vargrevlogonew73
line773

Betänkande 2000/01:MJU9
Sammanhållen rovdjurspolitik

Riksdag Voteringsknappar

I betänkandet behandlas regeringens förslag om övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.

Omröstning och beslut

Hela betänkandet 2000/01:MJU9 (doc)

1. Det övergripande målet för en sammanhållen rovdjurspolitik

Riksdagen godkänner regeringens förslag till övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik samt avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 1, 2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4 och 2000/01:MJ18 yrkande 4.

Reservation 1 (M)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 1 om övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik och bifaller motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4 samt avslår motion 2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4.

Ställningstagande
Enligt vår mening bör en sammanhållen rovdjurspolitik bidra till att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn ges förutsättningar att långsiktigt finnas kvar i den skandinaviska faunan. Detta innebär att rovdjurspolitiken skall medverka till att de rovdjursarter som, i ett skandinaviskt perspektiv, ännu inte har uppnått tillräckligt stora stammar för att säkerställa ett långsiktigt bevarande, bör öka i antal.
En balanserad jakt är ett mycket betydelsefullt instrument för förvaltningen av de samlade viltstammarna, i vilka rovdjuren ingår. Människan har därför ett ansvar inte endast för rovdjursstammarna utan också för bibehållandet av en balanserad viltstam. Mot denna bakgrund måste avvägningar göras mellan å ena sidan antalet rovdjur och å andra sidan storleken på övriga viltstammar. Rovdjurspolitiken kan således inte ses isolerad från den övriga viltvården.
I förvaltningen av de fyra stora rovdjuren bör den allmänna strävan vara en långsam tillväxttakt, även om individantalet inte nått en nivå som säkerställer ett långsiktigt bevarande. Härigenom bör det bli betydligt enklare att få acceptans för rovdjuren bland befolkningen i områden med rovdjursförekomst. Den finska rovdjurspolitiken tillåter viss jakt i områden där den allmänna opinionen är starkt negativ medan stammen i andra områden ges möjlighet att öka, så att resultatet för landet som helhet blir en ökning av den aktuella stammen.
Det är enligt vår mening av vikt att rovdjursstammarnas utveckling noga följs och utvärderas och att hänsyn till landsbygdsbefolkningen väger tungt när effekterna av den samlade rovdjurspolitiken skall bedömas.
Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ15 (m) yrkande 1 och MJ18 (m) yrkande 4.

Reservation 2 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 2 om övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik och bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4 samt avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4.

Ställningstagande
Det är i och för sig glädjande att regeringen äntligen har lagt fram en proposition om en sammanhållen rovdjurspolitik. Det är emellertid olyckligt att regeringen inte i större utsträckning anammat de förslag som presenterats av Rovdjursutredningen.
Enligt Centerpartiet måste utgångspunkten för en sammanhållen och väl fungerande rovdjurspolitik vara en politik som människor har tilltro till och kan acceptera. Om människorna i de bygder där de stora rovdjuren finns inte kan godta rovdjurens förekomst, kommer förutsättningar att saknas för en långsiktig svensk rovdjurspolitik. Det gäller således att utforma en politik som gör det möjligt att långsiktigt bevara stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn samtidigt som människors olika intressen tas tillvara. Denna inställning avspeglas i alltför liten utsträckning i propositionen, bl.a. när det gäller förutsättningarna för jakt i samband med rovdjursangrepp. Riksdagen bör således bifalla motion MJ16 (c) yrkandena 1 och 4.

Utskottets ställningstagande

Vid flera tidigare tillfällen har riksdagen uttalat att den biologiska mångfalden skall bevaras, vilket innebär att de naturligt förekommande rovdjursarterna skall finnas i livskraftiga bestånd och att de också skall kunna sprida sig till för dem naturliga områden. Som regeringen anför skall målen för förvaltningen av rovdjursstammarna stå i överensstämmelse med dessa uttalanden. Därmed kommer målen även att stämma överens med Sveriges internationella åtaganden på området. Eftersom begreppet livskraftig stam inte har en inom forskarsamhället entydigt fastställd betydelse bör begreppet som sådant inte användas när målen för den svenska rovdjurspolitiken fastställs. I likhet med regeringen anser utskottet att det övergripande målet i stället bör formuleras som att de aktuella arterna skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Bedömningen av hur många individer av respektive art som behövs för ett långsiktigt bevarande bör emellertid, vilket förtjänar att framhållas, ha sin utgångspunkt i vetenskapliga bedömningar. Som anförs i propositionen bör i målet även ingå att arterna skall kunna sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden, dvs. områden som i dag är sådana att respektive art kan leva och reproducera sig där.
Det övergripande målet för den sammanhållna rovdjurspolitiken skall alltså vara att staten tar ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. I likhet med vad som gäller för de 15 nationella miljökvalitetsmålen bör ambitionen vara att detta mål nås inom en generation. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag om det övergripande målet för en sammanhållen rovdjurspolitik.
En ändamålsenlig förvaltning av rovdjursstammarna skall enligt utskottets mening ha till syfte att bidra till en hållbar utveckling och undvika konflikter. Som regeringen anför bör man i de områden där en art gör stor skada försöka minska antalet individer under förutsättning att det finns områden där arten existerar i tillräckligt antal med mindre konflikter med människan. När det gäller rennäringen, som är den näring som drabbas hårdast av skador på grund av förekomsten av rovdjur, anser utskottet det vara ett grundläggande krav att en ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av rovdjur därför inte får bli för omfattande. Regeringens förslag till mål för de olika arternas antal och utbredning har därför utformats med hänsyn till rennäringens intressen.
En viktig förutsättning för en framgångsrik rovdjurspolitik är förståelse hos allmänheten för rovdjuren och rovdjursförvaltningen. Detta förutsätter kunskap och tillgång till information om rovdjurens biologiska förhållanden, de skador och problem de orsakar, liksom sociala och historiska aspekter på rovdjursförekomsten. Längre fram i detta betänkande kommer utskottet att behandla frågor om förstärkta informationsinsatser och olika former av samarbete inom förvaltningen. Det kan emellertid inte förnekas att förekomsten av framför allt lo och varg skapar konflikter med näringsintressen och jaktintressen. Med hänsyn till de stora problem lodjuret orsakar för rennäringen, är det enligt utskottets mening motiverat med en långsam minskning mot ca 400 individer i renskötselområdet. För att lodjursstammen skall vara tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör stammen emellertid tillåtas att växa i andra områden innan den reduceras i renskötselområdet.
Riksdagen1De jaktliga intressena kommer därigenom att få tåla en större påverkan på viltbestånden. Även vargförekomsten skapar intressekonflikter. Utskottet delar regeringens uppfattning att förståelse hos lokalbefolkningen är av avgörande betydelse för vargstammens utveckling. Det är också mot den bakgrunden som utskottet på annan plats i detta betänkande tillstyrker regeringens förslag om ett etappmål för vargstammen.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet anser att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkandena 1 och 4 och MJ18 (m) yrkande 4 i allt väsentligt får anses tillgodosett.
Utskottet delar uppfattningen i motion MJ15 (m) om människans ansvar inte bara för rovdjursstammarna utan även för bibehållandet av en balanserad viltstam. Som utskottet anförde våren 2000 (bet. 1999/2000:MJU17) stadgas i 4 § jaktlagen (1987:259) bl.a. att viltet skall vårdas i syfte dels att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet, dels främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Mot denna bakgrund och med hänvisning till vad utskottet i tillämpliga delar anfört ovan föreslår utskottet att motionens yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Miniminivåer och etappmål samt principer för utbredningen

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 1, 2000/01:MJ18 yrkande 1 och 2000/01:MJ19 yrkande 1.

Reservation 3 (M)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ18 yrkande 1 och 2000/01:MJ19 yrkande 1 samt avslår motion 2000/01:MJ13 yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör nationella miniminivåer och etappmål inte fastställas för arterna björn, varg och lo. Utbredningen av rovdjuren bör i princip få ske i respektive arts naturliga utbredningsområde, men hänsyn måste tas till den eventuella skada som rovdjuren kan orsaka på tamboskap och för rennäringen. Det är av vikt att de totala ekonomiska och kulturella konsekvenserna av en alltför stor rovdjursstam beaktas. Nationella mål leder gärna till att lokala problem blir svåra att hantera så länge målen inte uppnåtts nationellt. Det kan vara fråga om oacceptabla skador i form av rivna tamdjur antingen på grund av alltför stor koncentration av rovdjur eller därför att enstaka individer har lärt sig att tamdjur är ett snabbt och enkelt byte i jakten på föda. I stället bör regionala och lokala myndigheter kunna besluta om skyddsjakt och andra åtgärder när problem uppstår, och djurägare måste få rätt att skydda sina djur. Det måste således finns möjlighet att skjuta undan dessa rovdjur när de vållar stora lokala problem oavsett hur många individer av arten som finns i landet som helhet. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ18 (m) yrkande 1 och MJ19 (m) yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen anför bör uttrycket miniminivå endast användas för de arter där stammen uppnått ett sådant individantal att arten bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således fastställas för björn, lo och kungsörn. Med miniminivå skall avses det minsta antal djur av en art som förvaltningen alltid skall syfta till att upprätthålla. Målet för förvaltningen skall emellertid vara att arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.
För järv och varg bör i stället etappmål fastställas, eftersom stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett längre perspektiv. Etappmål skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en utvärdering göras av stammens utveckling och de eventuella konflikter som uppstått med andra intressen. Som anförs i propositionen bör också en bedömning göras om ett nytt etappmål skall fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att fastställa en miniminivå. Så länge stammen av en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte att lokalt begränsa antalet djur bör endast tillåtas om stammen i landet som helhet visar en entydigt positiv utveckling. När det gäller skyddsjakt på enskilda individer som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis andra bedömningar göras. Utskottet, som således delar regeringens uppfattning om principerna för antal och utbredning av rovdjursstammarna, avstyrker därmed motionerna MJ18 (m) yrkande 1 och MJ13 (m) yrkande 1.
I likhet med regeringen anser utskottet att rovdjuren skall få möjlighet att sprida sig inom respektive arts naturliga utbredningsområde. Med naturligt utbredningsområde skall förstås ett område som i dag är sådant att arten kan leva och reproducera sig där. Spridningen skall ske utan mänsklig medverkan. Som anförs i propositionen kan spridningen emellertid inte vara helt fri. Viss skyddsjakt kommer att behövas för att hindra etablering och minska antalet djur i vissa områden. För de arter som inte nått upp till etappmålet, eller arter som minskat i antal så att de befinner sig under miniminivån, bör enligt utskottets mening särskild restriktivitet med skyddsjakt iakttas. Utskottet delar regeringens uppfattning att en förutsättning för skyddsjakt i syfte att lokalt begränsa stammen bör vara att stammen som helhet i landet visar en positiv utveckling.
Riskerna för angrepp på människor av rovdjur är erfarenhetsmässigt nästan helt knutna till björn. I de områden där risken för angrepp är störst bör en etablering hindras eller i varje fall bör antalet djur minska. Förutom direkta angrepp på människor kan olyckor uppstå på annat sätt, t.ex. genom att en björn eller varg skrämmer ridhästar eller får tamboskap i sken.
I de områden där en art gör stor skada bör man enligt utskottets mening försöka minska antalet individer under förutsättning att det finns områden där arten kan existera i tillräckligt antal med mindre konflikter med människan.
Renskötselområdet intar en särställning så till vida att samtliga stora rovdjur har naturliga utbredningsområden som sträcker sig över renskötselområdet. Samtliga arter orsakar också skador för rennäringen. Det är därför enligt utskottet viktigt att konsekvenserna av rovdjursförekomsten både för rennäringen i stort och för de enskilda samebyarna beaktas. Det anförda innebär att utskottet delar regeringens uppfattning att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet gör samma bedömning som regeringen i fråga om principerna för rovdjursarternas utbredning. Därmed avstyrker utskottet motion MJ19 (m) yrkande 1.

