Vargjakten i Värmland

Debatt om vargjakten i Värmland :

Skyddsjakt på varg kan vara bra
Förbjud den vidriga vargjakten!

Naturvårdsverkets beslut och Länsstyrelsen i Värmland's yttrande.

Bemärk att vare sig i Länsstyrelsens yttrande eller Naturvårdsverket beslut är det omnämnd att 4-5 alfadjur har försvunnit den senaste tiden.
I stället pratar man om en vargstam i växt och hänvisar bland annat till en ny föryngring i vad som troligen är Tisjöområdet.
Inte ens i den senaste rapporten från det Skandinaviska vargprojektet är denna föryngring nämnd.
Hur hela saken har hanterats av myndigheterna är mildast talat bedrövligt och väcker många frågor. Naturvårdsverket lutar sig tydligen helt på Länsstyrelsens yttrande och tyvärr har de personer på Länsstyrelsen i Värmland som tagit hand om ärendet tagit semester, och kommer först tillbaka i mitten av augusti, som även är när tillståndet till skyddsjakt går ut.
 "Statusrapport för varg i Skandinavien vintern 2001/2002"

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på varg den 17 juli 2002

Beslut

Naturvårdsverket beslutar, med stöd av 7 § jaktlagen (1987:259) samt 23 a, tredje punkten, 24 och 33 §§ jaktförordningen samt med beaktande av skyddsreglerna i artikel 12 i art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) och undantagsreglerna beträffande jakt och förvaring av jaktbyte i artikel 16 i samma direktiv om skyddsjakt på en varg i Värmlands län inom det område som avgränsas på kartan i bilaga 1 till detta beslut.

Naturvårdsverket beslutar vidare att nedan angivna villkor ska gälla för skyddsjakten. Jakt som inte följer dessa villkor sker utan stöd av beslutet och i strid med fredningsbestämmelserna i 3 § jaktlagen. Straffbestämmelserna för jaktbrott återfinns i 43 och 44 §§ samma lag.

Naturvårdsverket avslår ansökan om tillstånd till skyddsjakt på varg som inkommit från Arby viltvårdsområde, Kalmar län genom Ingvar Jacobsson.

Detta beslut gäller utan hinder av att det överklagas. Hur beslutet kan överklagas framgår av bilaga 2.

Motivering

Skyddsjakt efter varg kan ske på två sätt. Dels kan det ske på enskilds initiativ med stöd av 28 § jaktförordningen. Där sägs:

Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet.

Dels kan skyddsjakt ske genom särskilt myndighetsbeslut med stöd av 7 § jaktlagen och 23 a, 24 §§ Jaktförordningen. I det senare fallet krävs att vissa villkor är uppfyllda. Dessa är att det ska finnas påtaglig risk för allvarlig skada av vilt (7 § JaktL) och jakten ska ske för att förhindra att sådan allvarlig skada uppkommer på bl.a. boskap. Dessutom ska det inte finns någon annan lämplig lösning och skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde (23 a § JaktF).

I det aktuella området, det s.k. Filipstadsreviret i Värmland, har under sommaren tre angrepp på nötboskap förekommit. Det är första gången som angrepp förekommit på nötboskap i Värmland sedan vargen återetablerade sig i länet. Vid ett av dessa angrepp dödades fem kalvar. Vid ett annat avled två kalvar, dock inte som en effekt av skador som varg åsamkat dessa utan indirekt p.g.a. att vargen skrämde djuren. Vid det tredje tillfället ledde angreppet inte till att något djur dödades. Länsstyrelsen i Värmlands län bedömer i sitt remissyttrande till Naturvårdsverket att det finns uppenbara risker för allvarliga skador på tamdjur, särskilt kalvar, under den närmaste framtiden i den södra delen av reviret.

Naturvårdsverket delar länsstyrelsens bedömning att det föreligger påtaglig risk för allvarlig skada av vilt på boskap. Det är en särskilt försvårande omständighet att angreppen nu för första gången skett mot nötboskap, för vilka lämpliga skadeförebyggande åtgärder inte finns tillgängliga.

