6 § (forts. från 4 §) Sammanhållen rovdjurspolitik (forts. MJU9)

Anf. 102 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag blev lite orolig när miljöministern försvann, men nu är han tillbaka.
Jag ska börja med att säga att jag kan instämma i allt det som miljöministern sade i sitt anförande. Men jag har ändå två saker på hjärtat. Det ena gäller förstås den del av propositionen där vi inte lyckades enas med regeringen, nämligen synen på vilka djur som ska omfattas av 28 § i jaktförordningen. Jag skulle vilja fråga miljöministern om inte han ser att det är ett problem med att ha en kontrollerad avskjutning av enstaka djur som beter sig på ett okontrollerat och onormalt sätt och skyddsjakt utan föregående beslut där man faktiskt kan riskera att få en avskjutning av djur som är väldigt värdefulla för aveln och den genetiska mångfaldens skull. Det är den första frågan.
Det andra som jag skulle vilja ta upp handlar om behovet av ett gemensamt nordiskt agerande, där jag vet att den vänstersocialistiska gruppen i Nordiska rådet har väckt en motion om det. Jag vet också att de gröna, Miljöpartiet, har gjort det. Och vi hörde i debatten att även Socialdemokraterna är på gång att föra ett sådant resonemang. Då skulle jag vilja höra om det inte är en styrka för miljöministern att också kunna agera på ministernivå för att få en gemensam syn och en gemensam förvaltning av de rovdjur som vi delar med vissa av de nordiska länderna. I propositionen och i betänkandet diskuteras Naturvårdsverkets roll. Men jag tycker att detta också är en fråga som bör höra hemma på ministernivå i nordiskt sammanhang.

Anf. 103 Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Fru talman! När det gäller 28 § så finns det klart uttalat i propositionen att om det skulle vara så att den nuvarande glädjande utvecklingen när det gäller vargstammen mattas av eller uteblir kommer regeringen att dra in möjligheten att använda 28 §.
Maggi Mikaelsson, det som nu är viktigt är att garantera en utveckling av vargstammen i riktning mot en mer livskraftig vargstam. Det är det som vi har satt som det primära målet för detta agerande. Det tycker jag att vi kan tillgodose på detta sätt samtidigt som vi kan tillmötesgå de krav som finns från människor i glesbygden att kunna utnyttja 28 §, människor som dagligen lever med vargen inpå sig och där det finns grupper som har ett mycket starkt önskemål om detta.
Jag tycker att detta är en väldigt bra kombination av åtgärder som tryggar det som vi tycker är viktigast och samtidigt ger denna öppning. Och jag tycker att det är viktigt att vi också hela tiden när vi diskuterar vargfrågan och rovdjursfrågan tänker på människor i glesbygden och att vi har den respekt för deras oro som jag tycker att vi måste ha som rikspolitiker.
När det sedan gäller det nordiska agerandet har jag som väl alla känner till upprepade gånger kommenterat den norska vargjakten, och jag har också kritiserat den. Jag har träffat min norska kollega vid flera tillfällen och diskuterat vargjakten med henne. Jag tycker att det är bra att vi utvecklar en gemensam nordisk syn på dessa frågor. Och jag är inte alls främmande för att också ta upp en diskussion om detta i det nordiska ministerrådet.

Anf. 104 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Det är uppenbart att vi inte är riktigt överens när det gäller synen på huruvida man ska ha varg och för den delen även järv med i jaktförordningens 28 §. Det är ju glädjande att det ändå står som det står i betänkandet och i propositionen om den positiva utvecklingen skulle brytas. Problemet är ju att vi som nation lite grann tappar kontrollen över vilka djur som skjuts. Och just när det gäller vargen har det faktiskt betydelse om det är en alfahanne eller en alfahona, dvs. de som ändå bildar reviret. Om man slår sönder en flock så händer andra saker än om man bara skjuter ett enstaka djur av någon annan art.
Jag känner ju väl till miljöministerns engagemang för vargarna och hans kontakter med Norge. Men vi har ju även en vargstam som är gemensam med Finland. I nordiskt sammanhang så finns det också vissa kontakter med t.ex. Ryssland. Det finns ju ett arktiskt intresse att vi agerar gemensamt och ser till att vi kan få in friskt blod inte bara i djurstammarna utan också i debatten.

Anf. 105 Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Fru talman! Vi har lite olika syn på § 28. Jag betonar vikten av att fortsätta med en positiv utveckling av vargstammen. Om man säger att det ska fortsätta, annars drar vi in möjligheterna att använda § 28, då tycker jag att vi har skapat en väldigt bra kombination av de här två åtgärderna, som också innebär en respekt för människor som gärna vill ha den här möjligheten, en respekt som vi i så fall kan tillmötesgå utan att ifrågasätta den fortsatta ökningen av vargstammen, utan att sätta den i fara.
Också Finland är intressant i det här sammanhanget. De finns med i de diskussioner som vi hört talas om här på parlamentarikernivå. De kommer också att finnas med när vi aktualiserar frågan i Nordiska ministerrådet.

Anf. 106 CARL G NILSSON (m) replik:

Fru talman! Kjell Larsson säger att vi har en glädjande snabb ökning av vargstammen. Han säger att när vi kommer upp i vårt etappmål, som vi kanske gör relativt snabbt, får vi genom utredningar och överväganden se hur mycket vi kan tillåta av en eventuell skyddsjakt eller en decimering. Exakt så sade Rovdjursutredningen om lodjursstammen. Utredningen hade, såvitt jag förstår, en enig uppfattning om att lodjursstammen nu har kommit upp i en sådan nivå att vi kan ge en ökad förvaltning, som det står, till jägare och förvaltare av lodjursstammen. Likaväl föreslår regeringen ingen åtgärd i det avseendet. Enligt propositionen tillåts ingen ökning av lodjursjakten.
Varför ska de människor som bor i dessa bygder tro på miljöministern mera i det här avseendet än när det gäller utredningens förslag att öka lodjursjakten? Det tog 4 ½ år från det att riksdagen beställde en rovdjursutredning att få fram den. Kommer det att ta lika lång tid att göra dessa överväganden när det gäller den ökade vargstammen?

Anf. 107 Miljöminister KJELL LARSSON (s) replik:

Fru talman! Det här är inte, det vet Carl G Nilsson, första gången som regeringen efter ett omfattande remissförfarande justerar en utrednings förslag, inte minst med ledning av remissförfarandet, t.ex. vår vilja att inte ändra § 28 på det sätt som utredningen ville. Det var helt förödande juridisk remisskritik mot det förslaget. Självfallet kan regeringen ändra i ett utredningsförslag. Eftersom propositionen nu kommer att få ett starkt stöd i riksdagen är förmodligen flera av ändringarna mycket positiva.
Jag har aldrig lovat någon viss lodjursjakt. När det gäller lodjuren och minimimålen lade vi oss på 1 500 djur därför att vi inte tycker att vi ska minska den nuvarande stammen. Den ligger på ungefär 1 500 djur. Det var ett klart ställningstagande i den frågan.
Jag har som sagt inte lovat någonting om lodjursjakt. Här har regeringen ändrat den kombination som fanns i utredningen.

Anf. 108 CARL G NILSSON (m) replik:

Fru talman! Nej, jag har förvisso noterat att Kjell Larsson inte har lovat någon ökad lodjursjakt. Jag ställer frågan i förhållande till utredningens förslag. Den utredningen hade en expertgrupp av breda intressen i sammanhanget. Vi har noterat i debatten i kammaren i dag att regeringen har ändrat på punkt efter punkt i Rovdjursutredningens förslag, förslag som hade till syfte att öka förståelsen för nödvändigheten av att ha en sammanhållen rovdjurspolitik. Utredningen har på ett flertal punkter just pekat på nödvändigheten av acceptans, av att tillåta skyddsjakt för att skydda sina djur och sin egendom. Men på varje punkt har regeringen gått åt ett visst håll.
Tror miljöministern att det på det viset verkligen blir lätt att få den acceptans som är nödvändig? Vad tycker t.ex. landets 300 000 jägare, som jag är övertygad om också vill bidra till en levande rovdjursstam? Men de får ständigt detta motstånd från regeringen.

Anf. 109 Miljöminister KJELL LARSSON (s) replik:

Fru talman! Fortfarande är det så att vi har ändrat utredningens förslag på ett antal områden inför propositionen, på samma sätt som i samband med nästan alla propositionen där vi inte helt skriver av utredningen när vi lägger fram dem. Det har vi gjort efter ett ordentligt remissförfarande. Jag tycker också att det är viktigt med acceptans. Jag använde en hel del av mitt inledningsanförande till att diskutera den frågan. Vad är det som krävs för att vi ska få acceptans och förståelse för rovdjursförvaltningen? Jag tror att det krävs att vi har en ordentlig diskussion om dessa frågor, att den diskussionen grundas på de kunskaper som vi tar fram genom en omfattande och avancerad rovdjursforskning som vi kan bedriva i det här landet, som vi kan bedriva just därför att vi nu har stammar av de stora rovdjuren. Jag tycker att det är viktigt att vi har bra ersättningssystem. Där innebär propositionen viktiga steg framåt. Jag tycker att det är viktigt att vi kan utveckla olika hjälpmedel både för att skydda tamboskap och för den delen att skydda jakthundar. Där finns det en hel del som vi kan göra, och där finns det bra resonemang i propositionen.
Slutligen är det också viktigt att vi visar tydlighet i vad som är samhällets ambitioner. Om man svävar på målet, som jag upplever att en del har gjort i debatten som å ena sidan säger att vi ska ha rovdjursstammr och å andra sidan försöker glida ut ur det, skapar man ingen trovärdighet. Då riskerar man bara att skapa förhoppningar om att vi trots allt kanske inte behöver ha några vargar i Sverige. Därför har det varit ett riktmärke för mig i debatten att försöka visa en tydlighet i diskussionen, att inte backa undan för den gemensamma ståndpunkt som vi alla i grunden har, att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige.

