill jag ställa en fråga.
Vi fick nyligen ett domstolsutslag som gällde ägaren av en tax. Taxen blev angripen och dödad av ett lodjur, och ägaren blev anmäld för detta. Han blev i första instans dömd till två års fängelse för grovt jaktbrott. Tycker Michael Hagberg att en lagstiftning som ger detta resultat är skälig? Tror Michael Hagberg att den lagstiftning som vi nu är beredda att besluta om får acceptans hos befolkningen?

Anf. 15 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Den lagstiftning som vi nu är beredda att besluta om utgörs av förordningstext, och vi hoppas att regeringen kommer att ta beslut om den. Vad gäller 27 § har regeringen redan beslutat att man kan peka ut en enskild individ som beter sig mystiskt och ta bort den.
Också när det gäller 28 § om vargens återinförande är det fråga om förordningstext, alltså inte om någon lagändring. Vi förväntar oss att regeringen kommer att besluta om detta.
Vilka åtgärder som fortsättningsvis ska vidtas för att förstärka, förbättra och organisera viltvården på så sätt att djuren får möjligheter att sprida sig osv. får vi anledning att diskutera när vi kommer fram till en utvärderingssituation. Det känns ibland som om ni moderater redan nu befinner er i den utvärderingssituationen och som om ni är klara med ert tänkande, men detta är långt ifrån färdigt. När vi efter noggrant övervägande har nått ett etappmål kan vi diskutera hur vi ska förvalta våra viltstammar i framtiden.

Anf. 16 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Jag har förstått att människor som bor i områden som hyser de stora rovdjur som vi debatterar i dag känner sig överkörda. Jag har fått väldigt många brev, mejl, telefonsamtal och besök från enskilda människor som bor i de här områdena och från organisationer som representerar ganska stora grupper, som Dalarnas Fäbodförening, LRF-avdelningar och jaktvårdskretsar, t.o.m. från kommuner. Man anser inte att det betänkande som håller på att drivas igenom i dag i den här kammaren är till fyllest.
Jag förmodar att Michael Hagberg har fått uppvaktningar, brev, mejl och telefonsamtal liknande dem som jag har fått. Varför medverkar inte Michael Hagberg till att få till stånd ett bättre betänkande än det som genomdrivs i kammaren i dag? Jag säger detta speciellt därför att det har föregåtts av en utredning som haft att väga samman de olika intressen som vi har att beakta i vårt samhälle. Det är en utrednings primära uppgift att väga samman olika intressen som vi har att ta till vara i samhället. Varför medverkar inte Michael Hagberg?

Anf. 17 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Det är min bestämda uppfattning att jag från denna talarstol verkligen agerar för att få till stånd en diskussion om hur vi ska förvalta våra rovdjur i framtiden och för en acceptans. Vi ska då ha lite is i magen och tala om ungefär på vilken nivå vargbeståndet ska befinna sig innan vi går vidare och tar nästa diskussion, på vilken nivå lodjur, björn och järv kan vara utspridda i vårt land innan vi tar nästa diskussion osv.
Jag anser att de regler som vi sedan kommer att ta beslut om ska diskuteras av folket och allmänheten.
Visst är det inom vissa områden, som t.ex. i Värmland, just i dag lite för tätt med varg – det tycker också jag – men vi är snart i en situation där vi kan diskutera hur vi ska förvalta våra vargar i framtiden. Det är möjligt att vi kommer att få se individer som hittar på saker som inte tillhör deras biologi, men vi måste ha regler för hur vi ska förvalta och värna våra viltslag här i Sverige. Vi är på väg att få sådana regler även när det gäller rovdjuren här i Sverige.
Se t.ex. på Kanada! Man kan där fatta enskilda beslut om att t.ex. stoppa björnjakten ett år medan jakten kan få fortgå väldigt intensivt året därpå. Det finns inte någon sammanhållen rovdjurspolitik i det stora Kanada, där man har en herrans massa rovdjur. Jag tycker att det är trist. I Sverige är vi på väg att få en sådan politik, och det är bra.