Skadeförebyggande åtgärder genom uppsättande av elektriska stängsel har visat sig vara en effektiv metod för att förhindra angrepp av varg på får. I den södra delen av reviret finns dock ett stort antal djurbesättningar med bl.a. uppfödning av kalvar på extensivt bete, ofta långt från brukningscentra. Till verksamheterna utgår ofta miljöersättning för bete på naturliga ängs- och betesmarker. Länsstyrelsen framhåller i sitt yttrande till Naturvårdsverket att på kort sikt är uppsättning av rovdjursstängsel orealistiskt eftersom de flesta besättningarna av nötkreatur är mycket arealkrävande. Länsstyrelsen framhåller att även om endast de mest utsatta, perifera, betesmarkerna i anslutning till skogsmark prioriteras, är det en fråga om en flerårig process. Uppskattningsvis rör det sig enligt länsstyrelsen om kostnader på flera miljoner kronor att stängsla för att förhindra fortsatta vargangrepp. Det krävs också enligt länsstyrelsen en betydande utredningsinsats i fält för att klarlägga stängselbehovets fulla omfattning.

Naturvårdsverket delar länsstyrelsens bedömning att rovdjursstängsel inte kan tillgripas som en kortsiktig lösning för att lösa problemen med vargangrepp på nötkreatur. Omfattning av de arealer som skulle behöva stängslas är allt för stor och arbetet med att genomföra sådana insatser låter sig inte göra på kort tid. Skadeförebyggande åtgärder är dock, enligt verkets uppfattning, tills vidare den huvudsakliga metoden för att förvalta den växande vargstammen. Verket kommer därför att med prioritet ta upp frågan om utveckling av andra skadeförebyggande åtgärder för att förhindra angrepp på nötboskap.

Riksdagen har lagt i sitt beslut om rovdjurspolitiken fast ett första etappmål för vargstammens utveckling som är 20 föryngringar motsvarande ca 200 individer (Prop 2000/01:57 En sammanhållen rovdjurspolitik). I propositionen framhålls att innan etappmålet nåtts bör skyddsjakt endast tillåtas i begränsad omfattning. Det kan främst gälle enstaka individer i situationer med allvarliga skadeproblem som inte rimligen kan lösas på annat sätt. Också i en situation där vargstammen ökar snabbt kan det vara motiverat att möta lokala problem med skyddsjakt. Givetvis är det också i dessa fall en förutsättning att vargstammen i landet som helhet visar en positiv utveckling.

Vargstammen i Sverige är under stadig tillväxt. Antalet föryngringar har de senaste två åren legat på ca 10. Den procentuella nettoökningen av antalet individer har varierat, men varit stadigt positiv och i genomsnitt legat på över 10 % per år. Värmland är landets vargtätaste län och hyser ca hälften av alla vargar i Sverige. Skyddsjakt på en individ i Värmland kommer därför, enligt Naturvårdsverkets bedömning, inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för vargstammen nationellt.

När det gäller frågan om att i samband med skyddsjakten kunna identifiera den individ som utfört angreppen på nötboskap säger länsstyrelsen i sitt yttrande att en sådan identifiering inte kan göras med hundraprocentig säkerhet, bl.a. eftersom vargarna i det aktuella reviret inte är märkta med radio- eller GPS-sändare. Länsstyrelsen framhåller dock att sannolikheten är stor att den varg som i det aktuella området uppträder i hägnader med vuxna nötkreatur och/eller kalvar är samma individ som utfört de senaste attackerna mot kalvar.

Naturvårdsverket delar även här länsstyrelsens bedömning, men vill också understryka att risk finns för att fel individ blir föremål för skyddsjakt. Därför har verket följt länsstyrelsens förslag till villkor, nämligen att jakten endast får bedrivas i anslutning till ett angrepp på nötboskap.

Tidsgränsen för jakten är satt från den 18 juli till och med den 15 augusti. Den bortre gränsen är satt med hänsyn till att skyddsjakten inte bör bedrivas samtidigt som ordinarie rådjursjakt pågår, vilken inleds den 16 augusti.

Sammanfattningsvis bedömer Naturvårdsverket att den nu uppkomna situationen i Värmland med angrepp av varg innebär att det finns påtaglig risk för allvarlig skada av vilt, att skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde och att annan lämplig lösning inte finns. Därför ger Naturvårdsverket tillstånd till skyddsjakt på en varg i Värmlands län inom det område som avgränsas på kartan i bilaga 1 till detta beslut och med de villkor som anges i detta beslut.