3. Miniminivå för björnstammen och mål för björnstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till miniminivå för björn och mål för björnstammens utbredning samt avslår motion 2000/01:MJ13 yrkande 2.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att en miniminivå för björnstammen om ca 1 000 individer bör fastslås, vilket motsvarar 100 föryngringar. Utskottet delar även regeringens uppfattning att björnstammen kan tillåtas fortsätta att växa. Denna uppfattning har också framförts av Rovdjursutredningen och av flera remissinstanser. Som anförs i propositionen bör målet för förvaltningen vara att arten skall nå en nivå som säkerställer att den långsiktigt bevaras i den svenska faunan. Det finns enligt utskottets bedömning inte några avgörande skäl för att begränsa björnens utbredning i Sverige. Målet för björnstammens utbredning bör därför vara att den skall fylla ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena, vilka är belägna från Dalarna och norrut. Stammen spridning söderut, som redan pågår, bör också tillåtas fortsätta. Någon geografisk gräns för spridningen bör inte anges närmare, utan arten bör i princip få fortsätta att expandera inom sitt naturliga utbredningsområde. Som regeringen anför bör jakten ha sådan inriktning att risken för olyckor där människor kommer till skada minimeras och utformas så att skadorna på ren och andra tamdjur begränsas. Särskild hänsyn bör tas till behovet att minska risken för att många renkalvar dödas. Med det anförda avstyrker utskottet motion MJ13 (m) yrkande 2.

Beslut fattat med acklamation.

4. Etappmål för järvstammen och mål för järvstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till etappmål för järv och mål för järvstammens utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 3 och 2000/01:MJ16 yrkande 7.

Reservation 4 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha följande lydelse:
4. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom såvitt avser etappmålet samt bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkande 7 och avslår motion 2000/01:
MJ13 yrkande 3.

Ställningstagande
Allt tyder på att järven, till skillnad från övriga stora rovdjur, har minskat i antal de senaste åren. Trots skyddsåtgärder är stammens storlek ungefär densamma som för 30 år sedan, vilket är allvarligt om ambitionen skall vara stammens långsiktiga bevarande.
Den skandinaviska järvstammen uppgår för närvarande till ca 500 individer, vilket enligt Rovdjursutredningen bör ses som en miniminivå för stammen som helhet. Centerpartiet delar den uppfattningen. Som anförs i motion MJ16 (c) bör miniminivån för järvstammen i Sverige fastställas till 300 individer med medföljande antal föryngringar. Riksdagen bör alltså avslå regeringens förslag i denna del och bifalla motionens yrkande 7.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner det i likhet med regeringen otillfredsställande och oroande att järvstammen trots skyddsåtgärder endast ökat obetydligt under de senaste 30 åren. Särskilt bekymmersam ter sig utvecklingen under de allra senaste åren. Av allt att döma har stammen minskat i antal sedan år 1996. Om inte den hastiga tillbakagången kan hejdas riskerar den svenska järvstammen att inom endast ett fåtal år komma i en från bevarandesynpunkt mycket osäker situation. Det förhållandet att stammen till stor del delas av Norge innebär att det finns ett stort behov av en gemensam förvaltning eftersom åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för livskraften hos stammen som helhet. Som regeringen anför bör Naturvårdsverket ges i uppdrag att vidareutveckla samarbete med främst Norge i syfte att uppnå en gemensam förvaltningsstrategi. Rovdjursutredningen har föreslagit att en nivå om 500 järvar bör vara en miniminivå för den gemensamma norsk-svenska stammen. forslag-beslut-step2
Utskottet delar regeringens uppfattning att överläggningar måste ske med grannländerna innan en sådan nivå slås fast. Målet för den gemensamma järvstammen bör vara att den når en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns kvar i faunan. Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att ett etappmål för den svenska delen av järvstammen bör fastställas. Etappmålet bör vara 90 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 400 individer. Därmed avstyrker utskottet motionerna MJ13 (m) yrkande 3 och MJ16 (c) yrkande 7.
Järven i Sverige förekommer huvudsakligen i den nordligaste fjällregionen. I Finland lever dock järven i större utsträckning i skogslandet. Med tanke på konflikterna med rennäringen framför allt i kalvningsområdena och det oroande faktum att järvstammen minskar delar utskottet regeringens uppfattning att en etablering även utanför renskötselområdet skulle vara positivt för arten. Därigenom skulle konflikterna med människan troligen bli långt mindre än vad som är fallet inom renskötselområdet. Det är en uppgift för länsstyrelserna att noggrant följa sådana etableringar. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag att målet för den svenska järvstammens utbredning skall vara att arten sprider sig jämnare inom sitt naturliga utbredningsområde.

5. Miniminivå för lodjursstammen och mål för lodjursstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till miniminivå för lodjursstammen och mål för lodjursstammens utbredning samt avslår motionerna 2000/01: MJ13 yrkande 4 och 2000/01:MJ16 yrkande 6.

Reservation 5 (C) 

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom såvitt avser miniminivån samt bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkande 6 och avslår motion 2000/01:
MJ13 yrkande 4.

Ställningstagande

Lodjursstammen är i dag stark i stora delar av Norrland och Svealand. Sammanlagt uppgår den skandinaviska lodjursstammen till ca 2 000 individer, varav tre fjärdedelar beräknas finnas i vårt land. Under 1990-talet har stammen vuxit sig stark söderut och lodjuret förekommer i dag i stort antal i södra Dalarna, Värmland, Västmanland och de norra delarna av Örebro län och Uppsala län. De negativa effekterna på rådjursstammarna i dessa områden och i Norrland har varit betydande.
Rovdjursutredningens förslag om en miniminivå på 1 000 individer med medföljande föryngringar är enligt vår mening ett väl balanserat antal och tar hänsyn till biologiska förutsättningar såväl som till sociala och ekonomiska konsekvenser. Jag anser alltså att riksdagen bör avslå regeringens förslag i denna del och bifalla motionen MJ16 (c) yrkande 6.

Utskottets ställningstagande

Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft en positiv utveckling. Av den svensk-norska lodjursstammen om uppskattningsvis 2 000 djur finns ca 1 500 i Sverige. Enligt Naturvårdsverket borde miniminivån vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar 1 500 individer, medan Rovdjursutredningen föreslår att miniminivån bör anges till 1 000 djur, vilket även det är en nivå som kan anses vara långsiktigt livskraftig.
Lodjuret orsakar stora problem för rennäringen. Föryngringarna av lodjur har emellertid minskat betydligt i renskötselområdet, betydligt mer än vad som rimligen är effekten av den tillåtna jakten. I likhet med regeringen anser utskottet att det av hänsyn till rennäringens intressen är motiverat med skyddsjakt på lodjur i renskötselområdet. Målet bör vara en långsam minskning mot den nivå utredningen har föreslagit. För att lodjursstammen skall vara tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör stammen emellertid tillåtas att växa i andra områden innan reduktionen genomförs. Som anförs i propositionen är det en uppgift för Naturvårdsverket att noggrant följa lodjursstammens utveckling.
Utskottet delar regeringens uppfattning att huvuddelen av rovdjursstammen bör finnas utanför renskötselområdet och lodjuret bör ges möjlighet att i ökad omfattning sprida sig söderut även till Götaland. Jakt på lodjur bör därför inte tillåtas i sådan omfattning eller på sådana platser att dess spridning söderut förhindras. Som utskottet tidigare anfört kommer de jaktliga intressena därigenom att få tåla en större påverkan på viltbestånden. I områden där stammen ökar snabbt bör, liksom för närvarande, begränsad jakt tillåtas. Lodjuret har i ett historiskt perspektiv visat stor känslighet för jakttrycket. Det är därför enligt utskottets mening viktigt att noggrant följa stammens utveckling för att bedöma effekterna av jakten.
Det ovan anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag om miniminivå och mål för utbredning för lodjursstammen och avstyrker motionerna MJ13 (m) yrkande 4 och MJ16 (c) yrkande 6.

6. Etappmål för vargstammen och mål för vargstammens utbredning m.m.

Riksdagen godkänner regeringens förslag till etappmål för vargstammen och mål för vargstammens utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 5, 2000/01:MJ16 yrkande 5, 2000/01:MJ19 yrkande 2, 2000/01: MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och 2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.

Reservation 6 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom såvitt avser etappmålet samt bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkande 5 och avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 5, 2000/01:MJ19 yrkande 2, 2000/01:MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och 2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande
Enligt min mening kan vargstammen inte ses som en isolerad svensk företeelse utan måste betraktas utifrån ett skandinaviskt perspektiv. Som anförs i motion MJ16 (c) är en rimlig nivå för den skandinaviska vargstammen 20 föryngringar per år, vilket motsvarar 200 individer. På en sådan nivå kan vargstammens långsiktiga bevarande garanteras samtidigt som hänsyn tas till sociala och ekonomiska konsekvenser. Under senare år har vargstammen haft en god tillväxt. I likhet med björnstammens utveckling är det av vikt att tillväxttakten för vargen är sådan att människor hinner vänja sig vid artens etablering. Riksdagen bör således bifalla motion MJ16 (c) yrkande 5 och avslå propositionen i denna del.