Anf. 110 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Jag vill gärna instämma i miljöministerns resonemang om att vi ska ha en nykter debatt om rovdjuren liksom en balanserad syn på våra rovdjur. För att vi ska få det förutsätter det, som jag sade i mitt huvudanförande, att människor har tilltro till politiken, att det finns ett slags allmän acceptans för de resonemang som kan föras på det här området. Vi visste på förhand att det skulle bli lite olika tyckanden och tänkanden i de här frågorna. För att reda ut, sortera begreppen tillsätter man som vanligt en utredning som har att väga samman, att bedöma olika intressen som måste vägas samman för att vi ska få en samsyn och acceptans på frågan.
Då kvarstår min fråga, som jag ställde tidigare till Michael Hagberg: Vilka är de bärande skälen för att man ändrar på en utredning som har gjort sitt bästa för att väga samman de olika tyckanden och tänkanden som finns kring denna fråga och som därtill har gjort att vi inte längre har den acceptans som jag faktiskt upplevde att vi hade den gång utredningen presenterade sitt betänkande? Den acceptansen har försvunnit i och med att regeringen – i och för sig står det regeringen fritt – ändrat i alltför många småsaker i det här sammanhanget.

Anf. 111 Miljöminister KJELL LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tycker att det är en något märklig historieskrivning. Jag var miljöminister också när utredningen avlämnades. Jag upplevde att det på den tiden, det är inte så länge sedan, var precis samma polariserad diskussion om rovdjursfrågan, samma oro i vissa bygder och hos vissa människor, samma entusiasm över det nya innehållet i den svenska naturen hos många andra. Inte har vi gått från ett tillstånd av total enighet till ett tillstånd av uppslitande strider för närvarande.
Jag kan inte svara generellt på frågan varför regeringen har lämnat utredningens betänkande. Låt mig ta två exempel.
Vi har avstått från att kalla målen för järv och varg miniminivåer och kallar dem i stället för etappmål. Det hänger ihop med att vi menar att miniminivåer leder tanken till att detta skulle kunna vara tillräckligt, vilket vi i dag inte kan säga att det är och vilket det sannolikt inte är. En enig vetenskapskår säger att det inte räcker för att skapa livskraftiga större stammar. Då säger vi att vi går i riktning mot etappmålet. När vi kommer dit är det läge för en ordentlig diskussion om eventuellt nya förvaltningsformer, eventuellt nya sätt att se på utbredningsbeteendet hos dessa rovdjur, eventuellt nya inslag över huvud taget i den här politiken. Det är det som är argumentet.
När det gäller att vi inte vill skriva om 28 § hänger det ihop med det som jag var inne på tidigare. Det finns en stark enhällig remisskritik mot det förslag som lades fram som gjorde det näst intill omöjligt för oss att acceptera det förslaget. Därför nöjer vi oss nu med att behålla den gamla formuleringen i 28 § och utvidgar den till att gälla även vargar.

Anf. 112 PER-SAMUEL NISSER (m):

Fru talman! Frågan om våra rovdjur är nog en av de frågor som de flesta verkar ha en åsikt om, och det gäller kanske främst frågan om vargens vara eller icke vara. Den rymmer allt från starka vargmotståndare till de som vill att vi ska ha en mycket stor vargstam.
Personligen tror jag att debatten ofta bottnar i en känsla av konflikt mellan landsbygd och stad, mellan folk på landet och beslutsfattare. Det kan vara en känsla hos en del att många frågor som berör landsbygden kan inte påverkas av den lokala befolkningen utan de avgörs på en helt annan nivå. I denna debatt kan det lätt bli övertoner åt både det ena och den andra hållet.
Min åsikt i sakfrågan, vilken jag har redovisat i en motion, är att inriktningen för rovdjurspolitiken ska vara att vi ska ha livskraftiga stammar av allt vilt i Sverige. Samtidigt ska ingen enskild drabbas av skador eller förluster på grund av nationella intressen.
Det vi i dag ser på många ställen är växande rovstammar av varg, björn och lo, vilket ibland har inneburit stora problem för befolkningen i områden där fredade djur förekommer i stort antal.
Det blir också allt vanligare att björn, varg och lo visar allt större oräddhet. De uppehåller sig runt gårdar och bebyggelse, och ibland har de dödat tamdjur av olika slag. Det är i detta fall viktigt att den enskilde har rätt att skydda sig och sin egendom och även rätt att få en eventuell skadeersättning.
Jag vill betona två saker som är viktiga för att man ska gå en framkomlig väg som borde accepteras av alla läger.
Den första saken gäller den s.k. nödvärnsrätten. Förslaget är att man ska ha rätt att skydda sin hund eller sitt tamdjur om det är skadat eller dödat av ett rovdjur och man befarar ett nytt angrepp. Detta ska alltså även gälla vargen. Jag anser att denna nödvärnsrätt borde gälla redan när det första djuret angrips. Annars är det omöjligt för en enskild att skydda sina djur. Som förslaget nu är kommer det inte att vara någon som kan ingripa och skjuta under tiden som man ser att en hund eller ett tamdjur angrips, utan man ska vänta tills djuret är dödat och rovdjuret eventuellt angriper ett nytt djur.
Den andra saken gäller en reglerad avskjutning av varg. Som jag ser det bör det redan nu införas en möjlighet till någon form av skyddsjakt eller reglerad licensjakt på varg. Det är viktigt för att möta tillväxten i de områden som redan har mycket varg. Vi bör redan nu få ett snabbt och mer smidigt system för att kunna skjuta vargar och även lo och björn som uppvisar ett felaktigt beteende. Dessa beslut bör kunna fattas av länsstyrelsen i varje län som har en god kännedom om de lokala förutsättningarna.
Det är också viktigt att redan nu starta denna kontrollerade avskjutning för att möta och respektera den starka opinion som finns i de delar av landet där rovdjurstätheten är stor. Man måste ta folks oro på allvar och tillåta viss jakt i de områden där den allmänna opinionen är starkt negativ. Man kan i stället låta rovdjursstammen öka i någon annan del av landet så att resultatet för landet som helhet blir en ökning. Genom att hantera utvecklingen på det här sättet blir det totala resultatet bättre för alla inblandade parter.
Fru talman! Jag har inte något yrkande, utan jag vill avsluta med att betona vikten av att vi respekterar de människor som bor i de rovdjurstäta områdena. Detta går att förena med en livskraftig viltstam, om man redan nu fattar de rätta besluten. Om vi inte gör det kommer den här frågan tillbaka till riksdagen om något år – det är jag övertygad om – när viltstammen av varg har ökat, och då måste vi återigen ta ställning till någon form av reglerad jakt.

Anf. 113 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Per-Samuel Nisser tycker att man ska tillåta reglerad licensjakt eller någon form av skyddsjakt redan nu och i stället låta vargen föröka sig någon annanstans. Jag vill fråga hur Per-Samuel Nisser hade tänkt sig att det skulle gå till. Vem ska se till att vargarna förökar sig någon annanstans?

Anf. 114 PER-SAMUEL NISSER (m) replik:

Fru talman! Jag vill i stället vända på det hela och ställa en motfråga: Hur ska vi då få denna ökning i Sverige, för jag tror att även Maggi Mikaelsson vill att vargen ska sprida sig över hela landet? Som det är nu sker det en ökning bara på ett ställe. Det är ett problem. För att kunna få en acceptans måste vi nog tillåta någon form av avskjutning.

Anf. 115 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Vargarna flyttar dit där det finns föda och förökar sig där. Blir det för tätt på ett ställe sprider de sig naturligt. Så fungerar ju alla populationstillväxter. Men Per-Samuel Nisser säger i sitt anförande att man ska låta vargstammen växa någon annanstans genom att avskjuta där det är tätt med vargar. Det måste någon avgöra och se till att det sker på det sättet, eftersom det inte är det naturliga sättet som en population sprider sig på. Därför tycker jag att det vore befogat att få ett svar på frågan hur det ska ske och vem som ska ta ansvar för det.

Anf. 116 PER-SAMUEL NISSER (m) replik:

Fru talman! Vi ser ju det problem som finns i dag. Jag vet inte om Maggi Mikaelsson har varit i Värmland, i Årjängstrakterna, vid gränsen mot Norge eller i områdena kring Hagfors på gränsen till Dalarna där detta bedöms som ett väldigt stort problem för många. Det måste vi ta på allvar och acceptera. Vi måste försöka att hjälpa till på något sätt.
Det här med nödvärnsrätten är oerhört viktigt. Om vi redan nu börjar med någon form av kontrollerad jakt skulle vargen få en mycket större acceptans bland dem som bor över landet. Även de som vill ha en stor vargstam skulle kunna se detta som en möjlighet att få kontroll på tillväxten.
Såvitt jag förstår av Michael Hagbergs anförande bedömde han att tillväxten går mycket fortare än vad vi tror. Kanske om redan ett eller två år är vi uppe i denna nivå, och då kommer den här frågan hit igen. Jag tror att det vore en riktig väg att gå att redan nu fatta det här beslutet.

Anf. 117 ÅKE SANDSTRÖM (c):