I Kalmar har länsstyrelsen i sitt remissyttrande avstyrkt tillstånd till skyddsjakt med anledning av den ansökan som inkommit från Arby vilvårdsområde genom Ingvar Jacobsson. I sitt remissyttrande säger länsstyrelsen att det troligtvis rör sig om två olika vargar i länet som angripit tamboskap. Länsstyrelsen framhåller att när det gäller den ena vargen har dess beteende i samband med angreppen lett till oro bland ortsbefolkningen och om den vargen fortsättningsvis uppträder i området kan en skyddsjakt behöva övervägas. Med hänsyn till att något känt angrepp mot tamdjur inte skett under den senaste veckan i den södra länsdelen, där denna varg förmodas befinna sig, anser länsstyrelsen att den ansökta skyddsjakten för dagen inte är nödvändig.. Dock bör en sådan kunna övervägas om det inom en snar framtid förekommer nya angrepp i den södra delen av länet.

Naturvårdsverket delar länsstyrelsens bedömning att någon skyddsjakt i Kalmar län inte är aktuell. I första hand bör ökade insatser med skadeförebyggande åtgärder vidtas innan skyddsjakt åter aktualiseras. Därför bör ansökan om skyddsjakt i Kalmar län avslås.

Villkor för bedrivande av skyddsjakt på varg i Värmlands län

Naturvårdsverket erinrar om bestämmelserna i 9 § jaktförordningen gällande inskränkningar i jakttiden samt 48 § jaktkungörelsen (SNFS 1994:3) om godkända kulgevär.

Var, när och hur många djur får fällas?

Jakten omfattar en varg och får bedrivas i Värmlands län inom det område som avgränsas av i väster väg 63, i öster väg 64, i söder väg E18, i norr järnvägen Deje-Nykroppa, delen mellan väg 63 och väg 64 (se bilaga 1). Jakten får bedrivas från den 18 juli 2002 t.o.m. den 15 augusti 2002. Jakten får endast ske i anslutning till ett angrepp på nötkreatur. Jakten får ske på annans jaktområde.

Vilka får utföra jakten?

Jakten får endast bedrivas av djurägare och markägare inom det avgränsade området. I den händelse berörd djur- eller markägare inte är jaktkunnig kan denne sätta annan jaktkunnig person i sitt ställe.

Vilket djur får fällas?

Varg inom området med undantag för årsungar, hona med unge/ungar (oavsett ungarnas ålder) samt hennes ungar, vilka är fredade.

Avlysning

Jakten skall omedelbart avlysas när djuret fällts eller påskjutits.

Anmälan av fälld eller påskjuten varg

Skytten skall utan dröjsmål och senast klockan 21 samma dag som djuret fällts eller påskjutits anmäla det till närmaste polismyndighet.

Besiktning av fälld varg

Skytten skall uppvisa den fällda vargen samt skottplats/fallplats för länsstyrelsens besiktningsman.

Hantering av fälld varg

I enlighet med 33 § jaktförordningen tillfaller det fällda djuret staten och ska omhändertas av länsstyrelsen för vidarebefordran till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för obduktion. Därefter ska kroppen tillfalla Naturhistoriska Riksmuseet.

Länsstyrelsens och andra myndigheter åtgärder i samband med jakten

Länsstyrelsen utser en besiktningsman som besiktigar det fällda djuret. Besiktningsmannen ombesörjer för länsstyrelsens räkning omhändertagande av det fällda djuret, eller om djuret endast påskjutits, organiserar eftersök eller vidtar andra nödvändiga åtgärder.

Länsstyrelsen meddelar att jakten är slut och snarast delge berörda polismyndigheter, de som får bedriva jakten, jaktvårdsföreningar, medier och övriga på lämpligt sätt. Med anledning av att jakttillståndet endast omfattar ett djur bör meddelande om avbruten jakt ske med stor skyndsamhet. Av samma anledning bör länsstyrelsen på lämpligt sätt tillse att polisens vidarebefordran av anmälning om genomförd jakt kan ske omgående.