Anf. 18 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Michael Hagberg och jag tycks vara överens om det som jag sade i mitt huvudanförande, att människor uppenbarligen inte känner tilltro till och accepterar det som Michael Hagberg och majoriteten i kammaren håller på att driva igenom i dag. Jag tycker dock inte att jag fick något svar på min fråga varför Michael Hagberg inte medverkar till någonting som kan ge den acceptans som är nödvändig för att vi ska få en sammanhållen långsiktig rovdjurspolitik i Sverige.
Jag menar att vi skulle få en sådan om vi tog större hänsyn till de sammanvägningar som gjordes i den utredning som föregick propositionen, men det har Michael Hagberg och utskottsmajoriteten vägrat att göra. Varför denna vägran, Michael Hagberg?

Anf. 19 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Möjligen lyssnade inte Eskil Erlandsson fullt ut. Jag är övertygad om att vi genom betänkandet är på väg att få en politik för rovdjuren som ger oss grund för en diskussion i framtiden och för en acceptans i hela Sverige. De beslut som vi i dag tar innefattar ersättning för utrustning för att skydda sig mot viltskador, ersättning för renar och vissa tamdjur som blivit rovdjursrivna och möjlighet till ersättning för den som blivit attackerad t.ex. av en björn.
Dessa beslut kan vi fylla på med åtgärder när vi kommer fram till utvärderingsögonblicket. Det kommer successivt att ställas krav på olika åtgärder, och dessa ska vi naturligtvis diskutera när vi nu kommer att acceptera ett större antal rovdjur av olika slag i vårt avlånga land. Naturligtvis är vi inte färdiga nu, även om en del av oppositionspolitikerna tycker att vi är det. Jag tycker inte det, och det är därför som vi har etappmål för diskussionen om hur vi ska vårda, värna och förvalta våra vilda djur.

Anf. 20 LENNART KOLLMATS (fp) replik:

Fru talman! Det handlar mycket om antalet individer när det gäller rovdjuren. Det har mindre handlat om deras utbredning. Jag vet inte om Michael Hagberg delar uppfattningen att det finns genetiska hot på grund av inavel i den sydliga vargstammen. Om han gör det så är jag intresserad av hans förslag till åtgärder mot det hotet med tanke på att majoriteten vill undanta ca 40 % av Sveriges yta från vargbestånd.
Såvitt jag har förstått av diskussionen om inavel och de genetiska hoten behöver det komma över vargar från Finland eller Ryssland för att träffa den sydliga vargstammen. Jag undrar hur det ska gå till när man vill undanta 40 % av Sveriges yta i detta sammanhang.

Anf. 21 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Vad gäller påfyllnad av vargavelsmaterial kan jag peka på att någon i helgen såg en varg i nationalparken i Haparanda skärgård. Jag undrar vart den var på väg – möjligen till någon hona i Värmland eller Dalarna – vad vet jag?
Forskarna är djupt oeniga om hur genetiken vad gäller varg fungerar. Det är också bekräftat att genetiken fungerar väldigt olika från viltart till viltart. Man kunde också i utredningen läsa att det finns bekymmer omkring detta.
När det gäller djurens utbredning i det övriga Sverige har lodjursstammen bevisligen fått problem på grund av att lodjurstikarna inte söker sig så långt bort från sina födelseområden. Det har skapat problem för lodjurens utspridning.

Anf. 22 LENNART KOLLMATS (fp) replik:

Fru talman! Nu ingår väl inte Haparanda i den del av Sverige som ska undantas – i de 40 procenten. Det är långt mellan Haparanda och Värmland har jag lärt mig i geografin.
Jag tror att man genom en begränsning och i praktiken ett stopp försvårar ganska mycket. Även om forskarna är oeniga om riskerna med inavel tror jag ändå att möjligheterna skulle ha varit mycket bättre om man hade låtit vargar finnas i princip i hela landet. Jag tror inte att det är speciellt sannolikt att vargen kommer fram den västliga vägen inom Norge med tanke på vad som händer där. Och jag gissar att det kanske inte är in vitro-fertilisering vi ska börja prata om när det gäller vargarna.