Fru talman! Riksdagskolleger! Den här debatten rör väldigt många, kanske inte så många i storstadsområdena men i övriga delar av vårt land. Det har sagts väldigt många kloka saker, och det har sagts en del annat också i den här debatten hittills. Jag kan inte undgå att kommentera några påståenden.
Jag välkomnar miljöministerns inriktning mot en mer nyanserad debatt, det tjänar vi alla på. Men att i nästa andetag utgå ifrån att det rör sig om ett jaktbrott så fort som ett radioförsett djur försvinner eller så fort en radiosändare tystnar är rätt onyanserat, anser jag.
Michael Hagberg, som svarar för majoriteten, säger sig ha stor respekt och stor förståelse för alla dem som berörs, men han står ändå bakom alla förslag. Information från talarstolen ger ingen acceptans i rovdjursområdena. Ni bedöms efter vad ni beslutar. Så är verkligheten faktiskt.
Gudrun Lindvall är tyvärr inte här. Hon gjorde ett påstående som måste tillrättaläggas. Hon sade att det aldrig har varit så stora stammar av rådjur som vi har i dag. Detta är fel. All viltinventering pekar på att läget är det motsatta. Antalet är klart reducerat jämfört med tidigare.
Fru talman! Det här betänkandet har som grund en mycket omfattande utredning. Den bedömdes av alla berörda parter som välbalanserad och man hade tagit hänsyn till alla intresseområden. Betoningen på samarbete med grannländerna när det gäller bl.a. forskning och inventering var en del. I utredningen var man också överens om att det behövs förvaltningsåtgärder där jakt ska ingå som en naturlig del. Möjligheterna till skyddsjakt skulle också förbättras. Slutligen innehöll utredningen avvägda nivåer för antal och utbredning av våra rovdjur.
Vad blev då resultatet? Detta har kommenterats här tidigare av föregångare till mig. Jag vill påstå att betänkandet är en frikopplad del från utredningen. Det är faktiskt ett ganska okänsligt förslag med hänsyn tagen till de människor som berörs, trots allt tal om förståelse och ödmjukhet som vi har hört här.
När det gäller varg är förslaget faktiskt en fördubbling mot dagens situation. Uppgifter från andra länder tyder på att reproduktionen i ett tidigt stadium är mellan 25 och 30 % för att sedan öka kraftigt i takt med fler vuxna hondjur i stammen. Om fem år kommer vi att ha minst 500 vargar i det här landet, varav säkert minst 100 inom renbetesområdet. Det tycker jag är olyckligt. Rennäringen tål inte mera störningar.
Det sägs mycket lite i betänkandet om en utvärdering när vi nått etappmålen, särskilt för varg, och om tidsutdräkten för den. Det har också nämnts av Carl G Nilsson att om utvärderingen skulle ta lika lång tid som det har tagit att få till stånd ett beslut i dessa frågor, kanske vi har 1 000 vargar innan vi får till en verklig förvaltning.
De frågor, fru talman, som jag tycker har fått den minsta uppmärksamheten men som är oerhört angelägna är förvaltningsfrågorna. Jag vill ha ett konkret besked av majoritetens företrädare om vem som ska ta ansvar för förvaltningen av rovdjursstammarna och hur det praktiskt ska gå till. Ska det vara en statlig uppgift som i Norge att svara för viltförvaltningen? Där håller jag med Michael Hagberg, som ju kritiserade detta ur jaktetisk synpunkt. Ska inte jakten ingå som en naturlig del i en förvaltning som sätts in i tid? Det är den första punkten som jag vill ha ett klarläggande på.
En annan punkt är, som här också har berörts, oklarheterna kring betänkandets förslag om skyddsjakt och juridiken kring dessa frågor. Juristerna är helt överens om att § 28 i jaktförordningen är mycket svårtillämpad. Det är många moment som ska uppfyllas. I realiteten ska man som djurägare först konstatera ett angrepp och, som Maggi Mikaelsson säger, om man är modig kan man gärna själv ingripa och brottas med en björn t.ex. Men de flesta vill nog använda ett skjutvapen mot rovdjuret i fråga. Man ska också hinna göra en korrekt värdering av tamdjuret i förhållande till rovdjuret och sedan ha möjlighet att avliva detsamma.
Betänkandet innehåller en mycket värdefull del i beskrivningen av dessa svårigheter, då särskilt kopplat till brottsbalkens § 24. Det ska sägas som erkännande att det är en viktig information. Nu är ju dagens verklighet att brottsbalken enligt juridiska experter är urholkad genom just de rättsfall som anges i betänkandet. Denna nödventil, brottsbalken, som alla – Naturvårdsverket, Rovdjursutredningen m.fl. – trodde skulle finnas finns tyvärr inte.
Min fråga är då till majoritetens företrädare: Är ni beredda att se över detta ur rättssynpunkt orimliga läge? Lämna inte lokalbefolkningen och tamdjursägarna i sticket. Vi måste få ett klarläggande på denna punkt.
Beträffande en del i vår motion som handlar om personskador konstaterar jag nöjt att ett tillkännagivande finns i förslaget som är linje med vår motion. Sverige är faktiskt det enda EU-land som inte ersätter personskador orsakade av rovdjur. I den delen är det bra. De handläggare som har kontaktats i dessa frågor av drabbade personer – vi har ett par personer i mitt hemlän Västerbotten – har gett beskedet att detta är ett nationellt ansvar. Min tredje fråga till Michael Hagberg är just denna: Varför kan inte vargen ingå i detta nationella ansvar när det gäller ersättning för personskador som orsakats av rovdjur? Finland har en sådan ordning i dag.
Inventeringarna berörs i ett avsnitt i betänkandet, och jag vill säga att det är ett mycket bra avsnitt. Jaktvårdskretsarna, som är över 300 stycken över hela landet, gör här ett jättejobb på ideell basis. Det är bra att man här har ändrat på propositionens innehåll.
Beträffande samverkan med grannländerna – ja, men bara ibland. Betänkandet innehåller en hel del avsnitt där denna samverkan är utgångspunkt för rovdjurspolitiken, medan man på de mest centrala punkterna, nämligen rovdjurens antal och utbredning, inte alls ska ha den skandinaviska dimensionen i arbetet. Det är förvånande. Också viltforskarna är mycket förundrade över detta.
Slutligen, fru talman, är anpassning till EU-regler och –direktiv viktiga. Miljöministern har också sagt att vi har att ta hänsyn till internationella konventioner, och det respekterar jag. Sverige är väl föregångare på det området.
Rovdjurspolitiken lyder under EU:s habitatdirektiv. Jag ska ta mig friheten att återge vad som står i habitatdirektivet, där det övergripande målet är hållbar utveckling: Huvudsyftet är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov. För att bevara biologisk mångfald kan det vara nödvändigt att upprätthålla eller främja mänsklig verksamhet.
Jag tycker att det här passar väldigt bra in på vår debatt här. Var och en kan fundera över om detta betänkande är i enlighet med habitatdirektivet. Jag är något tveksam till att vi uppfyller alla punkter. Vi får ställa oss frågan om betänkandet i tillräcklig grad beaktar de sociala, ekonomiska, lokala och regionala behoven.
Som en del aktiva viltforskare säger kan en alltför stor rovdjursutbredning leda till att den biologiska mångfalden motverkas, om det leder till färre betesdjur exempelvis, både köttdjur och grupper av får. Vad vi från den norra delen av Sverige vet alldeles klart är att där vi får en kraftig ökning av lodjuren handlar det om en utplåning av rovdjursstammarna – det har jag mycket säkra belägg för – och ett kraftigt minskat antal småvilt i övrigt.
Jag är alltså personligen mycket tveksam till att detta förslag till rovdjurspolitik i tillräcklig mån tar hänsyn till människors situation, deras livsmiljö, livskvalitet och självbestämmande.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reservationer där Centerpartiet är med, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 19.

Anf. 118 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Åke Sandström gör som hans företrädare och moderaternas företrädare i den här debatten. Han hyllar nämligen utredningen för att ha hittat den perfekta balansen i de svåra avvägningar som man måste göra.
Men det som ingen av er har nämnt är att i utredningen var det inte enighet. Det är fem organisationer som har avgett särskilda yttranden. Det är Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget. Däremot har Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund och Lantbrukarnas Riksförbund ställt sig bakom betänkandet.
Min fråga måste då bli: Gör Åke Sandström bedömningen att olika, avvikande meningar har olika värde, så att det är väl avvägt om det är de här organisationerna som står bakom uppfattningarna, medan uppfattningarna från dem som har reserverat sig inte tillmäts samma värde?

Anf. 119 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:

Fru talman! Jag respekterar självklart alla åsikter i debatten. Jag har ändå uppfattat att i huvuddragen och i allt väsentligt var man rätt enig i Rovdjursutredningen. Men jag har klart uppfattat att det fanns avvikande meningar.

Anf. 120 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! En av de frågor där det fanns avvikande meningar var just tolkningen av 28 § i jaktförordningen. Där finns det väldigt olika uppfattningar. Åke Sandström sade i sitt anförande att han tycker att man ska ha rätt att skjuta om ett djur blir angripet av ett rovdjur.
Jag känner Åke Sandström väl, och jag vet att han är en erfaren jägare. Jag vet att han vet att det inte alltid är så lätt att ens skjuta på en älg som ställs av en älghund, trots att storleksskillnaden är markant i det fallet.
Anser inte Åke Sandström som jägare att det kan finnas uppenbara risker att skjuta på ett rovdjur som anfaller antingen en hund eller ett tamdjur av mindre storlek?

Anf. 121 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:

Fru talman! Vi ska väl inte gå in på svårigheter i jaktliga moment. Men det är alldeles klart att Maggi Mikaelsson med sin erfarenhet också har rätt i det påståendet.
Vad jag efterlyste var att vi måste få besked i det tomrum och den oklarhet som nu råder mellan brottsbalkens 24 § och den nuvarande lydelsen i jaktförordningens 28 §.
Det är inte enkelt. Det har också juristerna vittnat om i sina omdömen om förslaget.

Anf. 122 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! Åke Sandström har ställt ett par frågor till mig som jag nödgas svara på.
Det är ett tomrum mellan nuvarande 28 § och brottsbalken. Det var därför som jag var väldigt noga med att förtydliga de juridiska diskussionerna i betänkandet i förhållande till propositionen.
Det är ett förtydligande där vi har gått in i de juridiska texterna för att på så sätt lyfta debatten och få den informerad. I övrig debatt låter det väldigt enkelt.
Åke Sandström och övriga företrädare tycker att vi med ett enkelt klubblag av Birgitta Dahl ska införa den nya 28 §. Det är inte enkelt med tanke på svaren från remissinstanser i den juridiska världen som talar om vilka problem som det skulle kunna bli.
Det behövs en diskussion om detta. Jag upplever att vi nu får tid till det. Vi går fram till ett tillfälle där vi kan diskutera på vilket sätt vi ska förvalta vargstammen.
I övrigt tar Åke Sandström upp en väldigt viktig fråga. Han resonerar kring hur vi förvaltar vårt vilt i Sverige. Det är möjligt att Åke Sandströms kvalitet ligger i den jaktliga situationen. Men när det gäller att förvalta vårt vilt och de viltstammar vi har i Sverige är vi unika i vårt land.
Jag sade i mitt anförande att vi har den starkaste älgstammen i hela världen i förhållande till vår yta. Det har att göra med att vi har förvaltat älgstammen genom urskiljningsjakt. Precis på samma sätt bedriver vi i dag urskiljningsjakt på björn och lo.
Vi måste naturligtvis använda de traditionerna när vi kommer längre fram och får grundliga, fasta och fina underlag för hur vi ska behandla och förvalta våra viltslag. Det är naturligtvis målsättningen att förvaltningen av alla viltslag ska ske på samma sätt, precis som vi har gjort i flera hundra år i Sverige. Det hoppas att även Åke Sandström tycker.