Länsstyrelsen överlämnar snarast efter slutförd jakt en skriftlig rapport till Naturvårdsverket om utfallet av jakten. Rapporten, som också utgör rapporteringsunderlag till EG-kommissionen i enlighet med art- och habitatdirektivets artikel 16, punkt 2, ska innehålla uppgifter om djurets kön, skyttens namn, personnummer, adress och telefonnummer samt tidpunkt (datum och klockslag), plats (fastighet, kommun, koordinater i rikets nät) och hur djuret fällts (jaktmetod). Av rapporten skall även framgå vilka eventuella erfarenheter som vunnits i samband med jakten.

Polisen är mottagare av anmälning om att djuret fällts eller påskjutits och ska i samband med anmälan informera skytten om dennes skyldigheter och vilka villkor som gäller för förfarande med djuret. Anmälningen skall omgående vidarebefordras till länsstyrelsen och besiktningsmannen.

Ärendets beredning

Genom uppvaktning hos Naturvårdsverket den 3 juli har LRF:s länsförbund i Värmland rest frågan om skyddsjakt på den individ av varg som den 28 juni angrep och dödade fem kalvar i den södra delen av det s.k. Filipstadsreviret i Värmland.

Naturvårdsverket har i beslut den 11 juli 2002 (protokoll 157/02) fördelat extra medel från statsanslaget 42:6 Ersättningar för viltskador m.m. om 500 000 kr till länsstyrelsen i Värmlands län för skadeförebyggande åtgärder.

I skrivelse till Naturvårdsverket har Arby viltvårdsområde, Kalmar län genom Ingvar Jacobsson ansökt om tillstånd till skyddsjakt på varg samt yrkat att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket tar initiativ till samråd mellan markägare, jägare och samhällsutövare om vargens framtid i Sverige.

Med anledning av ovan nämnda uppvaktning och skrivelser har Naturvårdsverket i remiss till länsstyrelserna i Värmlands och Kalmar län begärt länsstyrelsernas yttrande om skyddsjakt efter varg.

Länsstyrelsen i Kalmar avstyrker i sitt remissyttrande tillstånd till skyddsjakt och gör följande bedömning. Den ena av vargarna i länet uppvisar ett normalt beteende som inte medfört sådana skador att det finns anledning att bevilja jakt på denna varg utöver den som medges med stöd av 28 § jaktförordningen. Den andra vargen i länet verkar ha ett hundliknande beteende som leder till "okynnesrivande" av får. Detta har lett till oro bland ortsbefolkningen och om den vargen fortsättningsvis uppträder i området kan en skyddsjakt behöva övervägas. Med hänsyn till att något känt angrepp på tamdjur inte skett under den senaste veckan i den södra länsdelen, där denna varg förmodas befinna sig, anser länsstyrelsen att den ansökta skyddsjakten för dagen inte är nödvändig. Dock bör sådan kunna övervägas om det inom en snar framtid förekommer nya angrepp i den södra delen av länet.

Länsstyrelsen i Värmland tillstyrker skyddsjakt efter en varg i det aktuella området som avgränsas av i väster väg 63, i öster väg 64, i söder väg E18, i norr järnvägen Deje-Nykroppa, delen mellan väg 63 och väg 64. Jakten bör enligt länsstyrelsen bedrivas som skyddsjakt efter det djur som orsakar skador på tamdjur inom hela det avgränsade området av djurägare och markägare i området och samband med angrepp eller risk för förnyade angrepp. Länsstyrelsen anför följande argument för sitt ställningstagande. Idag är vargstammen relativt stor och i tillväxt. Vargforskarna bedömer att tillväxten i vargstammen idag ligger på minst 10 %. Därtill kommer en ny föryngring vid Likenäs som inte medräknats tidigare. Det finns således ingen risk för att vargstammens gynnsamma bevarandestatus försvåras p.g.a. jakt efter en individ. Vidare framhåller länsstyrelsen att problemen avser ett område med många djurbesättningar med bl.a. uppfödning av kalvar på extensivt bete, ofta långt från brukningscentra. Länsstyrelsen påpekar också att kalvar är dyra djur. Fler rivningar medför stora kostnader för samhället i form av ersättningar. Vidare sägs att det föreligger uppgifter från vargforskningen om att varg är obenägen att byta bytesdjur. I och med att det nu skett angrepp på nötkreatur betyder det att sådana angrepp kan komma att fortsätta. Slutligen framhåller länsstyrelsen att särskild hänsyn bör tas till att Värmland under lång tid hyst varg som orsakat stora påfrestningar på de boende i glesbygderna. Om skyddsjakt ska tillåtas någonstans i Sverige bör det aktuella området prioriteras före andra områden i Sverige där enstaka vargar uppträder just nu.