Anf. 23 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Jag vet att det är långt mellan Värmland och Haparanda. Men jag har en känsla av att den vargstam vi har i Sverige åtminstone har kommit därifrån från första början. Det tror jag att den har gjort för ett antal år sedan. Hur många kan inte jag svara på.
Det är nog svårt att stå i riksdagens talarstol eller i sin bänk och resonera kring hur djuren ska ströva. Det gäller nog att ha lite framsyn och lite funderingar och att ha en uppföljning av hur man gör för att få djur att flytta på sig. Man flyttar inte på dem genom att bedöva dem med en pil och flytta dem med helikopter. Då sätter kompassen i hjärnan i gång, och sedan går de hem igen. Så är det, det vet vi. Det har vi erfarenheter av. Det var en arg varg som flyttades från södra Sverige upp till Värmland, och det fungerade helt enkelt inte. Så ska vi inte heller göra, utan det är helt andra saker.
Vi satsar mycket, men det är inte tillräckligt. Jag hoppas att vi ska kunna satsa mer på forskning om våra stora rovdjur i framtiden. Men det satsas mycket. Man kan följa deras levnadsmönster och på så vis också skapa förutsättningar för en spridning i resten av vårt avlånga land. Det tycker jag att vi ska kunna ha.
Det kanske finns en möjlighet att diskutera hur vi ska få dem att få plats i andra delar än där de är nu. Det är oerhört viktigt för det är lite trångt i vissa områden i vårt land i dag när det gäller vargen.

Anf. 24 GUDRUN LINDVALL (mp) replik:

Fru talman! Rovdjur sprider sig när det inte finns föda inom reviret. Det är framför allt unghanar som sprider sig, som hoppas att hitta någon unghona. Honorna sprider sig, som sagt, inte speciellt långt. Så beter de sig. Det är biologin som gör det.
Jag tänkte fråga lite grann om 28 §. När det gäller införandet av varg i 28 § står det i det beslut regeringen föreslår: "Om vargstammens positiva utveckling bryts avser regeringen emellertid att åter ändra regleringen så att den inte längre omfattar varg."
När vi skrev betänkandet räknade vi med möjligen 60–75 vargar i Skandinavien. Nu har Norge skjutit nio. Anser då Michael Hagberg att vi kan säga att den positiva utvecklingen faktiskt redan har brutits och att det redan kanske finns skäl att plocka ut vargen ur 28 §? Det är den första frågan.
Så den andra frågan. Vi är överens om att vargen ska sprida sig till områden där den inte finns i dag. Men förutsättningen för att den ska kunna etablera sig i nya områden är naturligtvis att den får chansen.
Det står i betänkandet under det här avsnittet: "Med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur."
Om vi nu har ställen i Sverige där man inte har vidtagit förebyggande åtgärder därför att man inte har haft varg, och om det kommer en varg och man skjuter den därför att man inte har vidtagit förebyggande åtgärder – hur i hela friden ska vargen då bete sig för att kunna sprida sig till nya områden i Sverige?