Anf. 123 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:

Fru talman! Jag uppfattar det som att Michael Hagberg är beredd att ta initiativ till en översyn av rättsläget beträffande oklarheterna mellan brottsbalken och jaktförordningen i detta stycke. Min kompletterande fråga får då bli: Kan det ske skyndsamt? I vilket tidsläge kan en sådan begäran komma?
Jag tror att jag har en del insikter i att förvalta stammar. Beskedet från Michael Hagberg och majoriteten är att även för rovdjuren ska förvaltningen ske med exempelvis traditionell avlysningsjakt när vi har nått etappmålen.
Jag har också fått besked att det är jägarna och lokalbefolkningen som har inflytande över den frågan. Är det rätt uppfattat?

Anf. 124 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! I mitt inledningsanförande sade jag att jag tar starkt avstånd från det sätt på vilket man bedriver avskjutningsjakt i Norge. Det står jag för, och det kommer jag alltid att stå för.
Om Åke Sandström läser riktigt noga ser han vad som står i propositionen om de stammar som jag tycker att vi har någorlunda grepp om. Det är björn, och det är lo.
Regeringen föreslår i propositionen att vi ska flytta ned besluten i förvaltningen av de två viltarterna till regional nivå där den lokala kunskapen ska kunna lyftas upp och belysas.

Anf. 125 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:

Fru talman! Det är vad som gäller för de två viltarterna. Kan jag då slutligen få ett besked om vargstammen? Ska den förvaltas?
Kan vi få jakt på vargstammen när vi har nått etappmålet 200 djur, som jag läst det till? Kan vi få jakt då eller inte?

Anf. 126 MICHAEL HAGBERG (s) replik:

Fru talman! När vi har utvärderat situationen ska vi diskutera förvaltningsformer. Det sade jag också i mitt inledningsanförande.
Förvaltningsformer kan ske genom urskiljningjakt, licensjakt eller genom traditionell jakt. Det får tiden utvisa när vi ser hur situationen är.
När vi kommer fram till vårt etappmål ska vi diskutera det grundligt med lokalbefolkning, myndigheter och aktiva medborgare i sammanhanget.

Anf. 127 HARALD NORDLUND (fp):

Fru talman! Jag läste i ett nyhetstelegram i går: "Den enda kvarvarande vargen i norska Hedmark har nu sökt politisk asyl i Sverige för att undkomma förföljelser från den norska regeringen. I måndags berättade den världskände norske rallycrossföraren Martin Schanke att han beslutat att adoptera vargen i ett försök att få folk att reagera mot vargjakten i Norge. Hittills har nio och de tio vargarna i Österdalen skjutits". Tyvärr finns den norska inställningen också här i Sveriges riksdag.
I ett brev från november i fjol läser jag följande: "Vi är två medelålders kvinnor som bor mitt i skogen i glesbygd. Vi är också djurägare med bl.a. hundar och hästar. Alltså borde vi, enligt de mest högljudda rösterna, höra till dem som inte vill ha en livskraftig rovdjursstam. Detta stämmer inte. Livskvalitet för oss är bl.a. att leva med en natur i balans, och där ingår också rovdjuren."
Fru talman! Rovdjurspolitiken handlar för mig inte om ett exakt antal. Det kan ingen av oss ange. Den är en ideologisk fråga. Det handlar om att människan är beroende av naturen och dess resurser. I naturen finns och skapas förutsättningar för allt mänskligt liv. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för människans överlevnad och utveckling. En socialliberal politik skyddar människans livsmiljö och förvaltar den för framtida generationer.
Det råder en stor enighet mellan partierna när det gäller de fyra rovdjuren lo, järv, björn och kungsörn. Det råder också hygglig samsyn om att stammarna ska hållas livskraftiga. En av de stora tvistefrågorna är vad som menas med livskraftig.
Vi har nyligen här från talarstolen hört Per-Samuel Nisser. Han säger att det är viktigt att vi bevarar livskraftiga stammar. Sedan går han över till en argumentering som om vi följde den långt ifrån skulle innebära att vi bevarar livskraftiga stammar.
På den norra delen av jordklotet delar miljontals människor livsrum med de rovdjur som behandlas i propositionen. Vi vet att det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur och människor utan att det leder till några allvarliga incidenter. Den grundläggande inställningen hos många människor är att rovdjuren är en central och viktig del i vår svenska fauna.
Intresset för våra stora rovdjursarter har också ökat under den senaste tiden. Det märker vi inte minst på det antal rovdjurscentrum som har etablerats i Sverige på några platser där rovdjuren framför allt lever.
Här måste också vargens och övriga rovdjurs biologiska betydelse lyftas fram. Genom att rovdjuren skattar främst sjuka och svaga djur bibehålls bytesdjursstammarna vitala. Älgsjuka, rävskabb och harpest skulle snabbare ha bemästrats om exempelvis vargstammen varit större och mer spridd. Likaså skulle överetableringen av vilda växtätare bättre ha reglerats så att skogsföryngring inte skulle ha varit omöjlig, vilket nu är fallet i stora delar av Småland, Västergötland och Halland.
Men som också har sagts från talarstolen vid flera tillfällen i dag förorsakar rovdjuren rädsla hos många människor. Det är rädsla för den egna säkerheten och för barnens säkerhet. Rovdjurens farlighet för människor har under de senaste åren debatterats flitigt. Det gäller i första hand varg och björn. Oavsett vilken inställning den enskilde individen har i den frågan anser jag att det är självklart att rädslan måste bemötas med respekt och att den måste tas på största allvar, även om den skulle vara grundad på skrönor och fabler.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa allmänhetens kunskaper om våra största rovdjur menar jag att det är viktigt att man bygger ut rovdjurscentrum i landet. Som Lennart Kollmats tidigare föreslog kan de förslagsvis finnas i Dalarna, Värmland och Lappland, där varg för närvarande förekommer.
Med hänsyn till framför allt den biologiska mångfalden och förvaltarskapstanken anser jag att minst 500 vargar bör vara etappmålet för rovdjurspolitiken. Det är en uppfattning som stöds av majoriteten av forskare på området.
En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att förebygga skador av vilt. Det är det som vi kallar för skyddsjakt. Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar. Jag anser att skyddsjakt inte ska medges, och att samma regler ska gälla i hela landet. När vargstammen däremot har nått ett antal av 200 individer kan man enligt mitt sätt att se det tänka sig en något utvidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex. genom ett system där renägarna får betalt för att garantera att det finns ett visst antal vargar i området. Jag anser också att beslut om skyddsjakt ska fattas av Naturvårdsverket.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till MJ25, yrkande 3 under punkt 6 och MJ25, yrkandena 4 och 5 under punkt 11.

Anf. 128 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:

Fru talman! Jag har två korta, klarläggande frågor.
Vad har Harald Nordlund för slutligt mål för antalet vargar? Etappmålet var 500, men vilket är det slutliga målet? Det är den först frågan.
Den andra är: Vilken majoritet av forskare är det som anser att det behövs 500 för att säkerställa den genetiska basen? Var finns den majoriteten?

Anf. 129 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Jag kan inte ange vilka forskare det är. Jag har läst precis det som jag sade i underlag för det ställningstagande som vi ska göra här. En majoritet av forskarna hävdar alltså att för att vi ska få en livskraftig stam så måste vi uppnå talet 500.
Det som vi nu tar ställning till, och det som jag föreslår, är att vi här i kammaren ska besluta om att målet ska vara 500 därför att forskarna är överens om det. Vi är politiskt överens om att vi ska ha livskraftiga stammar. Och vad innebär det? Jag menar att vi måste ta ställning för 500. Vad det sedan betyder i förlängningen kan varken Åke Sandström eller jag säga. Men det är viktigt att vi tar ställning till talet 500

 Anf. 130 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:

Fru talman! Jag skulle vilja göra några konstateranden. Jag konstaterar att med det resonemang som Folkpartiets främste företrädare i miljö- och jordbruksutskottet för här bidrar han till att mycket påtagligt förstärka den regionala obalans som vi just nu ser i Sverige. Det resonemang som Harald Nordlund för riskerar att leda till att verksamhet av skilda slag minskar i regioner som är starkt beroende av att få ny och växande verksamhet för att de över huvud taget ska leva vidare.
Detta leder i sin tur till att den biologiska mångfalden minskar. De öppna markerna kommer att försvinna på bra många håll i landet med Harald Nordlunds resonemang.
Därtill måste jag konstatera att Harald Nordlund vill centralisera beslut i Sverige. Han vill inte att folk ska ha en möjlighet att komma till beslutsfattare, utan att beslut ska fattas på makronivån. Jag vill decentralisera besluten och föra ned dem till folket så att det blir möjligt att påverka saker och ting. Tydligen vill inte Harald Nordlund detta.
Låt mig bara slutligen konstatera att det Harald Nordlund förespråkar inte har acceptans hos dem som ska bära det som Harald Nordlund förespråkar.

Anf. 131 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Det finns ställningstaganden som är av riksintresse. Frågan om rovdjuren är ett riksintresse. Eskil Erlandssons säger: Vi måste låta folk lokalt fatta de här besluten. Lägg dem på den regionala nivån!
Det sättet att resonera innebär alltså att man länsstyrelsevis ska fatta de här besluten. Då skulle vi vara nära folket. Jag tycker inte det. Det är inte nära folket. De frågor som vi ska föra nära folk ska vi föra så nära som möjligt.
Detta är dock ett riksintresse, och måste behandlas på det sättet.
När det gäller den första frågan, om rädslan, så sade jag ju att den är ett problem. Men det är viktigt att vi fortsätter diskussionerna och att vi fortsätter att sprida kunskap och information om rovdjuren. Jag tror inte som Eskil Erlandsson att vår strävan att bevara den biologiska mångfalden är ett hot mot landsbygden, utan jag tror att det är en räddning för landsbygden.