Utskottets ställningstagande

Under 1990-talet har vargstammen i Sverige och Norge uppvisat en procentuell ökning som överträffar de andra rovdjurens. Trots ökningen ligger emellertid arten ännu under den nivå om 50 könsmogna individer som Internationella naturvårdsunionen (IUCN) satt som gräns för när en art skall beskrivas som akut hotad. Tillväxten har dock visat sig vara förknippad med flera olika problem. Vargens spridning har huvudsakligen skett genom att nya revir har etablerats relativt nära redan befintliga. Enstaka djur kan dock företa långa vandringar och enstaka vargar kan därför uppträda i vilken del som helst av landet. Förekomsten av varg skapar starka känslor och konflikter bl.a. med näringsintressen och jaktintressen, och på många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är det därför inte möjligt att i dag å ena sidan få en bred acceptans för en vargstam av den storlek som krävs för att den skall kunna bedömas som långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Å andra sidan är det inte rimligt att ange ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Ett sådant mål skulle enligt utskottets mening innebära att det skulle saknas ett reellt innehåll i de mål som riksdagen satt upp i det miljöpolitiska arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden i Sverige.
Mot denna bakgrund finner utskottet att en tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. En snabb tillväxt och spridning kan leda till nya och ökade skador. Också i övrigt kan förhållanden uppstå som av en del av befolkningen kan upplevas som främmande och hotande. Med en varsam tillväxt får människor bättre möjligheter att lära sig leva med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för att dess närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms dock en snabb tillväxt av vargstammen minska risken för effekter av inavel. Som regeringen anför är emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt. Det är därför särskilt viktigt att ansvariga myndigheter, främst länsstyrelsen och Naturvårdsverket, uppmärksammar situationen i områden där vargen nyligen har återetablerat sig. I dessa områden är också särskilda informationsinsatser nödvändiga. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag om etappmål för vargstammen i Sverige. Innan etappmålet har uppnåtts bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Då etappmålet uppnåtts bör en grundlig utvärdering av vargförekomstens effekter genomföras innan beslut fattas om ett eventuellt nytt etappmål eller en miniminivå. Det anförda innebär att utskottet avstyrker motionerna MJ13 (m) yrkande 5, MJ16 (c) yrkande 5, MJ19 (m) yrkande 2, MJ25 (fp) yrkande 3 och MJ918 (fp) yrkande 1. Med det anförda finner utskottet syftet med motion MJ21 (s) yrkande 1 tillgodosett.
Riksdagen Votering 1Den skandinaviska vargstammen finns huvudsakligen i Dalarna, Värmland, Dalsland och angränsande fylken i Norge, dvs. utanför renskötselområdet. Som regeringen anför bör målet för förvaltningen av vargstammen vara att vargen på ett naturligt sätt sprider sig till övriga delar av landet. Vargens etablering i de södra delarna av Sverige torde bli begränsad till större sammanhängande skogsområden även om erfarenheten från andra länder visar att varg kan uppehålla sig i människors närhet om den väl accepteras. För att minska eventuella konflikter är det önskvärt att få en så jämn spridning som möjligt.
Vargen är det rovdjur som är svårast för rennäringen att hantera. Förutom att den dödar renar innebär vargens beteende att den genom sitt sätt att jaga kan åstadkomma att renhjordar splittras och förflyttar sig långa sträckor, vilket kan medföra omfattande merarbete för renskötaren. I likhet med regeringen gör utskottet bedömningen att regelbundna föryngringar av varg i renskötselområdet inte torde vara möjligt att förena med modern renskötsel. Utanför åretruntmarkerna torde det dock finnas områden där vargförekomst medför endast begränsade skador för renskötseln, t.ex. områden där det sällan förekommer renar eller där förutsättningarna för förebyggande åtgärder är gynnsamma. Mot bakgrund härav anser utskottet att det även inom renskötselområdet bör vara möjligt med enstaka föryngringar utanför åretruntmarkerna. Som anförs i propositionen måste emellertid den huvudsakliga delen av vargstammen finnas utanför renskötselområdet.
Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att utskottet tillstyrker regeringens förslag att målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna där den gör minst skada. Därmed avstyrker utskottet motion MJ918 (fp) yrkande 2 i den mån motionsyrkandet inte kan anses tillgodosett.

7. Miniminivå för kungsörnsstammen och mål för kungsörnsstammens utbredning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till miniminivå för kungsörnsstammen och mål för kungsörnsstammens utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 6 och 2000/01:MJ730 yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

Den svenska delen av kungsörnsstammen, som beräknas till ca 600 häckande par, är i dag tillräckligt stor för att arten långsiktigt skall finnas kvar i landet som en del av faunan. Rovdjurstredningen anser emellertid att det finns anledning till oro för kungsörnens utveckling i delar av fjällkedjan och fjällnära områden. För att arten på längre sikt skall kunna finnas kvar i dessa områden är stammen beroende av tillskott av örnar från andra platser för att inte minska i antal. Enligt uppgifter som utredningen redovisar är förklaringen till detta förmodligen olaga jakt. Som anförs i propositionen är det därför angeläget att vidta åtgärder för att bekämpa denna jaktbrottslighet. Regeringens förslag om höjda straff för jaktbrott behandlar utskottet nedan i betänkandet. I likhet med regeringen gör utskottet bedömningen att kungsörnen är det av rovdjuren som leder till minst konflikter med näringsutövare och jaktintressen. Skyddsjakt bör därför inte tillåtas annat än i undantagsfall. Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att miniminivån för kungsörnsstammen skall vara 600 årliga häckningar och att stammens utbredningsområde inte bör påverkas av människan.
Utskottet delar emellertid den oro för en minskning av kungsörnsstammen i delar av fjällkedjan som har uttryckts av Rovdjursutredningen och flertalet av remissinstanserna och som även förs fram i motionerna MJ13 (m) och MJ730 (mp). När det gäller ytterligare åtgärder för att stödja stammens tillväxt och vidare utbredning förutsätter utskottet att de ansvariga myndigheterna, främst Naturvårdsverket, vid behov vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga. Med det anförda finner utskottet syftet med motionerna i berörda delar tillgodosett.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

8. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ10 yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och 4, 2000/01:MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 1.

Reservation 7 (M)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ10 yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och 4 och avslår motionerna 2000/01:
MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 1.

Ställningstagande
Enligt vår mening bör jaktförordningen (1987:905) ändras så att Naturvårdsverket ges möjlighet att delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Denna typ av delegation skall vara huvudregel i län med fasta stammar av dessa rovdjursarter eftersom ökad närhet till beslutsfattarna är särskilt angelägen i dessa områden. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ10 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis och MJ15 (m) yrkandena 3 och 4.

Reservation 8 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 9 och 2000/01:
MJ920 yrkande 1 samt avslår motionerna 2000/01:MJ10 yrkande 2, 2000/01:
MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och 4 och 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande
Det är av vikt att beslut fattas så nära de berörda som möjligt. Detta gäller även i fråga om sådan skyddsjakt på rovdjur som beslutas av myndighet. Enligt regeringen bör jaktförordningen (1987:905) ändras så att Naturvårdsverket skall kunna delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt på enskilda individer av björn eller lo som orsakar skada eller olägenhet. Enligt min mening är detta inte tillräckligt, utan en större förändring av förordningen är befogad. Beslut om skyddsjakt bör flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelsen, en decentralisering som är nödvändig för att alla intressen i rovdjursfrågorna skall få möjlighet att komma till tals. En överföring av besluten från central till regional nivå är också en förutsättning för beslut som är väl förankrade hos lokalbefolkningen. Riksdagen bör alltså bifalla motionerna MJ16 (c) yrkande 9 och MJ920 (c) yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

Förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg, och kungsörn är en nationell angelägenhet och en förpliktelse enligt internationella konventioner och medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av dessa rovdjur är det således av vikt att ha överblick över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå. Som regeringen anför bör därför Naturvårdsverket även i fortsättningen ha huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn, järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande. Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre komma till användning, och de regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna innebära större förståelse för de beslut som fattas. De fördelar som finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i de fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Enligt utskottets mening har länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt som stämmer överens med de övergripande målen för de aktuella arterna. Genom inrättande av regionala rovdjursgrupper kommer denna kompetens att förstärkas ytterligare.
Sammantaget delar således utskottet regeringens uppfattning att Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Som regeringen anför bör delegation för närvarande endast kunna komma ifråga beträffande arterna björn och lo, eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna MJ10 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15 (m) yrkandena 3 och 4, MJ16 (c) yrkande 9, MJ18 (m) yrkande 2 delvis och MJ920 (c) yrkande 1.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

9. Ändringar i bestämmelserna om förutsättningarna för skyddsjakt

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ12 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 3, 2000/01:MJ911 yrkande 4 och 2000/01: MJ918 yrkande 5.

Reservation 9 (M)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha följande lydelse:
9. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ12 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis och 2000/01:MJ911 yrkande 4 samt avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 3 och 2000/01:MJ918 yrkande 5.

Ställningstagande
I syfte att åstadkomma en balans mellan rovdjursstammarna och övrigt vilt är det enligt vår mening angeläget att rovdjursstammarnas tillväxt noggrant styrs och regleras och att djurhållare tillåts värna sina djur fullt ut vid angrepp av rovdjur. Nuvarande regler för skyddsjakt motsvarar inte de behov som allt oftare uppkommer med de växande stammarna av stora rovdjur i landet.  Samtidigt som vi ansluter oss till principen om livskraftiga rovdjursstammar i vårt land ställer vi krav på ändamålsenliga regler för den enskildes rätt att skydda sig själv och sina tamdjur genom en fungerande skyddsjakt. Den bästa metoden för att integrera styrningen av rovdjurens såväl allmänna som regionala tillväxt är en ordnad licensjakt under angivna jakttider för respektive art, dvs. på samma sätt som älgjakt vanligen bedrivs. Denna metod har flera fördelar. Den gör det möjligt att reglera tillgången på rovdjur regionalt, bidrar bl.a. till spridning till nya områden och gör rovdjursregleringen till en del av den rådande och väl etablerade jaktkulturen. Dessutom uppnås den gynnsamma effekten att rovdjuren behåller sin skygghet, vilket är angeläget för att minska olyckor vid möten mellan rovdjur som blivit vana vid människan och personer utan erfarenhet av rovdjur. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ12 (m) yrkande 1, MJ14 (m) delvis och MJ911 (m) yrkande 4.

Reservation 10 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha följande lydelse:
9. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ16 yrkande 3 samt avslår motionerna 2000/01:MJ12 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ911 yrkande 4 och 2000/01:MJ918 yrkande 5.