Under ärendet beredning har samråd skett med länsstyrelsen i Värmlands län. Vid samrådet har bl.a. framkommit att länsstyrelsen anser att skyddsjakten ska ske såsom angivits ovan men vara begränsad till om angrepp sker på nötkreatur, inte tamdjur i allmänhet.

Skrivelse i ärendet har inkommit från Svenska Naturskyddsföreningen som anser att stor restriktivitet ska iakttas gällande att ge tillstånd till skyddsjakt efter varg för närvarande. Föreningen anser att den svensk-norska vargstammen bör ges möjlighet att växa till åtminstone 200 djur och 20 föryngringar per år innan tillstånd till skyddsjakt ges. SNF avstyrker därför bestämt ansökan om jakt på varg. Skrivelse har också inkommit från Svenska Rovdjursföreningen. Föreningen anser att skyddsjakt på en varg i Kalmar är berättigad under förbehåll att de speciella förutsättningar som föreningen anger för jakten är uppfyllda. I övrigt anser föreningen inte att skyddsjakt är berättigad i Värmlands län, men ställer sig heller inte avvisande till att upprepade angrepp med omfattande skador som följd, i vissa lägen måste kunna bemötas med skyddsjakt på specifikt den skadegörande individen. Naturskyddsföreningen i Värmland har också inkommit med en skrivelse i ärendet och instämmer i de synpunkter som framförts av riksorganisationen Svenska Naturskyddsföreningen.

Skrivelser har också inkommit från ett antal privatpersoner, samtliga uttryckande åsikten att tillstånd till skyddsjakt inte bör ges.

Beslut i detta ärende har fattas av undertecknad t.f. generaldirektör. I beslutet har också deltagit avdelningsdirektören Jens Abrahamsson och t.f. avdelningschefen Johan Bodegård, den senare föredragande.

Johan Axell

Johan Bodegård

Yttrande från Länsstyrelssen i Värmland 2002-07-25

Länsstyrelsen vet inte hur många vargar som finns i området just nu. Det aktuella området utgörs av den södra delen av det officiella Filipstadsreviret. Det finns möjligen en ny föryngring av varg i den södra delen av området. Detta har dock inte kunnat beläggas ännu.

Förebyggande åtgärder

Eftersom den södra delen av reviret är relativt nytt som kärnområde för varg har tidigare inga förebyggande åtgärder vidtagits. Däremot har bidrag till rovdjursstängsel lämnats i den norra delen. I år har också bidrag lämnats för uppsättning av rovdjursstängsel för att skydda en fårbesättning med särskilt värdefulla djur i den södra delen av reviret. På kort sikt är uppsättning av rovdjursstängsel orealistiskt eftersom de flesta besättningarna (nötkreatur) är mycket arealkrävande. Även om endast de mest utsatta, perifera, betesmarkerna i anslutning till skogsmark, prioriteras är det fråga om en flerårig process. Uppskattningsvis rör det sig om kostnader på flera miljoner kr. Det krävs också en betydande utredningsinsats i fält för att klarlägga stängselbehovets fulla omfattning bl a beroende på att miljöstödets databas inte kan användas för att ta fram de nödvändiga uppgifterna.

Behov av informationsinsatser

Förslagsvis bör information om rovdjur och rovdjursstängsel hållas vid några tillfällen i trakten. Detta görs i samverkan med Rovdjurscenter i Ekshärad.