Anf. 132 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):

Fru talman! Det kan möjligen kännas lite vanskligt att som vald representant för Stockholms stad ha bestämda uppfattningar om viltvård. Förutom rena kuriositetsfrågor som när någon har mött en räv på Djurgårdsbron eller när en älg har fastnat i en trafikrondell, är de mest aktuella viltfrågorna i Stockholms stad frågorna om rådjuren och deras aptit på egnahemsägarnas tulpaner. Vid de diskussionerna får den jaktintresserade ofta uppmaningen att omedelbart ta ned hagelbössan och gå ut och skjuta skarpt. Rådjuren är inte något populärt vilt när de uppträder i storstadsinvånarnas omedelbara omgivningar.
Det är en annan sak med de stora rovdjuren. De hotar inte några tulpaner och finns vanligen långt borta från storstadens brus, vilket måhända är en av orsakerna till att diskussionen om rovdjuren kommit att handla om vilket antal rovdjur av olika arter vi ska ha i hela landet. Man behöver bara titta på en kartbild av Sveriges stora, och faktiskt avlånga jurisdiktionsområde, för att inse att antalssiffror som norm för förekomsten av vissa djurarter inte är så välbetänkt.
Nog är vilda djur skickliga, och det gäller inte minst rovdjuren, men de är inte medvetna om var Sveriges nationsgränser går. Det är ännu mer tveksamt om de skulle respektera dessa gränser om så vore. De vilda djuren låter sig i första hand styras av tillgången på mat, och för rovdjuren är det levande varelser som är maten.
En realistisk rovdjurspolitik måste ta hänsyn till vissa fakta. Det gäller skydd för människor, tamdjur och vissa andra viltsorter. Det gäller sättet att jaga och begränsa rovdjursförekomsten. Det gäller förståelse för hur man identifierar de naturliga spridningsområdena för olika arter. Behovet av att skydda liv och egendom från rovdjursangrepp kräver att man tillåter användande av skjutvapen när det erfordras. Jag behöver inte gå in på den saken vidare. Den har tidigare berörts här i debatten.
Jag tycker rentav att jakten på rovdjur kommit att handla alltför mycket om skyddsjakt och för lite om traditionell jakt. Jakt på rovdjur får inte bli särskilt omgärdat med murar av exklusiva regler och bestämmelser. Det finns i stället anledning att inlemma jakten på rovdjur i den väl etablerade jaktkultur som utvecklats i vårt land.
Den svenska älgstammens tillväxt det senaste halvseklet är ett gott betyg åt de svenska jägarnas förvaltning av viltet och naturen. Får de svenska jägarna bestämma blir det aldrig någon helikopterjakt på varg, inte ens i en situation då man helt har tappat kontrollen över vargstammens tillväxt.
Med en fortsättning av de inarbetade rutinerna skulle även en bättre anpassning av avskjutningen till lokala förhållanden kunna åstadkommas. Genom länsvis licensgivning kan vissa rovdjursarter ges fri tillväxt där tillgången är låg samtidigt som jakten kan intensifieras där tillgången utgör en belastning för omgivningen. Viltförvaltning är en lokal fråga som omfattar olika arealer för olika arter. Det är egentligen aldrig frågan om att bestämma entydiga antalssiffror för hela vårt avlånga land på en gång.
Uppenbarligen är rovdjurstrycket olika mot omgivningen i Värmland och mot ganska näraliggande län. Detta borde vara anledning till olika grad av begränsning å ena sidan och uppmuntran å andra sidan av rovdjurstillgången i de olika länen. Däri ligger ju också en möjlighet att sprida rovdjuren jämnare över landet utan att man i västra Värmland ska behöva känna sig som ett stort avelscentrum för landets rovdjur.
Fru talman! Vi måste lära oss att leva med en större förekomst av de stora rovdjuren. Det kräver också att vi på ett adekvat sätt lär oss att leva med jakten på dessa viltarter. Vi måste lära oss hur vi ska begränsa en för stark tillväxt om en sådan skulle uppstå.
En ytterligare god effekt av en begränsad men kontinuerlig jakt är att de vilda djurens skygghet bibehålls. Tamdjurstendenser hos stora rovdjur är farligt och förödande för befolkningens acceptans av rovdjuren. Det har vi hört här tidigare i dag från olika håll.
Fru talman! Den accelererande avfolkningen och utbredningen av våra glesbygder i vissa delar av landet gör att vi faktiskt inte står inför någon utrotningssituation när vi talar om de stora rovdjuren. Vi har tvärtom hört här i kammaren i dag att det är tillväxthastigheten som föranlett oro, trots att vi är eniga om att vi ska beständiga rovdjursstammar.
Det är fördelaktigt och viktigt för en god förvaltning av vår fauna att vi lär oss använda både stimulerande och begränsande metoder för att styra och utveckla rovdjurstillgången i vårt land.
Fru talman! Med detta vill jag instämma i de tidigare gjorda moderata yrkandena.

Anf. 133 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Carl-Erik Skårman säger bl.a. att vi måste lära oss att leva med rovdjuren. Innan dess talade han i flera meningar om och för en fri jakt på rovdjur. Med den politik som Carl-Erik Skårman förordar behöver vi nog inte lära oss att leva med dem. Det kommer inte att finnas några rovdjur att leva med i Skårmans Sverige. En fri jakt måste väl rimligen innebära och medföra att antalet rovdjur blir väldigt litet. Är inte Skårman bekymrad över de konsekvenser som det medför beträffande inavel och den typen av problem? Det innebär ju också ett hot mot arten på lång sikt.

Anf. 134 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) replik:

Fru talman! Frågan bygger på ett missförstånd. Jag har aldrig sagt att det ska vara en fri jakt på rovdjur. Däremot har jag sagt att man ska ha en allmän jakt med licensgivning av respektive länsstyrelse. Harald Nordlund, som är ledamot av jordbruksutskottet, känner säkert till att t.ex. älgjakten i landet bedrivs med hjälp av licensjakt inom vissa arealer och med vissa givna antal. Det är ett sätt att styra utvecklingen av populationen av ett visst viltslag. Jag tycker att man ska använda detta i det här sammanhanget för att öka acceptansen hos befolkningen. Genom detta uppstår inte sådana situationer som nu har uppstått i Årjäng och på andra ställen. Där har vi fått ett bakslag och inte fått någon acceptans för rovdjur.

Anf. 135 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Jag tycker inte att man kan dra en parallell mellan älgjakt och rovdjursjakt. Vi bedriver en jakt på älg bl.a. för att det är viktigt att hålla nere stammen. Ett problem har ju uppträtt i det sammanhanget, nämligen att vi har för få rovdjur som sköter jakten tillsammans med människan. Människan har inte förmågan att välja ut de sjuka och svaga älgarna, vilket rovdjuren gör i första hand. Vi har en oroande utveckling av älgstammen som bl.a. beror på alltför få rovdjur. Den jakt som Skårman talar sig varm för medför ytterligare problem för rovdjursarterna, och också för älgen som art.

Anf. 136 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) replik:

Fru talman! Älgstammen har utvecklats på ett mycket positivt sätt de senaste 50 åren. Detta har huvudsakligen skett med hjälp av licensgivning. Vi kan mycket väl se framför oss att situationen i Årjäng sprids till andra ställen av Sverige. Då kommer det att behövas olika sätt att begränsa vargstammen. Därför är det rimligt att man lokalt hos länsstyrelserna, som känner till de lokala förhållandena, ger licenser för hur många djur som ska fällas respektive år.

Anf. 137 VIVIANN GERDIN (c):

Fru talman, ledamöter och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerns reservation nr 6.
I debatten angående svensk rovdjurspolitik väljer jag att inrikta mitt inlägg på vargfrågan. Det finns i dag stora skillnader i synsätt angående vargens utbredning i vårt land. Detta har blivit mycket påtagligt efter det att regeringen presenterade sin rovdjurspolitik. Människor som lever i områden med varg känner oro och olust över vargens närvaro, medan förespråkarna för varg ser den som ett pittoreskt inslag i naturen. Det vore önskvärt om vi kunde hitta en lösning som bidrog till ökad förståelse mellan dem som är för och dem som är emot varg.
Jag kommer från Värmland och har på nära håll följt den snabba vargtillväxten i vår region. De senaste åren har vargstammen växt med 27–28 %. Det är enligt forskarna en mycket hög tillväxt redan när ökningen passerar 10 %. Det är klart att detta har påverkat människor.
Varg kan i dag skådas på flera ställen i vårt län, och det är fullt möjligt att åka på vargsafari. Jag reagerade väldigt mycket mot Gudrun Lindvalls tidigare inlägg där hon sade att vargar finns i skogen och där bor inte människor. Jag tycker att det är häpnadsväckande att en riksdagsledamot kan yttra något sådant i den här vargdebatten.
Det pågår också snöspårning av varg, och den görs kontinuerligt i våra gränstrakter i samarbete mellan Grimsö forskningsstation och högskolan i Hedmark på den norska sidan.
Det finns en mycket stor kunskap om var och hur vargen lever. Den senaste rapporten, som jag fick den 18 mars, visar att det finns tolv registrerade vargfamiljsgrupper. Till miljöminister Kjell Larsson och Michael Hagberg vill jag säga att man har konstaterat och fått bekräftat att det under den senaste tiden skett nio föryngringar. Dessutom anses en vara sannolik; en annan är man inte helt säker på.
Centerpartiets ståndpunkt i rovdjursfrågan har varit att hitta en lösning som gör att vi kan ha livskraftiga stammar av rovdjur samtidigt som människors intressen tas till vara. Beslut beträffande varg vilka saknar förankring i bygderna kommer aldrig att bli verkningsfulla. Vi måste lära oss att lyssna och sätta oss in i hur vargen påverkar människors vardag.
Skyddsjakt efter tillstånd från myndighet, i syfte att förhindra att varg orsakar allvarliga skador måste kunna användas i fall där vargen ständigt gör sig påmind för ortsbefolkningen. Beslut avseende skyddsjakt bör kunna flyttas ned från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. För oss i Centerpartiet är det av stor betydelse att länsstyrelsen i samråd med kommunerna har ett inflytande över utvecklingen i länet.
Den svenska vargstammen måste också ses i ett globalt perspektiv. Vargen är bevisligen inte ett utrotningshotat djur. Det finns vargar i tusental runtomkring i världen, i övriga Europa, Asien och Nordamerika. Enligt professor Öje Danell, som är genetiker vid Sveriges lantbruksuniversitet och forskar i genetik, är det både inkonsekvent och överdrivet att fastställa miniminivåer gällande varg inom landets gränser. Dessa har nu ersatts med etappmål, men jag undrar ändå på vilka grunder regeringen lägger fram förslaget om långsiktiga mål för vargens överlevnad.
Det är befogat att fråga sig om ambitionen är en egen vargstam avskärmad från yttervärlden. Regeringens förslag om att inte utvidga nödvärnsrätten förrän man säkrat de 200 vargarna är svårt att förstå. Rädslan för att vargstammen inte ska överleva anser jag vara obefogad. 200 vargar i hela Skandinavien anser forskare vara fullt tillräckligt för att vargstammen här ska vara säkrad. Dessutom rör sig vargen över stora områden, och det finns varg i angränsande länder.
Oavsett hur många rovdjur vi förespråkar måste vi acceptera att människor får skydda sig och sina tamdjur. Jag anser att nödvärnsrätten vid direkt angrepp från ett rovdjur är en medborgerlig rättighet. 28 § i jaktförordningen måste därför även omfatta vargen.
Fru talman! Vargens oskygga beteende har skapat problem, och det påverkar människors levnadsförhållanden. Friluftslivet i skog och mark begränsas, och småviltsjakt med lösa hundar inskränks. Inte alla djurägare som drabbas av rovdjursskador har erhållit ekonomisk kompensation. Viktiga inkomster från uthyrning av jakträtter minskar i värde. I debatten angående överlevnadsmöjligheter på landsbygden finns nu vargfrågan med som en mycket viktig punkt, som vi måste ta på allvar.
Ju fler vargar det blir, desto mer får vi även räkna med rovdjursangrepp på tamdjur men också på rådjur och älg i våra marker. Regering och riksdag bör ta ansvar för den rovdjurspolitik det här beslutas om. Att ge ersättning i mån av anslagna medel är inte acceptabelt. Det är inte rimligt att djurägaren ska drabbas av kostnader för att vi ska ha en livskraftig vargstam. Jag tycker också att staten ska garantera ersättning för höjda försäkringspremier på grund av att varg finns inom ett område.
Med den nya rovdjurspolitiken anslås också mer pengar till forskning och information om våra rovdjur. Man ger länsstyrelserna i uppdrag att informera allmänheten om hur man ska uppträda om man möter ett rovdjur. Det påpekas i betänkandet att "vid sådana tillfällen är det viktigt att veta att ex. vargen ska behandlas med största respekt". Det är också viktigt att känna till att man inte ska springa, för då framkallar man rovdjurets jaktinstinkt. Detta står att läsa i betänkandet Sammanhållen rovdjurspolitik, och jag tycker att det visar att regeringen är medveten om att vargen faktiskt i sämsta fall kan vara farlig även för människor.
Genom att använda både utvidgad nödvärnsrätt och skyddsjakt som förvaltningsinstrument har vi faktiskt möjligheter att få acceptans för en rovdjursutbredning i vårt land. En stor och stark vargstam spridd över landet kommer säkert att ge reaktioner inte bara inom de län där den redan finns utan också inom andra områden. Reaktionerna kommer säkert också att bli både positiva och negativa.
Jag vill därför avsluta med att säga att jag tycker att det är viktigt att både nu och i framtiden lyssna på människor och väga samman de olika synpunkterna. Sett till helheten anser jag att Centerpartiet har ett mycket bra förslag, där det gjorts avvägningar mellan olika intressen. Jag stöder därför samtliga Centerpartiets reservationer.
Miljöminister Kjell Larsson är inte i kammaren, men jag vill med anledning av det som han tidigare sade framhålla att det är viktigt att vi tänker på människorna i glesbygd. Det är ju där som vargen oftast finns. Men gör vi det när vi inte tillåter att de får använda nödvärnsrätten? Det kan faktiskt starkt ifrågasättas.

