vargrevlogonew73
line773

Betänkande 2003/04:MJU18
Skyddsjakt på rovdjur m.m

Riksdagen votering 2

I betänkandet behandlas sammanlagt 33 motionsyrkanden om skyddsjakt på rovdjur från allmänna motionstiden 2003. Yrkandena berör frågor om skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd och enskild utan tillstånd, decentralisering av beslut om skyddsjakt, m.m.

Omröstning och beslut

Hela betänkandet 2003/04:MJU18 (doc)

1. Skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253 yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna del.

Reservation 1 (C)

av Jan Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om skyddsjakt efter myndighetsbeslut. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del och 2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253 yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande
Djurägare, inom rovdjursområden i landet, får ett stort antal husdjur vargdödade utan att de har stöd i lagen för att ingripa till skydd för sin egendom. Detta är både orättfärdigt och oacceptabelt. En ändring måste göras av 27 § jaktförordningen (1987:905) för att stärka den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Det finns två EG-direktiv som har central betydelse för Sveriges möjligheter att utforma sin rovdjurspolitik, dels det s.k. art- och habitatdirektivet, dels det s.k. fågeldirektivet. Direktiven är inte direkt tillämpliga i medlemsstaterna. I stället är medlemsländerna skyldiga att se till att de inhemska rättsreglerna står i överensstämmelse med direktiven. Sverige är alltså skyldigt att se till att svenska lagar och andra författningar stämmer överens med art- och habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt för Sverige att ha ett regelverk som står i strid med direktiven.
När det gäller art- och habitatdirektivet (rådets direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7) har det som syfte att säkerställa den biologiska mångfalden. Detta skall bl.a. åstadkommas genom att vilda djur- och växtarter bevaras. När åtgärder vidtas enligt direktivet skall hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag (artikel 2).  Direktivets artiklar om skydd av arter har direkt betydelse för Sveriges möjligheter att utforma rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till Bernkonventionens bestämmelser. Direktivets regler om skydd av djurarter bygger på två olika listor där olika arter finns förtecknade. I bilaga 4 a finns en förteckning över djurarter som skall ha ett starkt skydd. Där ingår björn, lo och varg. 
Skyddet för arterna i bilaga 4 a är inte absolut. Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, men ingen skyldighet, för medlemsstaterna att göra undantag från bestämmelserna om skydd. Det finns två förutsättningar som skall vara uppfyllda för att man skall få göra ett undantag. Den första är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning. Den andra är att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos den berörda arten inte försvåras. Begreppet gynnsam bevarandestatus består av tre delar. Artens populationsutveckling skall vara sådan att den på lång sikt kommer att vara en livskraftig del av sin livsmiljö. Artens naturliga utbredningsområde skall inte minska, och det skall sannolikt inte heller komma att minska inom en överskådlig tid. Slutligen  skall det finnas och i framtiden sannolikt fortsätta att finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att populationer av arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget torde detta innebära att undantag i varje fall inte får göras om det kan medföra att artens långsiktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar (artiklarna 1 och 16.1). Undantag från direktivets regler om skydd får bara göras av vissa anledningar som anges i direktivet (artikel 16.1).
När det gäller införandet av direktivet i svensk lagstiftning finns följande att redovisa. Enligt jaktlagen (1987:259) får, om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker (se 7 §).
Riksdag VoteringsknapparI jaktförordnigen (1987:905) föreskrivs bl.a. att för områden där det finns fasta stammar av björn, varg, järv eller lo får Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett begränsat antal. En förutsättning för att sådan jakt skall kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden (se 6 §). När det gäller de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt anges i jaktförordningen att om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om sådan skyddsjakt som avses i förordningen meddelas av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom och för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter (se 23 a § ). Beträffande skyddsjakt på enskilds initiativ med tillstånd föreskrivs i jaktförordningen att om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får när det gäller enskilt djur av arterna björn och lo föreskriva att beslut om jakt får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo (se 27 §).
Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag om en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9) anförde utskottet att nationella miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn samt etappmål för varg och järv bör slås fast. Som regeringen anfört bör uttrycket miniminivå endast användas för de arter där stammen uppnått ett sådant individantal att arten bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således fastställas för björn, lo och kungsörn. För järv och varg bör i stället etappmål fastställas, eftersom stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett längre perspektiv. Etappmål skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. I utskottsbetänkandet anfördes vidare (s. 21) att förekomsten av varg skapar starka känslor och konflikter bl.a. med näringsintressen och jaktintressen, och på många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är det därför inte möjligt att i dag få en bred acceptans för en vargstam av den storlek som krävs för att den skall kunna bedömas som långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Det är inte heller rimligt att ange ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Mot denna bakgrund finner utskottet att en tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. Med en varsam tillväxt får människor bättre möjligheter att lära sig leva med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för att dess närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms dock en snabb tillväxt av vargstammen minska risken för effekter av inavel. Som regeringen anfört är emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt. Utskottet tillstyrkte därmed regeringens förslag om etappmål för vargstammen i Sverige.