Anf. 25 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Jag försökte säga i mitt inledningsanförande att jag har försökt att ta reda på de senaste inventeringsresultaten efter den senaste spårningen. Jag tror inte att man är riktigt färdig. Men vi kommer snart nog att kunna få reda på det. De rapporter jag har fått från spårningsansvariga i landet pekar på att vargstammen fortsättningsvis ökar.
Jag tycker att det är ett djupt olyckligt beslut man har fattat i Norge. Det är djupt oetiskt att avliva vilda djur från helikopter och snöskoter. Det tar jag definitivt avstånd från. Jag kommer aldrig att finna mig i att vi fattar ett sådant beslut i vårt land. Det handlar om att ta ansvar för de vilda djuren i Sverige. I det här fallet handlar det om ansvar för rovdjuren.
Nordiska rådet har sammanträde på måndag och tisdag i Oslo. Den socialdemokratiska miljögruppen kommer att diskutera frågan med kompisarna. Med socialdemokraterna i Finland och Norge är vi överens. Vi kommer också att lyfta frågan på Nordiska rådets session i helgen om att vi vill ha en sammanhållen nordisk rovdjurspolitik.
Det betänkande vi diskuterar i dag handlar om rovdjursmöjligheterna i Sverige.

Anf. 26 GUDRUN LINDVALL (mp) replik:

Fru talman! Jag kan konstatera att jag inte fick svar på mina frågor.
Kan vi säga att vargstammens positiva utveckling i Skandinavien har brutits nu när man har skjutit nio individer?
Hur ska vargen kunna spridas till nya områden där man inte har vidtagit förebyggande åtgärder därför att vargen inte har funnits, om man där ska använda 28 § för skyddsjakt? Det är för mig en ekvation som inte går ihop.
Jag kan förstå att Michael Hagberg inte vill svara eftersom svaret bara kan bli ett.
Den andra fråga som jag därför ska ställa, som jag kanske kan få svar på, handlar om kungsörn. Tittar man på den skrivning som finns kan man se att kungsörnen går tillbaka. Det står i propositionen: "Reproduktionen i fjällen är för närvarande så svag att det krävs ett inflöde av yngre örnar från områden med överskottsproduktion av ungar för att stammen i fjällen inte ska försvinna." Det står också att ett av skälen är olaga jakt.
Vidare står det: "Kungsörnen har länge varit förföljd men fridlysningen år 1924 medförde att förföljelsen dämpades. I fjällen och de fjällnära områden förekommer emellertid förföljelse som lokalt är av betydande omfattning. Utredningen gör bedömningen att en återkommande olaglig jakt kan få till följd att beståndet tunnas ut och i värsta fall lokalt elimineras."
Det här förmodar jag att vi är oroade för tillsammans. I och för sig kan man säga att det vi gör i lagtexten för att skärpa straffen är en del. Men det finns en del människor som talar om utformningen av ersättningssystemen för kungsörn. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det är mycket bra att det ersättningssystem vi nu har utgår från antalet rovdjur och inte från något annat. Men man menar att man skulle lägga om ersättningssystemet för kungsörn och att man inte som nu skulle ta en klumpsumma utan mer se till individer och förekomsten av häckande par.
Är Michael Hagberg överens om att det kanske är dags att se över ersättningssystemet för kungsörn för att få en större acceptans för kungsörn i fjällen?

Anf. 27 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Jag är också oerhört oroad över utvecklingen när det gäller kungsörnen. Insatser måste till, och insatser har vidtagits. Kungsörnen är fridlyst. Den eventuella jakt eller boplundring som pågår, som har pågått och som förhoppningsvis inte kommer att fortsätta är olaglig. Det är djupt olyckligt att sådant får ske.
Vi höjer nu ribban när det gäller jaktbrott. Jag tolkar det som ett jaktbrott när man plundrar ett kungsörnsbo från dess ägg och när man fångar ungfåglar med saxar och andra otäckheter. Jag har sett ett TV-program om det i januari februari månad. Det är djupt oetiskt och djupt oansvarigt att det sker på så vis.
Vi har gett regeringen till känna att man ska titta över systemet när det gäller ersättning för rovdjursrivna renar. Vi tyckte inte att vi hade tillräckligt med kött på benen i den frågan. Det var vi tämligen eniga om i utskottet.
Jag har naturligtvis ingenting emot att man även i det sammanhanget diskuterar kungsörnen. Den tillhör också Sveriges fauna. Den är en viktig del i Sverige som ett avlångt land. Kungsörnen ska finnas och kunna utvecklas.