Anf. 138 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Alla djur kan bli farliga om man behandlar dem fel och uppträder fel. Det kan gälla vargar och björnar, men det kan också gälla hundar, kor och tjurar. Den diskussionen är ganska onödig att gå in på.
Jag skulle vilja korrigera Viviann Gerdin när det gäller diskussionen om nödvärnsrätt. Stadgandena om nödvärnsrätten finns i brottsbalken, och den rätten har man alltid. Det som jag tror att Viviann Gerdin syftar på är skyddsjakt utan föregående beslut av Naturvårdsverket. I betänkandet har införts att detta ska gälla även för varg. Möjligen tänkte Viviann Gerdin på förslaget i den utredning som har föregått propositionen. Det var lite oklart och behöver korrigeras.
Sedan undrar jag om Viviann Gerdin i likhet med hennes partikamrat Eskil Erlandsson anser att utflyttningen från glesbygden beror på förekomsten av vargar. Det var nämligen lite grann det som låg i hans anförande. Jag skulle vilja höra om Viviann Gerdin delar den uppfattningen.

Anf. 139 VIVIANN GERDIN (c) replik:

Fru talman! Till Maggi Mikaelsson skulle jag vilja säga att det i alla fall är absolut nödvändigt att man får använda nödvärnsrätt eller det här med att skydda sina tamboskap utan föregående myndighetsbeslut. Med tanke på den skärpta strafflagstiftning som är i dag kommer det att vara en tung bevisbörda för den som nyttjar möjligheten att försvara sina hundar och sin tamboskap.
Så till det här med landsbygd och utflyttning. Bland oss som lever med mycket varg i området debatteras det friskt. Man debatterar den påverkan vargen har på människor som bor där. Det är helt fel när man säger att varg bara finns i skogen där människor inte bor. Varg finns faktiskt på mindre orter, den finns bland folket där de lever.
Även om ni tycker att människor inte ska vara rädda för vargen är det ändå många som är det. Man släpper inte gärna ut sina barn för att gå 1 ½ kilometer från boningshuset till vägen för att åka till skolan. Man skjutsar faktiskt barn i dag inom vissa områden. Och vargen är i dag inte svår att se i Värmland.

Anf. 140 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag håller med Viviann Gerdin. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man respekterar människors rädsla och oro. Det sade jag också i mitt anförande. Jag vet var vargen finns. Jag vet att den inte enbart håller till i skogen och att man möjligen lättare kan se den i Värmland. Dock är den inte lätt att få syn på där heller.
Diskussionen om vilken påverkan vargen har på glesbygden blir lite haltande eftersom merparten av den vargkoncentration vi har i Sverige finns i Värmland. Rimligen kan inte utflyttningen från glesbygden i mina hemtrakter läggas det till last. Jag tycker att det resonemanget haltar lite grann.
Jag har också en fundering. Om man nu skulle tänka sig att man kan lyfta ned beslutet på länsnivå, vilket jag vet att många tycker, skulle det för vargens del innebära att Värmlands län hade det totala ansvaret för den svenska vargstammen. Merparten finns ju i Värmlands län. Hur ska man då hantera det i förhållande till befolkningens motstånd, om det nu är så stort motstånd just i Värmland?
Om man kommer väldigt nära så att vargstammen börjar minska, hur förhåller sig då Centern till det? Om man får beslutet på länsnivå, om länsstyrelsen då ska lyssna på befolkningen och om merparten av befolkningen vill ha färre vargar betyder ju det att den svenska nationella stammen är hotad.

Anf. 141 VIVIANN GERDIN (c) replik:

Fru talman! Men det är ju så: Vill man ha varg och det är ett riksintresse måste hela landet ta ansvar för det. Alternativet är att sprida ut varg på andra ställen. Sprider man inte ut vargen, utan vargen blir kvar i Värmland, tycker jag att det är mycket logiskt att länsstyrelsen får det beslutet. Då är det ju ett län i landet som mer eller mindre får bära ansvaret för det som är ett riksintresse. Och man måste väl ändå kunna påverka det man blir starkt berörd av.
Vi har två vägar. Välj att sprida vargen över hela landet så att fler får lära sig att leva med den! Så länge som det finns en koncentration i Värmland och i gränstrakterna till Norge bör också ansvaret för riksintresset tas på den nivån.

Anf. 142 RUNAR PATRIKSSON (fp):

Fru talman! Då var den dagen inne när vi skulle diskutera vargfrågan i riksdagen. Jag har sett fram emot den här dagen.
Nu när jag står här som en av de sista talarna känner jag en ganska stor besvikelse över vad det kommer att bli för resultat. Jag är även besviken över en hel del av de inlägg jag har hört här i dag. Man blir lite besviken över att politiker inte kan lyssna på folket som bor där vargen bor.
Det är ett problem vi diskuterar. Det senaste replikskiftet var mellan Viviann Gerdin och Maggi Mikaelsson. Det är ju ingen tvekan om att där rovdjuren blir för många påverkar det utvecklingen negativt för bygden. Det har jag många bevis för.
Jag vill till protokollet läsa upp fem punkter:
1. Antalet vargar i landet bör inte överstiga 100.
2. Vargstammen ska spridas över hela landytan. Inga landsdelar ska vara befriade från vargstammen på grund av ett riksdagsbeslut.
3. Staten ska ersätta drabbade djurägare eller andra fullt ut för vargens skadegörelser.
4. Lokala utredningar bör göras i vargtäta områden för att man ska kunna avläsa lokalbefolkningens livskvalitet beroende på vargens närvaro i bygden. Det gäller även övrig verksamhet som t.ex. näringsliv och rekrytering av arbetskraft.
5. Skydds- och licensjakt måste tillåtas. Beslutsfattandet om vargstammen bör flyttas ned, så nära de berörda som möjligt till länsstyrelsen alternativt till kommunal nivå.
Dessa fem punkter är antagna av kommunfullmäktige i Årjängs kommun med röstsiffrorna 41–0.
Samma ord finns från kommunen som en reservation i länsstyrelsens yttrande över Rovdjursutredningen.
Dessa ord kommer från befolkningen där vargen bor. Vi har, tror vi själva, redan nu 100 vargar inom en cirkel av ca 10 mil, och förökning sker. Jag kan berätta att jag förra söndagen var ute och gick med en egen vargforskare vi har i bygden som vet var varenda varg finns. Vi följde en ny revirbildning i närheten av ett samhälle. Vi vet att antalet nästa år troligen kommer att öka med ytterligare åtta till tio vargar. Så bygger det på, ganska snabbt.
Folket vet var vargen är. Folket vill ha vargen. Men folket vill ha makten över rovdjuren så att vi kan ha en stam som passar in i viltlivet i området där vargen nu bor.
När ni i dag röstar på 200 vargar, kom då ihåg att de kommer att finnas på samma plats – där vi bor, där det folk bor som har skrivit dessa fem punkter som jag här nu har läst upp. Det betyder att kampen går vidare för nya beslut redan från i morgon.
Jag vill också yrka bifall till yrkande 1 och 2 i min motion MJ918.