Ställningstagande
Det är enligt min mening eftersträvansvärt att rovdjuren sprider sig inom respektive arts naturliga utbredningsområde. Utöver rent biologiska skäl för en sådan spridning är det av vikt att undvika ett alltför hårt rovdjurstryck i vissa områden. Skyddsjakten är ett betydelsefullt instrument när det gäller att undvika rovdjursetableringar i områden där riskerna är stora för angrepp på människan eller för andra olägenheter. Jag delar inte regeringens uppfattning att det saknas anledning att förändra de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt utan anser att skyddsjakt måste medges vid särskilda fall av lokala olägenheter även om stammen av det aktuella rovdjuret inte nått upp till etappmål eller miniminivå. Riksdagen bör således bifalla motion MJ16 (c) yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för allvarliga skador av vilt får enligt 7 § jaktlagen (1987:259) den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24 § jaktförordningen (1987:905) är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg, järv, lo eller kungsörn. I 23 a § jaktförordningen anges ett antal förutsättningar för beslut om sådan jakt. Bland annat skall skyddsjakten förhindra allvarlig skada på boskap, skog, fiske eller annan egendom eller skydda flora och fauna och bevara livsmiljöer. I sitt betänkande (SOU 1999:146) föreslår Rovdjursutredningen att det i 23 a § jaktförordningen skall föreskrivas att vid beslut om skyddsjakt på lo och varg dessutom särskild hänsyn skall tas till risken för skador på renar. När de gäller lo skall enligt utredningen också behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.
Som regeringen anför kan utredningens förslag till ändringar av de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt vara ett sätt att ge förslagen om de olika rovdjursarternas utbredning genomslag i jaktlagstiftningen. I likhet med regeringen anser utskottet emellertid att förslagen innebär en detaljreglering som det för närvarande inte finns behov av. Det bör dessutom framhållas att Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt efter björn och särskilt lo under de senaste åren har utformats med hänsyn till rennäringen. Utredningens förslag grundar sig också på en något annorlunda syn på målen för rovdjursarternas antal och utbredning än vad som  kommer till uttryck i propositionen. När det gäller skyddsjakt på varg har utskottet ovan uttalat att, innan etappmålet har uppnåtts, skyddsjakt bör tillåtas endast i begränsad omfattning. Främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom renskötselområdet och i första hand gälla vargar som etablerat revir inom för rennäringen särskilt olämpliga områden. En förutsättning bör dock vara att stammen som helhet i landet visar en positiv utveckling. Detta överensstämmer också med de allmänna förutsättningarna när det gäller skyddsjakt enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a. stadgar att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av artens bevarandestatus inte försvåras.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet ansluter sig till regeringens bedömning att inte genomföra de ovan beskrivna förändringarna för skyddsjakt. Utskottet avstyrker därmed motionerna MJ12 (m) yrkande 1, MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 3, MJ911 (m) yrkande 4 och MJ918 (fp) yrkande 5.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

10. Allmänna villkor för skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ12 yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkande 2, 2000/01:MJ16 yrkande 8, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis, 2000/01:MJ19 yrkande 3 och 2000/01:MJ21 yrkande 2.

Reservation 11 (M, C, KD)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha följande lydelse:
10. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ12 yrkande 2, 2000/01:MJ14  delvis, 2000/01:MJ15 yrkande 2, 2000/01:MJ16 yrkande 8, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis, 2000/01:MJ19 yrkande 3 och 2000/01:MJ21 yrkande 2.

Ställningstagande
Enligt vår mening måste en mycket central del av rovdjurspolitiken vara människans möjlighet att skydda sig själv och sin egendom vid rovdjursangrepp. Det är inte rimligt att, när ett tamdjur angrips av rovdjur, det saknas möjlighet att, utan beslut av myndighet, ingripa innan djuret har skadats eller dödats. De regler för skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till år 1990 bör därför återinföras omgående och utformningen av 28 § jaktförordningen (1987:905) förändras, förbättras och förtydligas så att möjlighet till skyddsjakt i sådana situationer och utan myndighets beslut införs. Reglerna bör utformas så att det blir tillåtet att döda angripande rovdjur i anslutning till angrepp på tamdjur. Erfarenheter från Norge visar att den oro som finns för att en sådan utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett alltför stort antal skjutna rovdjur är överdriven. Det anförda innebär att riksdagen bör bifalla motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15 (m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande 2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet redogjort för ovan kan, om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för allvarliga skador av vilt, den myndighet som regeringen bestämmer enligt 7 § jaktlagen (1987:259) besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24 § jaktförordningen (1987:905) är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg, järv, lo eller kungsörn. I vissa fall kan skyddsjakt efter björn, järv eller lo också bedrivas på initiativ av en enskild utan föregående prövning av myndighet. Detta får enligt 28 § jaktförordningen ske om ett tamdjur dödats eller skadats, om det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Bestämmelsen omfattar inte varg eller kungsörn.
I sitt betänkande (SOU 1999:146) har Rovdjursutredningen föreslagit att 28 § jaktförordningen bl.a. ändras så att ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda björn, järv eller lo som är under direkt angrepp på tamdjuret, dvs. förutsättningarna för skyddsjakt efter dessa arter utvidgas. Detta förslag stöds av ett flertal motioner. På annan plats i detta betänkande har utskottet tillstyrkt regeringens förslag om skärpta åtgärder för att bekämpa jaktbrotten avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn. Inte minst mot bakgrund av att det för vissa typer av jaktbrott skall räcka med att gärningsmannen handlat oaktsamt skulle enligt utskottets mening en ändring i jaktförordningen i enlighet med Rovdjursutredningens förslag i denna del komma att innebära stora svårigheter när det gäller att bevisa om ett jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om tillåten skyddsjakt. Det är således inte lämpligt att, i varje fall för närvarande, ändra förutsättningarna för skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen på det sätt som utredningen har föreslagit. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15 (m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande 2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.
Riksdagen2Rovdjursutredningen har också föreslagit att varg skall omfattas av 28 § jaktförordningen. Vargstammen har under 1990-talet haft en stark tillväxt. Utskottet har tidigare i betänkandet tillstyrkt regeringens förslag om etappmålet för vargstammens tillväxt. Mot bakgrund av den tidigare starka tillväxten är det rimligt att förvänta sig att stammen fortsätter att öka. Med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur. Som regeringen anför bör detta främst gälla tamdjur som ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna döda en varg i omedelbart samband med angrepp. I likhet med regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att 28 § jaktförordningen bör ändras så att den åter omfattar varg. Denna förändring förutsätter dock att vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i tillväxten är hög. Bryts den nuvarande positiva utvecklingen är det enligt utskottets mening inte möjligt att tillåta någon skyddsjakt utan föregående beslut av Naturvårdsverket. I en sådan situation kan det alltså bli aktuellt att åter ändra 28 § jaktförordningen så att den inte längre omfattar varg. Med det anförda ansluter sig utskottet till regeringens bedömning och avstyrker motionerna MJ13 (m) yrkande 7, MJ22 (v) delvis, MJ24 (fp) yrkande 3, MJ25 (fp) yrkandena 4 och 5 och MJ26 (mp) yrkande 1.
Utskottet har ovan i betänkandet uttalat sin oro för det förhållandet att järvstammen har ökat endast obetydligt de senaste 30 åren och av allt att döma minskat i antal sedan år 1996. Järvens nuvarande utbredningsområde ligger nästan helt inom renskötselområdet och trots sitt begränsade antal orsakar järvstammen stora skador för rennäringen. Med hänsyn till det grundläggande målet att järven långsiktigt skall finnas kvar i faunan är det emellertid svårt att undvika skador. Eftersom en allmän utgångspunkt för rovdjursarternas utbredning i renskötselområdet är att renskötseln inte allvarligt skall försvåras eller omöjliggöras i någon sameby anser dock utskottet att möjligheten i 28 § jaktförordningen att besluta om skyddsjakt efter järv, trots stammens tillstånd, bör finnas kvar. Utskottet avstyrker således motionerna MJ13 (m) yrkande 8 och MJ22 (v) delvis.
Enligt nu gällande regler för bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för rovdjursskador kan bidrag inte ges för djur som hålls på fritt bete i skogen. Utanför rennäringen är sådan djurhållning inte vanligt förekommande. Ett undantag utgörs dock av fäbodbruket vilket innebär att fäbodbruket ofta ställs utanför ersättningssystemet. Riksdag och regering har i flera sammanhang uttalat sin vilja att bevara och utveckla fäbodbruket vilket, förutom att vara bärare av kulturhistoriska värden, också hyser utrotningshotade lantraser. Visserligen har fäbodbruket hittills inte varit särskilt utsatt för skador av rovdjur men det bedrivs på ett sådant sätt att det finns risk för att skadefrekvensen snabbt kan komma att stiga. Inom fäbodbruket finns också en oro för vad de växande rovdjursstammarna kan innebära för framtiden. Utskottet instämmer således i det allmänna syftet med motionerna MJ21 (s) och MJ26 (mp) och förutsätter att regeringen ägnar frågan vederbörlig uppmärksamhet och vid behov vidtar de åtgärder som kan anses påkallade. Det anförda innebär att syftet med motionerna i dessa delar får anses tillgodosett utan något särskilt riksdagens uttalande i frågan.
Utskottet vill slutligen framhålla att frågor rörande definitionen av skyddsjakt m.m. inrymmer vissa rättsliga överväganden, som utskottet återkommer till i följande avsnitt.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 11 (M, C, KD)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Skyddsjakt efter varg enligt 28 § jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 7, 2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ24 yrkande 3, 2000/01:MJ25 yrkandena 4 och 5 och 2000/01: MJ26 yrkande 1.

Reservation 12 (FP)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ24 yrkande 3 samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 7, 2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ25 yrkandena 4 och 5 och 2000/01:MJ26 yrkande 1.

Ställningstagande
Vargen utgör onekligen en viss fara för framför allt renar, tamdjur och jakthundar. Sedan lång tid har därför framförts krav på regler som gör det möjligt att enligt 28 § jaktförordningen (1987:905), dvs. utan föregående beslut av myndighet, bedriva skyddsjakt även efter varg. Som anförs i motion MJ24 (fp) har vi emellertid ett ansvar för vargstammens möjligheter att växa. Mot den bakgrunden bör skyddsjakten enligt förordningens 28 § i dagsläget inte utvidgas till att omfatta varg, dock med undantag för renskötselområdet. I sammanhanget bör framhållas att, liksom all annan jakt, även skyddsjakten måste bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Härvidlag är det av stor vikt att honor inte skjuts från sina ungar. Riksdagen bör således bifalla motion MJ24 (fp) yrkande 3.

Reservation 13 (MP, V)

av Jonas Ringqvist (v), Gudrun Lindvall (mp) och Maggi Mikaelsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 7, 2000/01:MJ22  delvis, 2000/01:MJ25 yrkande 4 och 2000/01:MJ26 yrkande 1 samt avslår motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 3 och 2000/01:MJ25 yrkande 5.