Länsstyrelsens hantering av den uppkomna situationen

De gårdar som fått djur attackerade eller rivna har fått besök av Länsstyrelsens besiktningsmän i enlighet med instruktionen. Den korta tid som förflutit sedan den senaste, och allvarligaste, incidenten har inte medgivit så mycket utrymme till andra åtgärder så här i semestertider. Djurägaren som senast fick djur dödade har flyttat resterande djur till en annan hage, dock fortfarande inom vargreviret. I övrigt pågår förebyggande arbete inom stora delar av länet genom att bidrag till rovdjursstängsel beviljats så långt medlen räckt till. De nytillkomna medlen är redan inbokade av redan inkomna ärenden som ligger inom andra vargrevir.

Skadornas svårighetsgrad

Sammantaget under de senaste två åren har det förekommit ett tio-tal vargattacker mot tamdjur i det aktuella området. Sett ur lokalt perspektiv är detta allvarliga skador. Länsstyrelsen gör bedömningen att det finns uppenbara risker för allvarliga skador på tamdjur, särskilt kalvar, under den närmsta framtiden i den södra delen av reviret.

Identifiering av enstaka problemdjur

Identifiering av enstaka vargar kan inte göras med hundraprocentig säkerhet utan stöd av radiomärkning eller GPS-sändare. Sannolikheten är dock stor att den varg som i det aktuella området uppträder i hägnader med vuxna nötkreatur och/eller kalvar är samma individ som utfört de senaste attackerna mot kalvar.

Märkning av vargar

Radio- eller GPS-sändare på vargar är sannolikt användbara även i förvaltningssyfte. Länsstyrelsen har inget emot att låta märka vargar med sändare. Märkning kan dock inte ske förrän i vinter och endast av ett fåtal personer i landet. För att uppnå goda resultat bör samtliga vargar i reviret märkas, helst med GPS så att de enskilda individernas rörelser kan analyseras i efterhand. Det är inte rimligt att vargarna ständigt ska följas av pejlingspersonal.

Det finns många argument för att nu tillåta viss skyddsjakt till skillnad från tidigare liknande situationer då Länsstyrelsen har avstyrkt tillstånd till skyddsjakt efter varg. Idag är vargstammen relativt stor och i tillväxt. Problemen avser nu ett område med många djurbesättningar med bl a uppfödning av kalvar på extensivt bete, ofta långt ifrån brukningscentra.

Vargforskarna bedömer att tillväxten i vargstammen idag ligger på minst 10 %. Därtill kommer en ny föryngring vid Likenäs som inte medräknats tidigare. Det finns således ingen risk för att upprätthållandet av vargstammens gynnsamma bevarandestatus försvåras pga jakt efter en individ.

Kalvar är dyra djur. Fler rivningar medför stora kostnader för samhället i form av ersättningar.

Det föreligger också uppgifter från vargforskningen om att varg är obenägen att byta bytesdjur. I och med att det nu skett angrepp på nötkreatur betyder det att sådana angrepp kan komma att fortsätta.

Särskild hänsyn bör tas till att Värmlands län under lång tid hyst varg som orsakat påfrestningar på de boende i glesbygderna. Om skyddsjakt tillåts någonstans i Sverige bör det aktuella området prioriteras före andra områden i landet där enstaka vargar uppträder just nu.

Sammanfattningsvis gör Länsstyrelsen Värmland bedömningen att tillstånd bör lämnas till skyddsjakt efter en varg med, i tillämpliga delar, bifogat beslut om skyddsjakt efter ett lodjur som mall, som i praktiken är en utvidgad tillämpning av § 28 jaktförordningen. Det innebär kortfattat att skyddsjakt ska bedrivas efter det djur som orsakar skador på tamdjur inom hela det avgränsade området (kartbilaga) av djurägare och markägare i området och i samband med angrepp eller vid risk för förnyade angrepp.

Samråd om detta yttrande har hållits med rovdjursgruppens medlemmar per e-post och med mycket kort betänketid.

Beslut i detta ärende har fattats av t f landshövding Björn Sandborgh Föredragande har varit naturvårdsdirektör Lars Furuholm.

Jägareförbundet och tjuvjakten.

I den nyss publicerade "Statusrapport för varg i Skandinavien vintern 2001/2002" kan man bland annat läsa,

" Förväntad föryngring 2002
På basis av vinterns material (oktober-april) kan det förväntas att 9-11 nya valpkullar har fötts våren 2002. Inkluderas även kunskap från radiopejling av potentiellt ynglande märkta vargar från maj och början av juni blir antalet förväntade föryngringar reducerat till 7-9, varav 6-8 i Sverige (inklusive gränsreviren)."