Anf. 143 LAILA BÄCK (s):

Fru talman! Det betänkande som nu har debatterats en lång stund, som handlar om sammanhållen rovdjurspolitik, väcker många känslor, både positiva och negativa. Jag har inget yrkande, men jag vill ändå ta chansen att delta i dagens debatt.
Utskottet har inte haft ett lätt arbete med att försöka få fram ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik. Det finns så många åsikter om rovdjurens vara eller icke vara. I mångt och mycket skiljer sig åsikterna mellan oss som har en stor del av rovdjuren nära oss och de som inte kommer i kontakt med de fem stora rovdjuren i sitt dagliga liv.
I ett flertal av motionerna belyses vikten av forskning och information och behovet av ökade kunskaper om de stora rovdjuren.
Det bedrivs i dag ett stort arbete i bl.a. Orsa björnpark. Det är inte utskottets och inte heller riksdagens sak att föreslå konkreta insatser i fråga om vare sig etablering eller lokalisering av ett rovdjurscentrum, men jag vill ändå från talarstolen ge beröm för det arbete som utförs i Orsa björnpark. Jag hoppas att de får ta del av de statliga medel som kommer att finnas för etableringen av ett rovdjurscentrum.
En viktig del i betänkandet är den som belyser en hållbar utveckling och undvikandet av konflikter.
Jag bor själv i ett område i Dalarna där vi har gott om både björn, lo och varg. Det är nog inte så många i den här kammaren som får väja för lodjur på vägen till arbetet här i riksdagen.
När jag en morgon var på väg till Stockholmståget stod det ett lodjur mitt på vägen. Det är väl inte precis vad man väntar sig. Älgar och rådjur är man ju van att väja för, men lodjur hör inte till vanligheten att man ser. Men de finns, och det är ganska gott om dem.
De flockar och familjegrupper av vargar som finns är, som ni har hört tidigare, till största delen lokaliserade till mina hemtrakter i Dalarna och till Värmland. Det känns bra att utskottet föreslår att där en art gör stor skada måste man försöka minska antalet individer. Det här är självfallet under förutsättning att det finns områden där arten existerar i tillräckligt antal med mindre konflikter med människan. Det är ändå en viktig markering som man har gjort i betänkandet.
Vi kan ju inte tvinga rovdjuren att flytta, men vi delar gärna med oss av dem till övriga landet.
Det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till de människor som ska leva med de stora rovdjuren i sin närhet. Precis som flera talare har sagt, är det inte riktigt så som Gudrun Lindvall sade, att bara rovdjuren och inga människor bor i skogen. Vi är faktiskt ganska många människor som bor i skogen.
Vi jägare får ofta höra att vi inte vill dela viltet med de stora rovdjuren. Det är ett påstående som verkligen inte stämmer för många av oss som jagar. Den stora behållningen i jakten består inte av att skjuta viltet. Det handlar om så oerhört mycket mer, som t.ex. att en tidig septembermorgon ge sig ut i skogen på harjakt med sin stövare och lyssna på hur drevet går mellan bergen. Ofta blir det inte mer än just det: motion både för mig själv och hunden.
Ett annat problem som finns i mina hemtrakter är att jakthundar råkar ut för att rivas eller dödas av framför allt varg. Hunden är för oss inte bara en jaktkamrat utan också en kär familjemedlem.
Förslaget om att återinföra vargen under 28 § i jaktförordningen är ett viktigt steg för oss vars tamdjur och husdjur ofta kommer i kontakt med framför allt varg och björn. Jag vet att det finns många, både på åhörarläktaren och i kammaren, som anser att vi redan nu skulle gå på Rovdjursutredningens förslag när det gäller 28 §. Men livet består ofta av kompromisser, och det är ändå ett steg på vägen att vi nu återinför vargen tillsammans med björn, järv och lo under 28 §.
Utskottet skriver också i sitt betänkande att det inte för närvarande är lämpligt med en förändring i enlighet med Rovdjursutredningen. Men det innebär ju inte att den här frågan är slutdebatterad. Den kommer säkert att dyka upp i många olika forum.
Det totala antalet vargar i familjegrupper och revirmarkerande par är efter den senaste norska avskjutningen 70–72. Dessutom tillkommer ett antal ensamma strövvargar. Hur många de är är okänt. Troligen omfattas den svensk-norska vargstammen i dagsläget av ca 100 djur.
Det visar ändå på att den svensk-norska vargstammen är livskraftig. Att man återinför vargen under 28 § tror jag inte kommer att leda till någon minskning av tillväxten av vargstammen.
Jag vill än en gång säga att om vi ska få förståelse för rovdjursstammens betydelse för den svenska faunan måste man också ta hänsyn till de människor som lever med de stora rovdjuren i sin vardag, och i möjligaste mån se till att spridningen över landet blir bättre och inte koncentrerad till ett litet område i vårt avlånga land, som ni har hört i de senaste tre inläggen från Dalarna och Värmland.
I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).

Anf. 144 LENNART HEDQUIST (m):

Fru talman! I DN av den 16 februari i år finns en artikel baserad på vad Moskvatidningen Sevodnja rapporterat i början av februari, nämligen att en vargflock överfallit och dödat en man i samhället Primorsk som ligger i länet Krasnojarsk.
I min och Carl Erik Hedlunds motion MJ10 har vi dristat oss till att ge en rad exempel på situationer där människor, främst barn, rivits och dödats av varg. Jag har milt sagt blivit något förvånad över hur vissa s.k. vargvänner behandlar dessa fakta i den allmänna debatten. De förnekar ofta existensen av en rad mycket väl belagda händelser.
Denna typ av förnekelse har samma drag som – jag säger det utan några paralleller i övrigt – den förnekelse av Förintelsen som historikern David Irving ägnat sig åt.
Jag tycker att debatten om vargens farlighet även för människor och främst barn skulle vinna på om alla kunde respektera oavvisliga fakta och inte förneka händelser som ägt rum. Det finns nämligen ganska många sådana som dokumenterar att även varg kan angripa människor, särskilt dem som uppfattas som försvarslösa, nämligen barn.
Under 1880-talet dödades i Åbo län under kort tid ett 35-tal personer, mest barn, av varg. Namnen på de dödade har jag här framför mig. De finns förtecknade i bl.a. boken Minnen från vargåren 1880–82 av Uno Godenhjelm och i Evert Pousettes bok De människoätande vargarna.
Parentetiskt vill jag nämna att Selma Lagerlöfs skildring av anfallande vargar mycket väl kan ha grundats på just dessa händelser i Åbo län. Kontakterna mellan Värmland och Åbo var ganska livliga på den tiden, och dessa händelser diskuterades säkert en hel del i brev landskapsinvånare emellan.
I Ryssland har enligt goda belägg flera hundra personer vargdödats under 1900-talet. Akademiledamoten Pavlov rapporterade 1990 i boken Volk 26 dödade barn i Kirovdistriktet 1944–1952 och två dödade kvinnor i Postavskij 1980.
I Prjasja i Karelen, nära Finland, dödades en sexåring 1999, och som sagt, nu senast en man i Primorsk i februari i år.
I Ryssland, med en mycket stor vargstam, har man tydliga erfarenheter av att vargen är skygg mot människa om den utsätts för regelbunden jakt. Under andra världskriget, när som regel den manliga befolkningen deltog i kriget, ökade kraftigt vargangreppen på människor eftersom det då i regel inte fanns några jägare tillgängliga.
Efter kriget, när regelbunden jakt på nytt bedrevs, blev vargen betydligt skyggare.
Jag förmodar att en och annan här i kammaren har tagit del av Jakthundgruppens hemsida på Internet med dess uppräkning av incidenter, bl.a. de där människor hotats av varg på senare tid. Det är ett inte föraktligt antal. Jag begriper inte poängen med att ifrågasätta sanningshalten i dessa konkret beskrivna episoder.
Nu kan ju någon undra varför jag i denna debatt anger dessa fakta som i stora delar redan finns i vår motion. Svaret är helt enkelt att jag finner det uppseendeväckande att man, när beslut nu fattas, förbigår den uppenbara risken att en ökande vargstam också kommer att öka risken för personskador orsakade av varg. Vi menar att dessa skador, precis som skador av t.ex. björn, måste ersättas av staten, som är ansvarig för rovdjurspolitiken.
Jag noterar att man nu enligt utskottets tillkännagivande avser att till en del lösa dessa frågor just när det gäller personskador förorsakade av björn. Men det är en gåta att man inte inkluderar skador orsakade av varg i detta.
Fru talman! Jag vill instämma helt i Carl G Nilssons anförande och hans tidigare yrkande. Men jag noterar att det till det betänkande vi behandlar också fogats reservationer till förmån för Carl Erik Hedlunds och mina yrkanden om ersättning för personskador orsakade av varg och om möjligheten att delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt även av varg.

Anf. 145 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Det var bedrövligt det vi fick lyssna till nu. I motionen tar Lennart Hedquist upp en del fall från Sverige där människor skulle ha dödats. Det är sant att det har förekommit, men vad berodde det på? Jo, det exempel som Lennart Hedquist tar upp i sin motion handlar om den s.k. Gysingevargen, som hade hållits i fångenskap. Efter denna fångenskap skedde olyckor.
När det nu har blivit tydligt går Lennart Hedquist över gränserna till Ryssland. Vi har inte haft möjlighet att kolla de uppgifterna.
Att på det här sättet använda Gysingevargen för att skrämma upp människor tycker jag är någonting oerhört. Blir konsekvensen av det här resonemanget att Lennart Hedquist så småningom kommer att skriva en motion om att vi ska utrota getingen? Det är nämligen så att getingen tar död på rätt många barn årligen, och vi behöver hitta sätt att skydda små barn från getingen. Men min slutsats blir inte att vi måste utrota getingen.
Jag vill fråga Lennart Hedquist: Varför kan inte Hedquist stanna kvar vid de här fallen i Sverige? Varför gå över till Ryssland, till förhållanden som vi inte har haft någon möjlighet att följa upp i samband med den här debatten?
Min fråga är också: Blir följden en motion om att utrota getingen?