Ställningstagande
Vargstammen befinner sig i dag på en nivå som är långt under vad som är att betrakta som en livskraftig stam, vilket även regeringen framhåller och därför föreslår ett etappmål för denna art i stället för en miniminivå. Motivet är att skyddsjakt skall utövas särskilt restriktivt till dess arten nått ett sådant antal individer att ett etappmål kan fastställas. Såväl populationens storlek och vargens sårbarhet som det faktum att konflikter mellan varg och tamdjur kan lösas på ett bättre sätt än genom jakt, talar enligt vår mening för att vargen inte skall omfattas av reglerna i 28 § jaktförordningen (1987:905). Mot bakgrund härav anser vi det inte rimligt att, som regeringen anför, tillåta skyddsjakt utan Naturvårdsverkets tillstånd. Eftersom vargstammen består av alltför få djur är den mycket sårbar för all jakt och då särskilt för oplanerad sådan. Den skyddsjakt som regeringen anser skall få tillåtas efter beslut av Naturvårdsverket och under ordnade former är fullt berättigad och tillräcklig som jaktform för den mycket hotade vargen. Detta förhållande, tillsammans med möjligheten att med olika metoder skrämma vargen för att göra den mer skygg för människan och övriga förslag som regeringen redogör för, innebär att vi anser att de konflikter som kan uppstå mellan vargen och människan bör kunna hållas inom rimliga gränser. När etappmålet för varg är uppnått är vi beredda att ompröva vår syn på skyddsjakt utan tillstånd enligt 28 § jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ22 (v) delvis och MJ26 (mp) yrkande 1. Detta överensstämmer med motionerna MJ13 (m) yrkande 7 och MJ25 (fp) yrkande 4

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 13 (MP, V)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

12. Skyddsjakt efter järv enligt 28 § jaktförordningen (1987:905)

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 8 och 2000/01:MJ22 delvis.

2000/01:MJ13 yrkande 8

av de Pourbaix-Lundin, Marietta (m)

Dessutom anser jag att järvstammens minskning klart talar emot en vidgad möjlighet till skyddsjakt på eget initiativ. Utvecklingen borde vara den motsatta. Möjligheten till skyddsjakt på järv utan föregående myndighetsbeslut bör avskaffas, med hänsyn till att det faktiskt är fråga om stammens överlevande överhuvudtaget.

2000/01:MJ22

av Jonas Ringqvist (v),Kjell-Erik Karlsson (v),Per Rosengren (v),Lars Bäckström (v),Owe Hellberg (v),Sten Lundström (v),Johan Lönnroth (v),Maggi Mikaelsson (v),Karin Svensson Smith (v)

Både järvstammen och vargstammen är idag långt under vad som är att betrakta som livskraftiga stammar, vilket också propositionen redogör för.
Därför väljer regeringen att föreslå etappmål för dessa två arter istället för att idag slå fast minimimål.
Tanken med detta är att vi fram tills arten nått etappmålet skall vara särskilt restriktiva med skyddsjakt.
Mot bakgrund av detta är det inte rimligt att, som regeringen föreslår, tillåta skyddsjakt enligt 28 § i jaktförordningen utan tillstånd från Naturvårdsverket.
Då framförallt vargstammen består av ganska få djur är den mycket sårbar för all jakt och då särskilt för en oplanerad jakt. Propositionen öppnar även upp för annan skyddsjakt av vargen under ordnade former efter tillstånd från Naturvårdsverket.
Vi anser att denna möjlighet är fullt berättigad och tillräcklig som jaktform av de två starkt hotade arterna järv och varg.
Detta i kombination med möjligheten att med olika metoder skrämma varg för att göra den mer skygg för människor och andra förslag som propositionen redogör för gör att vi anser att de konflikter som kan uppstå mellan rovdjuren och människan bör kunna hållas inom rimliga gränser.
Vi är också beredda att ompröva vår syn på skyddsjakt utan tillstånd, enligt 28 § i jaktförordningen, då etappmålen för järv respektive varg är uppnådda.

Reservation 14 (V)

av Jonas Ringqvist (v) och Maggi Mikaelsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha följande lydelse:
12. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 8 och 2000/01:
MJ22 delvis

Ställningstagande
I likhet med vargstammen befinner sig järvstammen på en nivå som inte är långsiktigt livskraftig. Den möjlighet som Naturvårdsverket redan i dag har att tillåta skyddsjakt i ordnade former är enligt vår mening fullt berättigad och tillräcklig när det gäller en så starkt hotad art som järven. Vi anser därför att 28 § jaktförordningen (1987:905) bör ändras så att skyddsjakt efter järv utan myndighets beslut inte tillåts. När etappmålet för järv är uppnått är vi emellertid beredda att ompröva vår syn på skyddsjakt utan tillstånd enligt 28 § jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla motion MJ22 (v) i denna del. Detta överensstämmer med yrkande 8 i motion MJ13 (m).

13. Hänsyn till fäbodbruket

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ21 yrkande 4 och 2000/01:MJ26 yrkande 2.

MJ21 yrkande 4 (S)

av Abramsson, Karl Gustav (s)

Särskild uppmärksamhet borde ägnas det s k fäbodbruket och skogsbetet. Där betar ofta djuren fritt och i många fall rör det sig om lokala raser som uppkommit genom långvarigt avelsarbete och genom anpassning till lokala miljöer. Skyddet för dessa djur måste innefattas i den utvidgade nödvärnsrätten som Rovdjursutredningen föreslår och som vi anser bör genomföras. En koncentration av rovdjur i anslutning till sådan verksamhet bör också kunna hanteras med det blivande regelsystemet.

MJ26 yrkande 2 (MP)

av Hammarström, Matz (mp)

I Sverige är det ovanligt att tamdjur förutom ren hålls på skogen. Ett undantag finns dock - fäbodkulturen. Detta är en kultur som Miljöpartiet anser måste bevaras. Den har stora kulturhistoriska värden och den bevarar också raser, som klarar sig på betydligt mindre foder och magrare beten än dagens högproducerande.
Många av dessa raser är gamla lantraser, som är utrotningshotade, men som vi anser måste bevaras. De har gener, som kan bli viktiga i framtiden, eftersom de inte bara klarar sig och producerar på en snål kost. De är också oftast sunda och friska, långlivade, har lätt att blir dräktiga och har lätta kalvningar/lamningar. De raser det gäller är fjällko, fjällnära ko, skogsfår, och getter som jämtget.
I propositionen berörs inte den konflikt som kan uppstå mellanfäbodkulturen och ökande rovdjursstammar. För att kunna förena de mål som sätts upp för rovdjursförvaltandet och viljan att bevara fäbodkulturen behövs samråd mellan staten och fäbodbrukare. Det är viktigt med konkreta lösningar för att undvika eventuella konflikter. Det skulle kunna vara stöd för att kunna hålla tamdjuren under uppsikt, ersättningar för stängsel där så är möjligt eller ersättningar liknande dem som utgår till samer vid konstaterade föryngringar
av rovdjur i området.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till sådana överläggningar med företrädare för fäbodbruket i syfte att lösa konflikter mellan rovdjur och fäbodbruk. Målet måste givetvis vara en fredlig samexistens.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

14. Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) samt avslår motion 2000/01:MJ906.

Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i allt väsentligt i regeringens överväganden i avsnitt 6 i propositionen och tillstyrker de föreslagna ändringarna i jaktlagens straff- och ansvarsbestämmelser. Det innebär bl.a. att maximistraffet för grovt jaktbrott höjs till fyra års fängelse. De föreslagna höjningarna av straffskalan för olika typer av jaktbrott innebär en markering från samhällets sida att brottsligheten har ett högt straffvärde.
Den föreslagna höjningen av straffskalan för grovt jaktbrott kommer att gälla för alla typer av sådana brott och alltså inte enbart för brott avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn. För vissa jaktbrott som för närvarande anses som grova kan emellertid enligt regeringens bedömning det nu föreslagna minimistraffet te sig alltför strängt.
För närvarande anges att det vid bedömningen skall särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt. Med begreppet ”värdefullt vilt” avses främst ekonomiskt värdefullt vilt. Lagrådet har i sitt yttrande ansett att ett uttryckssätt bör väljas som klarare återspeglar syftet med lagstiftningen och ger en anvisning om vilka typer av vilt som bör skyddas. Regeringen instämmer i denna bedömning och föreslår att det i stället för särskilt värdefullt vilt skall stå ”annars särskilt skyddsvärt vilt”. Bestämmelsen kommer därför i det nu aktuella avseendet att ta sikte på ”hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt”. Särskilt skyddsvärt vilt kan vara djur av en art som är i behov av skydd utan att arten är hotad eller sällsynt. Det kan t.ex. vara en art som tidigare varit hotad eller sällsynt eller en art som minskat i antal och vars långsiktiga överlevnad därför riskeras. Det kan också vara fråga om en art för vars bevarande staten haft stora kostnader, som blir onödiga om djur av arten dödats olagligt.
Den föreslagna ändringen innebär att vissa jaktbrott som i dag bedöms som grova kan anses som icke grova. Det bör till exempel kunna gälla jakt på älg eller annat ekonomiskt värdefullt vilt på någon annans jaktområde. De föreslagna ändringarna i straffskalan innebär enligt regeringen att det även i övrigt bör finnas ett visst utrymme för att bedöma brott som tidigare ansetts grova som icke grova.
Utskottet kan för sin del konstatera att jaktbrott som avser någon av de nu aktuella rovdjursarterna även i fortsättningen i många fall torde komma att bedömas som grovt jaktbrott. De faktiska omständigheterna kring ett sådant brott kan emellertid skifta betydligt från fall till fall. Utskottet vill här i första hand hänvisa till vad som anförs i detta betänkande under rubrikerna Skyddsjakt respektive Ansvarsfrihet enligt brottsbalken. Det torde inte råda delade meningar om att den som t.ex. bedriver jakt på rovdjur utan annat syfte än att döda ett eller flera djur av en skyddad art gör sig skyldig till brottslighet med högt straffvärde. Situationen är dock enligt utskottets mening annorlunda när gärningsmannen dödar ett rovdjur för att skydda ett tamdjur mot angrepp. I sådana fall kan djurets ägare eller vårdare – med rätt eller orätt – ha bibringats uppfattningen att det föreligger en situation där skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen är tillåten. Med de ställningstaganden utskottet redovisar under rubriken Skyddsjakt kommer det även i fortsättningen att gälla viss restriktivitet i fråga om tillåtligheten av skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut. Som utskottet anför i följande avsnitt kan det alternativt bli fråga om straffrihet på grund av att ägaren/vårdaren befinner sig i en nödsituation enligt bestämmelserna i brottsbalken 24 kap. 4 §. I båda dessa fall kan den slutgiltiga faktiska och rättsliga bedömningen av ett händelseförlopp,  som dessutom ofta kräver ett mycket snabbt agerande, vara svår att förutse för den enskilde. Utskottet utgår från att domstolarna beaktar dessa och liknande förhållanden vid straffmätningen.   
Enligt motion MJ906 (mp), som väcktes under allmänna motionstiden år 2000, bör regeringen lägga fram förslag om skärpning av straffsatsen för jaktbrott. Motionen är i huvudsak tillgodosedd genom regeringens förslag och utskottets ställningstaganden och bör lämnas utan vidare åtgärd.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

15. Bidrag och ersättning för skada på renar

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om ett differentierat ersättningssystem. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17 yrkande 2, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och 2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 7 och 2000/01:MJ17 yrkande 3.