Anf. 28 Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Fru talman! Ärade ledamöter! Jag har naturligtvis med stort intresse tagit del av den här debatten. Det är väl ingen som tvekar om att jag värderar rovdjurspolitiken väldigt högt på den miljöpolitiska dagordningen.
Det finns skilda uppfattningar mellan kammarens ledamöter i många enskilda sakfrågor. Jag tror ända att man kan säga att ni i dag kommer att kunna fatta ett beslut som innehåller en hög grad av enighet i den grundläggande frågan, nämligen behovet av att ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige.
Det finns nyanser när det gäller hur snabbt man vill gå och hur man vill förvalta rovdjursstammarna. Men i det grundläggande är vi eniga. Det är väldigt viktigt.
Jag har, som flera av de tidigare talarna, blivit oroad över den polariserade debatt som finns kring rovdjuren. Jag har tagit åt mig när jag har beskyllts för att ha ett 08-perspektiv på rovdjursförvaltningen. Jag tycker självfallet inte alls att jag har det. Mitt perspektiv på det här är djupt rotat mellan jaktreviren i Gravendal och Fredriksberg.
Men det är naturligtvis allvarligt. Jag håller med Eskil Erlandsson om att i ett samhälle med ökade regionala klyftor kommer misstänksamheten och misstron när det gäller frågor av det slag som vi i dag diskuterar att bli större. Det är ytterligare ett skäl till att ta de regionala klyftorna på allvar.
Vi är eniga om att vi ska ha livskraftiga stammar av rovdjur. Vi är därmed också rätt eniga om att antalet vargar och antalet järvar måste tillåtas öka med utgångspunkt i dagens situation.
Jag är liksom Gudrun Lindvall i dagsläget kanske mer orolig för järven än för vargen. Visserligen har vi nu fått nya forskningsresultat som visar att vi förmodligen har fler järvar i Skandinavien än man trodde tidigare. Men även de resultaten pekar på en ganska markant nedgång i antalet järvar.
När jag besökte rovdjurspatrullen i Norrbotten försåg vi en järv med radiosändare. Den fick därför namnet Kjell. Den levde förmodligen en fin sommar i Sarek vid stranden av Sitojaure och i Pastavagge. Jag fick en del rapporter från dem som följde järven med radiosändaren. Nu är signalerna borta, och järven är förmodligen död. Det är väl inte osannolikt att den har blivit föremål för någon form av jaktbrott.
Järven är jag orolig för, och jag kommer att försöka följa utvecklingen när det gäller järven extra noga.
Vargen har en positiv utveckling. Av allt att döma har vi en ganska snabb tillväxt av vargstammen, och vi har haft det ett antal år. Om den utvecklingen fortsätter – det hoppas jag att den gör – närmar sig snabbt den tidpunkt när vi på allvar, med hjälp av utredningar och överväganden, måste börja fundera på hur vi ska gå vidare när vi har nått etappmålet på 200 vargar.
Jag skulle vilja vädja till alla här i kammaren och alla andra i Sverige att tillsammans försöka hitta en nykter, rationell och balanserad syn på vilken sorts djur vargen egentligen är.
Jag blev i en DN-artikel kallad Varg-Larsson i samband med att jag protesterade mot den norska vargjakten.
Jag mindes mina tonår när jag med stort intresse ofta läste alla de böcker som fanns i min byggnadsarbetande pappas arbetarbibliotek. Där fanns självfallet Jack London. Många tror att Varg-Larsen är en bok om vargar. Det är det inte alls. Det är en bok om en råbarkad, viljestark befälhavare på ett fartyg.
När jag slog upp Varg-Larsen av Jack London nyligen lade jag märke till hur Jack London beskriver karaktären på Varg-Larsen. Han säger att det är något gorillalikt över honom. Det är en våldsam vild kraft likt den som finns i ormens kropp. När han är död påminner det om det som finns i en formlös klump sköldpaddskött när man rör vid det med fingrarna. Han kan då och då vara likt ett rasande lejon, ett våldsamt oväder.