Svartare syns vargens framtid om man set till vad som har händ den senaste tiden.

Alfatiken  från Grangärdereviret och alfahanen från Gravendalsreviret försvann för en tid sedan, men som tur var bildade dom kvarvarande vargarna, det vill säga alfahanen från Grangärde och alfahonan från Gravendalsreviet, ett nytt revir tillsammans, Ulriksbergreviret. I sluten av januari försökte någon att skjuta en varg nära Grangärde som ligger i utkanten av reviret, men skottet träffade inte.

I Hasselforsreviret finns inte längre ett intakt alfapar. Alfahonan avlivades på grund av skabb i början av detta året och därutöver har fyra av detta vargpars avkomma avlivats eller hittats döda på grund av skabb.

Förra hösten försvann den sändarförsedda alfahanen i Moss-Våler reviret i Norge och i sluten av maj förlorade man kontakten med alfahanen i Årjängsreviret.

Den 15 maj förlorade man kontakten med vargtiken "Camilla" som uppehållit sig mer än ett halvår i trakten av Malung och en sändarförsedd varg från samma kull vargen "Malte" miste man kontakten med i mitten av april. Denna vargen har varit på vandring i gränstrakten mellan Sverige och Norge. Tills vidare är det osäkert om han har död eller har vandrat utanför området där man har pejlat.

I början av juni miste man kontakten med alfahanen i Tyngsjöreviret. Honan hade just född ett kull valpar vilket utesluter att han skal ha lämnat området. Intensiva pejlingar inom och utanför reviret har inte gitt någon resultat.

I Glaskogsreviret hittade man i mitten av juni en av dom sändarförsedda ungvargarna på botten av en sjö. Denne vargtiken antas ha gått genom isen och drunknad under vårvintern.
En av vargspårarna från trakten berättar för Värmlands Folkblad att alfahanen tycks ha lämnat reviret, så möjligen har även detta reviret gått i upplösning.

Det senaste är att man i början av juni hittade en skjuten varg öst om Skärplinge som ligger fyra mil sydöst om Gävle.
Det var en ung hane som i övrigt var kryptorchid, det vill säga saknade en testikel.
Med hjälp av DNA prov, kunde man se att denna vargen hade utvandrad från en Värmländsk flock.
Vargen hade skjutits med ett hagelgevär, troligen med fler skott eller på mycket nära håll eftersom man enbart i huvudet hittade 60 hagel.

Vem ligger bakom den omfattande illegala tjuvjakten på rovdjur som pågår här i Sverige?.

I förbindelse med att man hade förlorad kontakten med "Camilla" och alfahanen från Tyngsjöreviret, intervjuades en av forskarna från det Skandinaviska vargprojektet.
Han berättade det som alla redan viste, nämligen att det fanns en stor risk att någon hade skjutit dessa vargarna, men samtidigt förnekade han bestämt att det var jägarna som låg bakom,
--Det behöver det inte alls vare. – Det finns många andra som hatar vargar, berättade han för Falu Kuriren reporter.

Den enda andra gruppen man kan mistänka utifrån att det finns en konfliktsituation mellan dem och vargen, är bönderna, och i första hand dem som har får. Men bönderna innehar normalt inte skjutvapen, om dom inte också är jägare.

Nej, påståendet att det inte är jägarna är patetiskt. Det är ett rökridå i syfte att skydda en alltmer trängt jägarkår, ett sätt att stryka polarna inom Svenska Jägareförbundet (SjF) medhårs

Det finns annat som tyder på att vissa av forskarna inte är helt så neutrala som man bör kunna kräva av dom.
I början av detta året blev professor Hans Ellegren som har varit vargprojektets expert på genetik genom många år, och av många ansett som en av Sveriges främsta genetiker, helt plötsligt ersatt av en molekylärbiolog vid Lunds universitet.