Reservation 15 (KD)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde ha följande lydelse:
15.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om ett differentierat ersättningssystem och vad som anförs i reservation 15 om särskilt ekonomiskt stöd för skadeförebyggande åtgärder inom rennäringen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17 yrkandena 2 och 3, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och 2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motion 2000/01:MJ15 yrkande 7.

Ställningstagande
Enligt vår mening förmår det nuvarande ersättningssystemet för rovdjursskadade renar inte i tillräcklig utsträckning stimulera till skadeförebyggande åtgärder. Som anförs i motion MJ17 (kd) bör därför ett särskilt ekonomiskt stöd, skilt från ersättningen enligt rovdjursinventeringen, införas för dessa åtgärder. Riksdagen bör således bifalla yrkande 3 i motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i allt väsentligt i regeringens överväganden i avsnitt 6 i propositionen och tillstyrker de föreslagna ändringarna i jaktlagens straff- och ansvarsbestämmelser. Det innebär bl.a. att maximistraffet för grovt jaktbrott höjs till fyra års fängelse. De föreslagna höjningarna av straffskalan för olika typer av jaktbrott innebär en markering från samhällets sida att brottsligheten har ett högt straffvärde.
Den föreslagna höjningen av straffskalan för grovt jaktbrott kommer att gälla för alla typer av sådana brott och alltså inte enbart för brott avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn. För vissa jaktbrott som för närvarande anses som grova kan emellertid enligt regeringens bedömning det nu föreslagna minimistraffet te sig alltför strängt.
För närvarande anges att det vid bedömningen skall särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt. Med begreppet ”värdefullt vilt” avses främst ekonomiskt värdefullt vilt. Lagrådet har i sitt yttrande ansett att ett uttryckssätt bör väljas som klarare återspeglar syftet med lagstiftningen och ger en anvisning om vilka typer av vilt som bör skyddas. Regeringen instämmer i denna bedömning och föreslår att det i stället för särskilt värdefullt vilt skall stå ”annars särskilt skyddsvärt vilt”.
Riksdagen votering 2
Bestämmelsen kommer därför i det nu aktuella avseendet att ta sikte på ”hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt”. Särskilt skyddsvärt vilt kan vara djur av en art som är i behov av skydd utan att arten är hotad eller sällsynt. Det kan t.ex. vara en art som tidigare varit hotad eller sällsynt eller en art som minskat i antal och vars långsiktiga överlevnad därför riskeras. Det kan också vara fråga om en art för vars bevarande staten haft stora kostnader, som blir onödiga om djur av arten dödats olagligt.
Den föreslagna ändringen innebär att vissa jaktbrott som i dag bedöms som grova kan anses som icke grova. Det bör till exempel kunna gälla jakt på älg eller annat ekonomiskt värdefullt vilt på någon annans jaktområde. De föreslagna ändringarna i straffskalan innebär enligt regeringen att det även i övrigt bör finnas ett visst utrymme för att bedöma brott som tidigare ansetts grova som icke grova.
Utskottet kan för sin del konstatera att jaktbrott som avser någon av de nu aktuella rovdjursarterna även i fortsättningen i många fall torde komma att bedömas som grovt jaktbrott. De faktiska omständigheterna kring ett sådant brott kan emellertid skifta betydligt från fall till fall. Utskottet vill här i första hand hänvisa till vad som anförs i detta betänkande under rubrikerna Skyddsjakt respektive Ansvarsfrihet enligt brottsbalken. Det torde inte råda delade meningar om att den som t.ex. bedriver jakt på rovdjur utan annat syfte än att döda ett eller flera djur av en skyddad art gör sig skyldig till brottslighet med högt straffvärde. Situationen är dock enligt utskottets mening annorlunda när gärningsmannen dödar ett rovdjur för att skydda ett tamdjur mot angrepp. I sådana fall kan djurets ägare eller vårdare – med rätt eller orätt – ha bibringats uppfattningen att det föreligger en situation där skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen är tillåten. Med de ställningstaganden utskottet redovisar under rubriken Skyddsjakt kommer det även i fortsättningen att gälla viss restriktivitet i fråga om tillåtligheten av skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut. Som utskottet anför i följande avsnitt kan det alternativt bli fråga om straffrihet på grund av att ägaren/vårdaren befinner sig i en nödsituation enligt bestämmelserna i brottsbalken 24 kap. 4 §. I båda dessa fall kan den slutgiltiga faktiska och rättsliga bedömningen av ett händelseförlopp,  som dessutom ofta kräver ett mycket snabbt agerande, vara svår att förutse för den enskilde. Utskottet utgår från att domstolarna beaktar dessa och liknande förhållanden vid straffmätningen.   
Enligt motion MJ906 (mp), som väcktes under allmänna motionstiden år 2000, bör regeringen lägga fram förslag om skärpning av straffsatsen för jaktbrott. Motionen är i huvudsak tillgodosedd genom regeringens förslag och utskottets ställningstaganden och bör lämnas utan vidare åtgärd.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 15 (KD)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

16. Bidrag och ersättning för skada av vilt på annat än renar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis, 2000/01:MJ918 yrkande 3 och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Reservation 16 (M)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ14 delvis och 2000/01:MJ18  yrkande 3 delvis samt avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000/01:
MJ17 yrkande 1 delvis, 2000:01:MJ918 yrkande 3 och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande
När det gäller ersättning för  skador orsakade av rovdjuren anser vi att alla skador, även om de inte är hänförliga till näringsverksamhet, bör vara ersättningsberättigade under förutsättning att rimliga skadeförebyggande åtgärder har vidtagits. Det är inte acceptabelt att ersättning inte utgår för t.ex. en riven ridhäst eller bikupor som raserats av björn. Ersättning bör utgå med samma belopp oavsett i vilket län skadan uppstått och oavsett antalet tidigare inträffade skador i länet. Vid fastställande av ersättningsbeloppets storlek bör hänsyn även tas till det merarbete som kan uppstå till följd av att djur skrämts ut ur sina inhägnader med omfattande reparationer och hopsamlingsarbete som följd. Ersättning bör även lämnas för skadeförebyggande arbete som t.ex. elstängsel. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ14 (m) delvis och MJ18 (m) yrkande 3 delvis. Därmed behöver yrkande 10 i motion MJ16 (c), yrkande 1 delvis i motion MJ17 (kd) och yrkande 2 delvis i motion MJ920 (c) inte föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Reservation 17 (FP, KD)

av Caroline Hagström (kd), Ester Lindstedt-Staaf (kd) och Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis samt avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000:01:MJ18 yrkande 3 delvis, 2000/01:MJ918 yrkande 3 och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande
Mot bakgrund av statens målsättning att upprätthålla livskraftiga rovdjursstammar är det enligt vår mening av största vikt att djurägare erhåller full ekonomisk kompensation för de rovdjursskador som uppkommer. Full ersättning bör även utgå för djur som inte ingår i näringsverksamhet. Riksdagen bör således bifalla motion MJ17 (kd) yrkande 1 delvis. Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 10, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp) yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis inte föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Reservation 18 (C)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 10 och 2000/01:
MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och 2000/01:MJ918 yrkande 3.

Ställningstagande
Ett mycket viktigt inslag i en sammanhållen, långsiktig och verkningsfull rovdjurspolitik är att människor och människors näringsverksamhet inte lider ekonomisk skada till följd av rovdjursangrepp. Det är enligt min mening inte rimligt att den enskilda djurägaren skall drabbas av höga försäkringspremier på grund av rovdjursförekomst där husdjur och tamboskap vistas. Full ersättning för skador till följd av rovdjursangrepp bör därför utgå både för djur som ingår i näringsverksamhet och för husdjur. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ16 (c) yrkande 10 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis. Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, motion MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis och MJ918 (fp) yrkande 3 inte föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Utskottets ställningstagande

Regler om bidrag av statsmedel för att förebygga skada av vilt liksom regler om ersättning för sådan skada finns i 29 a § jaktförordningen (1987:905) och i viltskadekungörelsen. Regleringen gäller inte i fråga om skador på renar. Beslut om bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador meddelas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får enligt 29 a § jaktförordningen lämnas i mån av tillgång på medel. Det är således inte föreskrivet någon rättighet för enskilda att få vare sig bidrag eller ersättning. Innevarande budgetår anvisas under anslaget Ersättningar för viltskador m.m. 25 miljoner kronor för att förebygga skada av vilt och ersätta sådan skada i den mån skadan avser annat än renar.
Bidrag för att förebygga skador är ett viktigt led i rovdjurspolitiken. Bidrag till rovdjurssäkra elstängsel i områden med fast vargförekomst har enligt Rovdjursutredningen haft en avgörande betydelse för tamdjursägarnas syn på främst förekomsten av varg och björn. Som regeringen anför bör systemet med bidrag till förebyggande åtgärder i princip inte förändras. Det bör emellertid finnas samma möjlighet för länsstyrelserna att lämna bidrag till förebyggande åtgärder för djur på löst skogsbete som för andra tamdjur om djuren ingår i näringsverksamhet.
Genom den ökade inventeringsverksamhet som regeringen förordar i propositionen och som utskottet behandlar längre fram i betänkandet kommer större kunskap att erhållas om antalet rovdjur i länen. Inventeringarna kommer att göra det möjligt att på ett betydligt bättre sätt än i dag närmare förutsäga var tamdjuren kan förväntas bli dödade såvida inte skadeförebyggande åtgärder vidtas. Utskottet delar regeringens uppfattning att, liksom hittills, ett fast belopp bör anvisas för fördelning mellan länen. Ersättning bör kunna lämnas för skador på tamdjur. Däremot bör ersättning för viltskador inte lämnas för vilda djur i hägn. Som regeringen anför bör det ankomma på djurens ägare att konstruera hägn på ett sådant sätt att rovdjuren inte tar sig igenom det. Utskottet är således inte berett att förorda sådana ändringar i ersättningssystemet som begärs i motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 10, MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp) yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis. Motionerna i berörda delar avstyrks.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

17. Ersättning för personskador

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om statlig ersättning för skador på människa orsakade av björn. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motion 2000/01:MJ10 yrkande 1.