Anf. 146 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! Jag är lite beklämd över Harald Nordlunds argumentation. Jag har inte sagt ett ord om att utrota varg. Det jag har talat om är att varg kan vara farlig även för människa, inte minst för barn. Jag har då talat om att personskador med anledning av detta bör kunna ersättas på samma sätt som personskador som är förorsakade av björn. Jag tycker att Harald Nordlund ska hålla sig till fakta.
Det är riktigt att Gysingevargen har diskuterats en hel del och finns med i vår motion. Men det är en av de incidenter som finns med. Händelseförloppet där är inte så tydligt utrett som man kan tro av Harald Nordlunds anförande.
Däremot är händelseförloppet i Åbo mycket väl utrett. Harald Nordlund kan gå till de finländska arkiven och där få en förteckning över de omkomna barnen. En sådan har jag framför mig.
Sedan finns alla dokumenterade fall också i Ryssland. De är inte nya. De har diskuterats en hel del under många år.
Men dessutom har vi alla de incidenter som nu har börjat komma, där människor hotats av varg. Dessa finns med på Jakthundgruppens hemsida, om Harald Nordlund vill läsa den. Där finns ganska många incidenter, bl.a. en kvinnlig älgjägare som hade 20 års erfarenhet. Hon hotades av vargar. En av vargarna var mycket aggressiv och var inte mer än tio meter ifrån henne. Hon skrek och en jaktkamrat kom till undsättning och lyckades hejda angreppet genom att skjuta över huvudet på vargarna, som dock inte ens då gav upp. Det skildras ytterligare.
Jag vill inte skrämma någon, men jag tycker att Harald Nordlund ska hålla sig för god för att tillhöra de vargvänner som över huvud taget vill förneka att det förekommer incidenter människa–varg.

Anf. 147 HARALD NORDLUND (fp) replik:

Fru talman! Jag ska läsa ur Lennart Hedquists motion: "Om vi i Sverige som propositionen förutsätter på sikt skall ha ett antal hundra friströvande vargar kan man räkna med att barn förr eller senare kommer att anfallas och dödas." Det kallar jag att skrämmas.
De slutsatser Lennart Hedquist drar av det resonemanget är ju ändå att vi ska ha ett minimalt antal vargar i Sverige. Det vet vi, och det är alla forskare eniga om, att skulle vi gå ned till ett så litet antal innebär det ett hot mot vargen som art.

Anf. 148 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! I vår motion diskuterar vi inte antalet vargar i Sverige. Av den euroasiatiska vargen finns minst 100 000 troligtvis fler exemplar. Den är ingalunda utrotningshotad. Några hundra vargar mer eller mindre i Sverige har ingen som helst betydelse för arten som sådan. Däremot är vi troligtvis alla ense om att det i den svenska faunan även bör ingå vargar.
Det vi har påtalat är att man med en ökande vargstam också måste räkna med ökande risker för personskador förorsakade av varg. Vi finner det anmärkningsvärt att man inte tar tag i det problemet innan det uppstår.
Om vi får personskador förorsakade av varg är sannolikheten högst att det är barn som råkar illa ut. Vargen är i det fallet ett ganska intelligent djur som ger sig på de försvarslösa. Det gör den ofta när den är på jakt. Den försöker splittra t.ex. en stor älghona och ett mindre djur och ger sig på det mindre djuret. Det är ett vanligt beteende hos varg. Man bör vara uppmärksam på att vargen kan vara farlig.

Anf. 149 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag tror att det är sant att människor har skadats och dödats av varg. Men det är lika sant att människor i många områden, i Europa, i USA och i andra delar av världen, samsas mycket väl med stora vargstammar utan att det sker några konfrontationer.
Självklart väljer man vilka sanningar man vill presentera. Lennart Hedquist säger att han inte vill skrämma någon. Men det kan inte finnas något tvivel om att en sådan här motion bidrar till att underblåsa ett varghat, en vargskräck som till stora delar är obefogad med tanke på det sätt som vargen finns i Sverige. Det tycker jag är viktigt att påtala.
På samma sätt har det förts en diskussion om hur hotade jägarnas hundar är när det gäller jakten i de områden som är vargtäta. Vi har fått och jag antar att flera har fått den undersökning som Viltskadecenter har gjort. Man har intervjuat 411 jakthundägare som har jagat just i de vargtätaste områdena i Värmland. Där visar det sig att det går 3 881 jaktdagar på varje vargangrepp under det år mängden angrepp av varg på hundar var som störst.
Det är klart att man alltid har ett syfte när man presenterar sina sanningar. Man vill uppnå någonting. För mig är det nästan cyniskt att slutsatserna av Lennart Hedquists motion och anförande blir att vi ska betala för de skador som han förutser.

Anf. 150 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! Det är ju vad som föreslås beträffande t.ex. björn. Jag har lite svårt att förstå varför man inte skulle inkludera varg i detta, att personskador förorsakade av varg också ska ersättas.
Jag tror att den viktigaste lärdomen man ska dra av människans kontakter med varg är att man ska göra vargen skygg för människan. Det är erfarenheten i alla länder där man har ganska mycket varg, att vargen måste så att säga hållas under uppsikt. Det måste vara tillräcklig jakt på den för att den ska bli skygg för människan. När det inte är någon jakt alls vänjer sig vargen vid att människan är ofarlig. Det är då vargen kan bli farlig. Nu vill jag inte alls påstå att vargen normalt är farlig gentemot människan – det är relativt sällsynt även om det förekommer en del incidenter – men man gör oss alla en otjänst om man försöker beskriva verkligheten som att vargen i det avseendet skulle vara ett ofarligt djur. Så är det inte.

Anf. 151 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:

Fru talman! Jag har faktiskt inte hört någon i dagens debatt som har sagt att vargen är ett ofarligt djur. Jag anförde i mitt anförande att det är viktigt att vi har respekt för de vilda djuren, oavsett om de är rovdjur eller icke rovdjur. Alla djur kan vara farliga i fel sammanhang eller där människor uppträder olämpligt. Jag håller med Lennart Hedquist – konstigt nog kanske många skulle tro – att det är viktigt att vi ser till att de rovdjur som finns behåller sin naturliga skygghet, rädsla och distans till människor – vilket de allra flesta gör. I de fall djur uppträder fel, börjar röra sig för nära människor, björnar börjar rota i soptunnor osv. ska det gå att få tillstånd att avlägsna de djuren. Det tillåter propositionen. Det tillåter betänkandet. Det är alldeles självklart.
Det viktiga är att den här sortens ytterlighetsuppfattningar, som Lennart Hedquists motion ger uttryck för, inte bidrar till att få en sansad och bra diskussion om de problem som finns när det gäller rovdjuren i Sverige.

Anf. 152 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! Det förefaller som att vi i mycket är överens. Jag kan därför fundera över varför motionen som sådan skulle väcka sådana känslor. Vad vi säger är att det har förekommit att varg har gett sig på människa. Det kan förvisso vara mycket speciella episoder, men det förekommer fortfarande mycket regelbundet i Ryssland. Man bör vara på det klara med att med en ökande vargstam kan den typen av händelser inträffa även i vårt land. Då kan man fråga sig varför utskottets majoritet inte har kunnat inkludera personskador förorsakade av varg i sin hemställan, på samma sätt som man har inkluderat personskador förorsakade av björn. Det kan leda till tron att varg inte kan förorsaka personskador, men Maggi Mikaelsson inser tydligen att det är fel.

Anf. 153 RUNE BERGLUND (s):

Fru talman! Vi har haft en lång diskussion i dag om rovdjur i allmänhet och vargar i synnerhet. Vi har diskuterat teknikaliteter, miniminivåer för björn, lo och kungsörn, och vi har diskuterat etappmål för varg och järv. Men vi har framför allt – om man har följt diskussionen – diskuterat förutsättningarna för skyddsjakt.
När är det befogat att avliva ett rovdjur? Under vilka omständigheter? 28 § i jaktförordningen är inte något under av klarhet i det fallet. Man har sagt att det finns risk för att det kan uppstå misstag i tolkningen av paragrafen, där djurägaren tolkar ett rovdjursangrepp på ett annat sätt än ansvariga myndigheter – med rättsprocesser som följd.
Det vi nu tar ställning till anses förmodligen väl balanserat utifrån givna förutsättningar och kommer säkert att om en stund bli antaget av en majoritet av riksdagens ledamöter. Jag vill ändå beskriva några synpunkter som kommer från landsbygdsbor i min omgivning, eftersom jag själv bor på landet, i glesbygd, där rovdjuren finns och förmodligen kommer att finnas i större antal i framtiden. Jag vill försöka balansera diskussionen.
Det är inte så att landsbygdsbor eller samer i allmänhet hatar rovdjur, men det finns en glasklar uppfattning om att rovdjuren måste finnas där på befolkningens villkor. Det innebär att om ett rovdjur uppför sig på ett avvikande sätt, måste det finnas en laglig rätt att skydda sin egendom utan att riskera böter eller fängelse. Det handlar oftast om att skydda husdjur och boskap. Det är vad jag förstår en fullt normal reaktion hos alla människor att skydda det man äger och har runtomkring sig.
De människor som lever i områden där rovdjur också finns är mycket medvetna om de omständigheter som råder, men man tycker att det låter konstigt att fastställa antal rovdjur av olika sorter. Man tycker att antalet måste vara det som är möjligt utifrån alla andra omständigheter i omgivningarna.
Landsbygds- och glesbygdsbor går inte ut på rovdjursjakt för nöjes skull – om det skulle vara någon som tror det. Tvärtom välkomnar man straffskärpningen för tjuvjakt och jakthäleri av olika slag. Det anses vara en kriminell handling som ogillas starkt av skogs- och fjällbefolkningen. Man vill uppnå en naturlig balans mellan det vilda och det tama i bygden och att det sker under kontrollerade former.
Det är min förhoppning att vi ska klara av att leva upp till det beslut vi ska fatta om en stund. Jag är glad över att man har tagit särskild hänsyn till samernas verksamhet. Jag är också glad över att man har sagt nej till den 25-procentiga reduktion som föreslogs för rovdjursskador i vinterbetesområden. Min förhoppning är att det ska finnas en bra balans i den rättsliga bedömningen när olyckor inträffar, vilket det kommer att göra i ökad utsträckning i och med att rovdjursangreppen kommer att öka när det blir fler rovdjur. Det är trots allt något annat att fatta ett snabbt beslut vid angrepp på boskap eller husdjur än att i efterhand sätta sig till doms över det som skedde.
Jag hoppas att jaktförordningen kommer att ses över så snart som möjligt när det gäller skyddsjakt, att det sker på ett sätt som gör att man vågar lita på att inte betraktas som en brottsling när man tvingas vidta åtgärder mot rovdjursangrepp.
Jag förstår att det inte går att komma längre nu. Utskottet har säkert gjort vad man har kunnat utifrån givna förutsättningar, men jag hoppas att det snarast kommer initiativ som undanröjer den oro som finns kvar.