Hans Ellegren har vid fler tillfällen varit på kollisionskurs med SjF samt vissa av forskarna inom vargprojektet, däribland han som uttalade sig till Falu Kuriren och som även var den som fattade beslutet att Hans Ellegren skulle ersättas.
Begrundelsen för detta var, enligt forskaren i en intervju i SjF medlemstidning Svensk Jakt, att biologen från Lund var "lättare att samarbejde med" !!!

Oenigheten mellan Ellegren på ena sidan och SjF samt vissa av forskarna på den andra, har varit över hur många vargar som krävs för att säkra vargstammens överlevnad, och speciellt innan vargjakten i Norge, om hur stort ett uttag av individer stammen kunde tåla utan att den drabbades av negative effekter på längre sikt.

Förklaringen till att vissa av forskarna på detta viset tycks låta sig styra av jägarkårens intressen, kan vare ett resultat av att svenska jägarkårens medlemmar, genom Jägareförbundet, bidrar med stora belopp (skattebetalarnas) till vargforskningen.
Därför är det ytterst viktigt att all finansiering av rovdjursforskningen i framtiden sker med statliga medel, annars finns risken att beslut kring förvaltningen indirekt kommer att dikteras av jägarkåren, vilket inte är speciellt lockande om man ser på vad detta släkte annars har ställd till med genom tiderna.

Vad gör Svenska Jägareförbundet?

Många av dom dem vargarna som har försvunnit dom senaste åren, har med stor sannolikhet fallit offer för det oresonliga rovdjurshatet som finns inom jägarkåren, även om så inte går att bevisa.

Vargen från Skärplinge däremot har 100 procent säkert dödats olagligt, eftersom den var helt tom i magen när den obducerades. Detta utesluter att den kan ha skjutits i nödvärn, alltså i direkt anslutning till att den skulle ha dödad ett får eller annat husdjur. Detta och det faktum att vargen dödades med ett hagelvapen visar tydlig åt vilket håll mistankarna skall riktas.

Det i sin tur resulterar förmodligen i att SjF inom kort kommer att beklaga att vargen dödats illegalt, men man bör inte låta sig luras.

Torsåsvargen, den varg som dödades med ett kulvapen för några år sedan nere i Småland, fall även den offer för det stora rovdjurshatet som finns bland stora delar av  jägarkårens medlemmar.
Den gången beklagade SjF förman djupt det inträffade. Inte för att en varg hade skjutits, eller att den skjutits på ett avskyvärd sätt med en helmantlad kula i buken, men däremot för att det kastade en skugga över jägarkåren anseende.
Frågan är om jägarkåren hade kvar något förtroende i rovdjursammanhang bland almenheten när man sköt Torsåsvargen, eller om man inte redan hade förlorat all sådan, fler år tidigare.

Men lite av sin heder kan man förmodligen vinna tillbaka, men det kräver att man slutar med hyckleriet och verklig tar till krafttag för att komma tillrätta med dem elementen inom kåren, som bedriver en reguljär utrotningskampanj mot rovdjuren. Krafttag krävs det även för att utrota acceptansen för denna typen av brottslighet, som finns bland den stora majoriteten av jägarkårens medlemmar, och här krävs det  en reell mentalitetsförändring.

Ett förslag till hur SjF kan agera för att tvätta bort stämplat som en organisation där tjuvjakt och annan kriminell verksamhet ses på med blida ögon, är att utfästa en belöning.
1999 utfäste man en belöning på 100 000 kronor till den som kunde komma med upplysningar om vem som dödade och halshögg en björnhona och två ungar utanför Kiruna.
SjF bör utfäste en belöning, (en stor sådan), för att hitta gärningsmännen som dödade Skärplinga och Torsås vargarna.
På så vis kunna SjF vara med till att få satt stopp för dem kriminella elementen som härjar bland det fåtal vargar vi har här i Sverige, få städat inom dom egna leden,  och igen få almenhetens förtroende i frågorna som rör rovdjuren.

Men frågan är om det är i Svenska Jägareförbundet och dess medlemmars intresse att få stop på tjuvjakten på rovdjuren, och då speciellt den som helt ohämmat pågår på vargen?
Vargen är och blir en konkurrent till jägarna om bytesdjuren och vill därför alltid vare illa omtyckt och hatad bland dessa vargmarkernas marodörer