Reservation 19 (M, FP, C, KD)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Caroline Hagström (kd),  Catharina Elmsäter-Svärd (m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m), Ester Lindstedt-Staaf (kd) och Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde ha följande lydelse:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 19 om statlig ersättning för skador på människan orsakade av rovdjur. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:MJ10 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.

Ställningstagande
Enligt vår uppfattning har staten ett ekonomiskt ansvar vid personskador till följd av angrepp från rovdjur och det är en brist att regeringen inte klargör vilket ansvar staten har härvidlag. I likhet med ersättningen för skadade eller döda tamdjur skall ersättning utgå även för personskador som uppstått i samband med rovdjursangrepp. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ10 (m) yrkande 1, MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11, MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis.

Utskottets ställningstagande

Svensk lagstiftning innehåller inte någon särskild bestämmelse om ersättning för personskador till följd av angrepp från rovdjur eller andra vilda djur. I den numer upphävda jaktstadgan (1938:279) fanns emellertid en bestämmelse om ersättning till följd av björnangrepp. Enligt bestämmelsen var staten skyldig att betala ersättning då någon dödats eller skadats av sådant angrepp, såvida inte den angripne framkallat angreppet genom egna åtgärder. Denna rätt till ersättning togs bort år 1981 efter ett förslag från jakt- och viltvårdsberedningen (SOU 1979:52), bl.a. med motiveringen att bestämmelsen hade åberopats endast en gång sedan år 1938, att det allmänna försäkringsskyddet har byggts ut väsentligt sedan bestämmelsen tillkom och att det finns goda möjligheter för den enskilda att komplettera sitt försäkringsskydd på lämpligt sätt. Bestämmelsen ansågs mot denna bakgrund otidsenlig. Jakt- och viltvårdsberedningen ansåg vidare att risken för skador till följd av angrepp från andra djurarter – exempelvis aggressiva älgar och rådjur – är betydligt större än de risker som är förknippade med förekomsten av björn. Rovdjursutredningen har inte behandlat frågan om ersättning av statsmedel vid angrepp av björn eller andra rovdjursarter.
Riksdagen 3
Även om skador på människor till följd av rovdjursangrepp är ovanliga kan det inte uteslutas att ett rovdjur, främst björn, under olyckliga omständigheter angriper och skadar eller dödar en människa. För att minska risken för sådana olyckor bör informationsinsatserna om lämpligt beteende vid möte med björn utökas. Dessutom bör etablering av rovdjur i områden där risken för sådana olyckor är som störst förhindras eller i varje fall bör antalet individer i dessa områden minskas. Det ligger även ett ansvar på Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och det eller de rovdjurscentrum som kommer att inrättas att ge allmänheten information om hur man skall uppträda vid ett möte med björn och andra rovdjur, som alla måste behandlas med största respekt. Trots ett i dag väl utbyggt allmänt försäkringsskydd och goda möjligheter till kompletterande privat försäkringsskydd kan det inte bortses från att skador av rovdjur på människan kan leda till svåra ekonomiska påfrestningar för den som drabbas. Sådana konsekvenser av rovdjursförekomsten kan dessutom enligt utskottets mening leda till minskat förtroende för den statliga rovdjurspolitiken. Av propositionen framgår att regeringen avser att närmare överväga frågan om ersättning av statsmedel vid personskador orsakade av främst björn. Utskottet delar regeringens uppfattning så till vida att det är värdefullt att frågan om det ekonomiska ansvaret vid rovdjursangrepp på människan är föremål för regeringens uppmärksamhet. Beträffande personskador orsakade av björn anser utskottet emellertid att den tidigare möjligheten till statlig ersättning för sådana skador bör återinföras snarast. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11, MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med det anförda avstyrker utskottet motion MJ10 (m) yrkande 1.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 19 (M, FP, C, KD)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

18. Inventeringar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 5 och 2000/01:MJ21 yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Som anförs i motion MJ21 (s) har ideella organisationer, såväl jägarorganisationerna som andra naturvårdsorganisationer, under många år utfört ett  mycket förtjänstfullt arbete inom ramen för den omfattande inventeringsverksamheten. Dessa insatser måste många gånger göras med kort varsel, under en mycket begränsad period och med ett stort antal medverkande, och det bör framhållas att sådana arrangemang svårligen låter sig genomföras utan ett omfattande ideellt arbete. Mot denna bakgrund har enligt utskottets mening dessa organisationer sin givna och värdefulla plats i inventeringsarbetet även i framtiden. För Svenska Jägareförbundets del kan insatserna naturligen anses ingå i statens allmänna uppdrag till förbundet när det gäller jakt och viltvård. För att rovdjursstammarna skall kunna följas är det emellertid nödvändigt att inventeringsverksamheten samordnas mellan länen. Detta kräver i sin tur att enhetliga och tillförlitliga metoder används. Sådana metoder är också av betydelse för den allmänna tilltron till inventeringarna. På samma sätt som för länsstyrelserna inom renskötselområdet bör det vara berörda länsstyrelsers uppgift i övriga delar av landet att samordna inventeringarna av stora rovdjur och sammanställa rapporter om utvecklingen. I likhet med regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket i samråd med länsstyrelserna bör utforma inventeringsverksamheten av stora rovdjur som en del av miljöövervakningen. Vidare bör verket i samråd med Miljöövervakningsnämnden lämna förslag till finansiering av verksamheten inklusive länsstyrelsernas administration samt redovisa hur en nationell databas för stora rovdjur bör utformas och samordnas med miljöövervakningen. Med det anförda finner utskottet syftet med motionerna MJ15 (m) yrkande 5 och MJ21 (s) yrkande 3 i huvudsak tillgodosett.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

19. Information från myndigheter och organisationer

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 12, 2000/01:MJ24 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 1 och 2000/01:MJ918 yrkande 4.

Utskottets ställningstagande

Kunskap om rovdjuren spelar en nyckelroll för allmänhetens förståelse för rovdjuren och rovdjurspolitiken. Som regeringen anför är ett ökat arbete med väl underbyggd och allsidig information därför ett viktigt led i arbetet med att minska de konflikter som kan uppstå runt förekomsten av rovdjur. Erfarenheterna från Viltskadecenters verksamhet visar också hur information och utbildning, tillsammans med bidrag till skadeförebyggande åtgärder, på ett avgörande sätt medverkat till att tamdjursägare kunnat acceptera rovdjur i sin närhet. Av särskild betydelse är enligt utskottet att aktuell kunskap om rovdjurens antal och utbredning finns lätt tillgänglig för allmänheten. En bidragande orsak till konflikterna runt rovdjursförekomsten är att olika grupper har skilda uppfattningar om antalet rovdjur och deras förekomst. God och lättillgänglig information om antal och utbredning kan emellertid ge ett kunskapsunderlag som kan godtas av människor med olika uppfattningar i rovdjursfrågorna. Därmed blir det också lättare att föra en saklig diskussion och att finna lösningar på konflikter. Information bör även spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika arternas biologiska förhållanden samt om de skador och problem de  orsakar. Enligt utskottets mening bör också de sociala aspekterna på rovdjursförekomsten belysas och sättas in i ett historiskt perspektiv. Redan i dag arbetar många myndigheter och organisationer med att sprida kunskap om rovdjuren. Inte minst viktigt i sammanhanget anser utskottet de ideella organisationernas, museernas och djurparkernas informationsarbete vara, eftersom de ofta kommer i kontakt med människor som inte alltid på ett enkelt sätt kan nås av information från myndigheter.
I likhet med regeringen anser utskottet att det mot denna bakgrund finns ett ökat behov av information om rovdjuren. I sin egenskap av central myndighet för förvaltningen av rovdjur har Naturvårdsverket ett huvudansvar för att ta fram information om dessa djur. Som regeringen anför bör verket ges i uppdrag att redovisa förslag till förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur. I uppdraget bör ingå att göra en s.k. bristanalys för att bedöma vilka informationsinsatser som i första hand behöver förstärkas. Verket bör då beakta den information som sprids av andra myndigheter och organisationer och redovisa såväl egna insatser som en bedömning av informationsinsatser som kan genomföras av andra intressenter.
Med det ovan anförda finner utskottet att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkande 12, MJ24 (fp) yrkande 1, MJ25 (fp) yrkande 1 och MJ918 (fp) yrkande 4 i allt väsentligt får anses tillgodosett.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

20. Rovdjurscentrum m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ11, 2000/01:MJ24 yrkande 2, 2000/01:MJ25 yrkande 2, 2000/01:MJ724, 2000/01:MJ755, 2000/01:MJ803, 2000/01:MJ813, 2000/01:MJ822, 2000/01:MJ901 yrkande 2 och 2000/01: MJ915.

Reservation 20 (FP)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20 borde ha följande lydelse:
20. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 2 och 2000/01:
MJ25 yrkande 2 samt avslår motionerna 2000/01:MJ11, 2000/01:MJ724, 2000/01:MJ755, 2000/01:MJ803, 2000/01:MJ813, 2000/01:MJ822, 2000/01:
MJ901 yrkande 2 och 2000/01:MJ915.

Ställningstagande
För att allmänhetens kunskaper om våra största rovdjur i möjligaste mån skall kunna breddas och fördjupas anser jag att tre rovdjurscentrum bör etableras i landet. Dessa centrum kan förslagsvis lokaliseras till Dalarna, Värmland och Lappland, där förekomsten av rovdjur är särskilt hög. Detta bör ges regeringen till känna. Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ24 (fp) yrkande 2 och MJ25 (fp) yrkande 2.