Varg-Larsen karakteriseras med hjälp av ett antal olika vilda djur. Det är som om Jack London ville samla allt det vilda i en enda person. Självfallet står det i romanen emot den förfinade akademiska överklasspojken som av en händelse råkar hamna på det här fartyget. Boken handlar om deras kamp. Det är klart att det är det vilda, Varg-Larsen, som i slutet går under.
Det är ett litet exempel från litteraturen på vilken bild man har skapat av vargarna. Vi har exempel hos Selma Lagerlöf. Vi har exempel t.o.m. hos Linné av samma slag. Vi har t.o.m. i dagens allmänna språkbruk uttryck som vargatider, vargavinter, varggrin, kasta åt vargarna, glupsk som en varg, ulv i fårakläder. Det finns väl inget djur som blivit så – för att använda ett uttryck från ett annat område – mobbat som vargen genom litteraturen och genom olika uttryckssätt.
Jag vill inte pracka på någon uppfattningen att vargen är ett helt annat djur än så. Men låt oss lyssna på Hans Ove Larsson, vargexpert och intendent på Skansen. Han skriver så här: Aggressiviteten som man finner hos vissa hundraser är inte ett arv från den vilda förfadern vargen, utan ett resultat av människans selektiva avel på just den egenskapen. Vargen är inte aggressiv. Snarare har den en vänlig positiv umgängeston och en skygghet som måste övervinnas genom erfarenhet.
Min vädjan är: Låt oss försöka överbrygga de starka och mycket känsloladdade motsättningar som finns i synen på vargen. Låt oss dra nytta av erfarenheterna från bygder och trakter där vi har varg. Låt oss dra nytta av forskningens resultat. Låt oss försöka inleda en dialog, inte ovanifrån och ned, utan horisontellt, om detta. Låt oss dra nytta av erfarenheter från andra länder där det finns betydligt fler vargar och inte särskilt mycket av konflikter mellan vargar och människor.
Det finns flera skäl till att vi behöver ha en rovdjurspolitik som skapar ett rimligt utrymme för de stora rovdjuren.
Det första handlar djupast om etik. Vi har ett ansvar att bevara och vårda arter som finns i vårt land, inte minst sådana som är hotade och hatade. Hit hör rovdjuren, kanske särskilt vargen.
Det andra är ekologi. Rovdjuren har en självklar plats i ekosystemet. De har funnits där innan vi kom. Forskningen lär sig alltmer om den fundamentala roll som rovdjuren har i ekologiska sammanhang.
Det tredje är naturupplevelsen. Det är få människor som kommer att ha samma tur som Michael Hagberg och få se vargen. Jag tror att många av oss som ännu inte sett vargen har en dröm om att en gång få uppleva vargen i naturen.
Jag har fått många brev från dem som vill bli av med vargen för gott, men också väldigt många ömsinta positiva brev från människor som har beskrivit sina möten med vargen i skogen på ett näst intill religiöst sätt.
Här finns det en stor positiv upplevelse av vargen som vi måste balansera mot den oro som många människor också känner inför att ha vargen i närheten.
Det fjärde är att vi har skrivit under ett antal internationella konventioner som ålägger oss att ta hand om vår egen biodiversitet, inklusive rovdjuren. Men vi har ju inte bara gått in i något som är ett tvång på oss. Det är det här som gör det möjligt för oss att vara med och påverka utvecklingen i andra länder. Vi ska också kunna ha inflytande över hur man i andra länder och andra världsdelar hanterar hotade och sällsynta arter som vi hemskt gärna vill ska kunna finnas kvar.
(forts. 6 §)