Utskottets ställningstagande

Som anförs i propositionen har kunskap om rovdjuren en nyckelroll för allmänhetens förståelse för rovdjur och rovdjurspolitiken. Forskning, beståndsövervakning och information är inte bara viktiga för förvaltningen av våra rovdjursarter utan sinsemellan betydelsefulla. Forskningen kan bidra med de kunskaper som behövs för övervakning av rovdjursstammarna. Med hjälp av forskningen kan också inventeringsmetoder utvecklas och kvaliteten på utförda inventeringar kontrolleras. Även beslut om skyddsjakt bör bygga på uppgifter från forskningen. Spridning av information om rovdjuren till en bred allmänhet är enligt utskottets mening en viktig del i arbetet med förvaltningen av samtliga arter. Genom information och ökade kunskaper kan människor också få förståelse för behovet av forskning och beståndsövervakning, vilket gynnar dessa verksamheter. Ökade kunskaper hos allmänheten kan förhoppningsvis också bidra till att dämpa den oro som förekommer i vissa områden, framför allt för vargens utbredning. Behovet av information och kunskap om rovdjuren kommer troligen att växa under de närmaste åren och intresset hos allmänheten för de stora rovdjuren är i dag stort. Som regeringen anför är de insatser som redan görs av bl.a. Orsa Björnpark, Järvzoo, Värmlands rovdjurscenter och Viltskadecenter för att sprida information och kunskap om rovdjur betydelsefulla, och den verksamhet som skulle kunna vara aktuell att stödja vid ett rovdjurscentrum har på olika sätt anknytning till informationsverksamhet. Utskottet har i ärendet fått värdefull information om den verksamhet som bedrivs vid några av de rovdjurscentrum som finns i landet. Utskottet utgår från att dessa centrum, med den erfarenhet och de resurser som de förfogar över, kan ge värdefulla bidrag inom ramen för den förstärkning av informationsinsatserna om stora rovdjur som propositionen syftar till. Utskottet har däremot inget underlag för att nu föreslå konkreta insatser i fråga om etableringen eller lokaliseringen av rovdjurscentrum till de orter som anges i de aktuella motionerna. Det anförda innebär att utskottet ansluter sig till regeringens bedömning och avstyrker motionerna MJ24 (fp) yrkande 2, MJ25 (fp) yrkande 2, MJ724 (s), MJ755 (s), MJ803 (m), MJ813 (c), MJ822 (s), MJ901 (c) yrkande 2 och MJ915 (kd). Med det anförda finner utskottet syftet med motion MJ11 (s) tillgodosett.

21. Samverkan med grannländerna

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 2, 2000/01:MJ24 yrkande 5 och 2000/01:MJ901 yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis kan utskottet konstatera att det mellan Sverige och Norge sedan lång tid och under senare tid även med Finland pågår samarbete om rovdjursfrågorna. För Nordkalottenområdet sker samarbetet mellan länderna främst på den regionala nivån mellan länsstyrelserna och fylkena. Det mest omfattande samarbetet har gällt beståndsuppskattning och utveckling av gemensamma inventeringsmetoder inom ramen för Nordkalottkommitténs miljöråds arbetsgrupp för stora rovdjur. Som regeringen anför är erfarenheterna av detta samarbete överlag goda och har resulterat i rapporter angående beståndsövervakning m.m. Beträffande förvaltningen har ett mer formaliserat arbete skett mellan Sverige och Norge och då främst mellan de centrala myndigheterna Naturvårdsverket och Direktoratet for naturforvaltning. Förvaltningsfrågorna är av avgörande betydelse när det gäller bevarandet av livskraftiga stammar av de stora rovdjuren och särskilt vad beträffar vargen. Som utskottet anfört tidigare i betänkandet innebär det förhållande att stammen till stor del delas av Norge att det finns ett stort behov av en gemensam förvaltning eftersom åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för livskraften hos stammen som helhet. I Norge handläggs rovdjursförvaltningen i betydligt större utsträckning än i Sverige av regionala och lokala instanser, vilket har medfört att information och samordning med den svenska förvaltningen ibland upplevts som mindre tillfredsställande. Det är enligt utskottets mening angeläget att överbrygga de olikheter som finns i förvaltningen för att skapa ett förtroendefullt samarbete. Utskottet välkomnar därför det initiativ för att utveckla samarbetet med främst Norge och Finland som aviseras i propositionen. Som regeringen anför bör Naturvårdsverket, som ett led i detta arbete, få i uppdrag att finna lämpliga former för att utveckla samarbetet med dessa länder. Med det anförda finner utskottet att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkande 2, MJ24 (fp) yrkande 5 och MJ901 (c) yrkande 1 kommer att bli i allt väsentligt tillgodosett utan något riksdagens uttalande i frågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

22. Regionala rovdjursgrupper

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ16 yrkande 13.

MJ16 yrkande 13

av Erlandsson, Eskil (c)

Med anledning av proposition 1999/2000:73 "Jaktens villkor" kompletteras nu de länsvisa viltvårdsnämnderna med politiska företrädare. Denna förändring motsatte sig Centerpartiet.
Viltvårdsnämnderna är dessutom sammansatta av de parter som berörs av viltvårds- och faunafrågor i allmänhet. Vi finner det inte motiverat att skapa ytterligare administration kring dessa frågor genom att länsstyrelserna skall åläggas att skapa ännu ett organ. De föreslagna gruppernas ställning i förhållande till länsviltnämnderna framstår dessutom som oklar. Om man inom delar av ett län eller mellan län finner det lämpligt att på grund av särskilda skäl bilda regionala grupper skall det få ske på frivillig väg.
Dock är det vår uppfattning att de övergripande förvaltningsfrågorna liksom samråd och informationsinsatser kring våra rovdjur bör handhas på regional nivå av de befintliga viltvårdsnämnderna som ett rådgivande organ till länsstyrelsen.

Utskottets ställningstagande

Ett ökat förtroende mellan dem som på olika sätt engagerar sig i rovdjursfrågor är enligt utskottets mening i hög grad ägnat att bidra till lösningar på många av de konflikter som onekligen förekommer när det gäller våra stora rovdjur. Informationsutbyte mellan olika lokala och regionala grupper kan ge en gemensamt accepterad kunskapsbas, vilken tillsammans med insyn i beslutsprocessen kan skapa bättre förutsättningar för en mer nyanserad syn på rovdjursförekomsten. I detta arbete är det viktigt med öppenhet mellan organisationer, myndigheter och andra grupper. I de flesta län där det finns fasta stammar av en eller flera rovdjursarter finns grupper som arbetar med rovdjursfrågor, men gruppernas sammansättning varierar mellan länen. Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare, markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer, forskare och enskilda människor som lever i områden där rovdjur förekommer ingå i grupperna.
Riksdagen 4Det kan i dag konstateras att rovdjursgrupperna har varit till nytta och fyller en viktig funktion. De är lokalt förankrade, ger möjlighet till diskussion och utbyte av information och utgör ett viktigt led i arbetet för ökad öppenhet. Enligt utskottets mening bör grupperna kunna utvecklas i syfte att öka sin betydelse för hanteringen av de konflikter som rovdjuren skapar.
Som utskottet tidigare anfört kommer länsstyrelserna att få ett större ansvar beträffande förvaltningen av rovdjuren. Det kommer därför att finnas ett ökande behov av att diskutera och bereda olika frågor beträffande rovdjuren. I likhet med regeringen anser utskottet att rovdjursgrupper bör finnas åtminstone i de län som hyser fasta stammar av de stora rovdjuren. Den närmare organisatoriska lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma. Rovdjursgrupper bör t.ex. kunna inrättas för större områden än län.
Syftet med rovdjursgrupperna bör främst vara att öka utbytet av information. Men grupperna bör också, jämte länsviltnämnderna, vara rådgivande då det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor. I fråga om enskilda ärenden bör emellertid endast ärenden av större principiell betydelse behandlas av rovdjursgrupperna. Det anförda innebär att utskottet ansluter sig till regeringens bedömning och avstyrker motion MJ16 (c) yrkande 13.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

23. Höjda anslag för viltskadeersättning

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 4 och 2000/01:MJ25 yrkande 6.

Reservation 21 (FP)

av Lennart Kollmats (fp).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 23 borde ha följande lydelse:
23.  Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ24 yrkande 4 och avslår motion 2000/01:MJ25 yrkande 6.

Ställningstagande
Som anförs i motion MJ25 (fp) bör bidrag till åtgärder för förebyggande av viltskador och till ersättning för inträffade skador under vissa förutsättningar kunna lämnas av statsmedel. För att minska riskerna för illegal jakt är det dessutom av vikt att myndigheterna har en generös inställning i ersättningsfrågan. Med ett nationellt mål om en miniminivå på 200 vargar i Sverige kommer vargskadorna att öka och därmed även ersättningskostnaderna. Anslaget för ersättningar för viltskador m.m. bör därför höjas med 20 miljoner kronor. Detta bör beaktas av regeringen i nästkommande budgetproposition. Riksdagen bör således bifalla motion MJ25 (fp) yrkande 6.

Utskottets ställningstagande

Ökningen av antalet rovdjur och ett stigande avräkningspris på renkött medförde att ersättningen för viltskador budgetåret 1999 höjdes till 35 miljoner kronor. För budgetåret 2001 höjdes anslaget med ytterligare 8 miljoner kronor för att motverka de förluster och andra olägenheter som viltskadorna orsakar fiskenäringen. Därmed har ytterligare medel kunnat anvisas för skador på annat än ren (budgetpropositionen för år 2001, utgiftsområde 23, anslaget 42:6). I budgetpropositionen gjorde regeringen bedömningen att ytterligare 15 miljoner kronor per år behöver anvisas för åren 2002 och 2003.
Genom ett reformerat ersättningssystem med fasta belopp för rovdjuren bedömer utskottet att ersättningen totalt sett kommer att höjas. För ersättning av de rovdjursförekomster inom renskötselområdet som har konstaterats under inventeringssäsongen 2000/01 anser regeringen att ytterligare 9 miljoner kronor för ändamålet bör tillföras anslagsposten för år 2002. Högst 1 miljon kronor av anslaget skall enligt regeringen få användas för ersättning till renägare som utsatts för att rovdjur massdödar renar.
Med växande rovdjursstammar, inte minst tillväxten i vargstammen, kan skadorna av rovdjur beräknas öka. Som regeringen anför bör 3 miljoner kronor av de tillförda medlen kunna utnyttjas för att täcka de ökade kostnaderna för förebyggande åtgärder och ersättning för rovdjursskador. Det bör betonas att strävandena att vidta förebyggande åtgärder för att förhindra skador av rovdjur bör intensifieras och prövas innan skyddsjakt används som förvaltningsåtgärd. Arbetet med t.ex. elstängsel för stängslad tamboskap, som visat sig mycket effektivt, bör fortsätta, men det krävs också ett omfattande utvecklingsarbete bl.a. för att skydda djur som inte går i hägn. I likhet med vad som gäller för närvarande bör medlen i första hand användas till förebyggande åtgärder.
Som utskottet tidigare anfört är information om rovdjuren viktig för kunskapen om rovdjuren och för förståelsen för rovdjurspolitiken. I likhet med regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket skall kunna disponera 1 miljon kronor för egen och andras informationsverksamhet.
Flera myndigheter arbetar med att förebygga men också utreda jaktbrott. Utskottet delar regeringens uppfattning att 2 miljoner kronor skall fördelas mellan polisväsendet och länsstyrelserna.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet gör samma bedömning som regeringen av medelsbehovet för de kommande två budgetåren. Motionerna MJ24 (fp) yrkande 4 och MJ25 (fp) yrkande 6 avstyrks således. Slutgiltiga beslut i denna fråga måste i sedvanlig ordning anstå till dess riksdagen behandlar konkreta förslag i budgetpropositionen.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 21 (FP) folkpartiet
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

 

 

.....

E-POST

(c) Vargreviret

nyheter