Som utskottet tidigare uttalat skall etappmål således vara ett delmål för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en utvärdering göras av stammens utveckling och de eventuella konflikter som uppstått med andra intressen. Vidare bör en bedömning göras om ett nytt etappmål skall fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att fastställa en miniminivå. När det gäller skyddsjakten anförde utskottet vid riksdagsbehandlingen av propositionen om sammanhållen rovdjurspolitik att så länge stammen av en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte att lokalt begränsa antalet djur bör endast tillåtas om stammen i landet som helhet visar en entydigt positiv utveckling. Utskottet anförde vidare att främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom renskötselområdet och i första hand gälla vargar som etablerat revir inom för rennäringen särskilt olämpliga områden. En förutsättning bör dock vara att stammen som helhet i landet visar en positiv utveckling. Detta överensstämmer också med de allmänna förutsättningarna när det gäller skyddsjakt enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a. stadgar att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av artens bevarandestatus inte försvåras. När det gäller skyddsjakt på enskilda individer som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis andra bedömningar göras. Utskottet redovisade motsvarande synpunkter beträffande skydds- och licensjakt på varg senast våren 2003 (bet. 2002/03:MJU9).
Den 13 november 2003 redovisade Naturvårdsverket ett reviderat åtgärdsprogram för bl.a. varg och lo. När det gäller varg framhåller Naturvårdsverket sammanfattningsvis att det är viktigt att bibehålla det sedan länge etablerade samarbetet med Norge i förvaltningsfrågor rörande varg, och det med Finland bör vidareutvecklas. Det gäller inte minst eftersom Sverige och Finland, så långt möjligt, bör agera gemensamt inom EU. I alla policyfrågor bör Sverige samråda med sina nordiska grannar. Det principdokument om förvaltning av den skandinaviska vargstammen som Sverige och Norge undertecknade 1998 bör ses över. Finland har för vår del en mycket speciell roll genom att vara det enda land genom vilket vi kan få tillskott av vargar utifrån, och Sverige och Finland måste diskutera vad som är möjligt i detta avseende och vad som kan göras för att underlätta rörelser av detta slag. När det gäller skadeförebyggande åtgärder betonas att det är nödvändigt att länsstyrelserna tillsammans med Viltskadecenter och Skandulv samarbetar om dessa åtgärder. Det finns fortsatt behov för djurägare att få hjälp med rovdjursstängsel. I län med vargförekomst bör det också finnas mobil stängselutrustning som snabbt kan tas fram och sättas upp på ställen där vargskador inträffat eller kan befaras. Beträffande lodjur anförs sammanfattningsvis att lodjuret i Sverige under 1990-talet har expanderat både till antal och utbredning, varför det under nuvarande förhållanden inte är någon omedelbar fara för artens överlevnad i landet. Förvaltningsarbetet som tidigare har varit främst bevarandeinriktat bör alltmer inriktas på hur lodjurspopulationen skall förvaltas på ett långsiktigt och ansvarsfullt sätt. En fortsatt kunskapsuppbyggnad är angelägen och fortlöpande inventeringar är nödvändiga. När det gäller det nordiska samarbetet framhålls att det nära samarbetet med norska förvaltningsmyndigheter bör fortsätta på såväl central som regional nivå. Samarbetet med Finland bör utvecklas, eftersom det är oklart vilket utbyte av lodjur som sker över gränsälvarna. Sverige och Finland bör rimligen kunna agera gemensamt för att erhålla likartade undantag från EU:s nuvarande regelverk då det gäller förvaltningen av den fennoskandiska lodjurspopulationen.
Naturvårdsverket har för att underlätta och effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren i en framställan till regeringen den 15 september 2003 föreslagit ett antal ändringar i jaktförordningen. Förslagen innebär bl.a. följande. När det gäller skyddsjakt på stora rovdjur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan det, med hänsyn till årstid (hur stor del av dygnet som har dagsljus) och att skyddsjakten kan vara brådskande, finnas behov av att tillåta skyddsjakt under hela dygnet och att tillåta skyddsjakt med hjälp av fast eller rörlig belysning. Denna möjlighet bör inte vara tillgänglig enbart vid skyddsjakt enligt 27 § jaktförordningen utan även vid beslut om sådan jakt enligt 24 §. Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt på björn och lodjur enligt 27 § bör få avse mer än ett djur vid samma tillfälle. När det gäller de delar av Naturvårdsverkets förslag som berör länsstyrelsernas möjligheter att meddela vissa beslut om skyddsjakt hänvisas till det följande avsnittet om beslutsnivåer. Naturvårdsverkets framställan bereds för närvarande inom Regeringskan­sliet. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att Naturvårdsverket nyligen redovisat sitt uppdrag att i samråd med länsstyrelserna överväga hur arbetet med att förebygga jaktbrott kunde kopplas till inventeringsverksamheten (410-3669-01).
Som framgår av redovisningen ovan är Sverige vid utformningen av rovdjurspolitiken bundet av både konventioner och EG-direktiv. Konventionerna  och direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar starkt Sveriges möjligheter att självt bestämma hur stammarna av de olika arterna skall förvaltas. Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att motionerna MJ205 (c) yrkande 2 delvis, MJ232 (c) yrkande 2 delvis, MJ235 (v) yrkande 1, MJ253 (fp) yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 5 delvis lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
Vidare avstyrks de i motionerna MJ232 (c) yrkande 1, MJ306 (fp) yrkande 5 och MJ391 (kd) yrkande 4 framförda kraven när det gäller licensjakt på varg.
När det gäller utökad jakt på lo vill utskottet utöver vad som redovisats ovan framhålla att denna fråga senast våren 2003 behandlades i utskottet (bet. 2002/03:MJU9). Utskottet erinrade då om att i riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik ingick att förutom etappmål för varg också lägga fast miniminivåer för björn och lodjur och etappmål för järv (bet. 2000/01:MJU9). Dessa nivåer och mål har som syfte att de stora rovdjuren långsiktigt bevaras i Sverige. De uppsatta nivåerna och målen har starkt bidragit till att skapa en klarhet kring förvaltningen av de stora rovdjuren, vilken tidigare inte funnits. För den närmare förvaltningen av rovdjursstammarna finns förutsättningarna angivna i jaktlagstiftningen. I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik angavs att det fanns fördelar med regionalt beslutsfattande, varför jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Genom riksdagsbeslutet utökades möjligheterna för arternas överlevnad i Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera situationer med rovdjur som vållar skada eller olägenhet. Med det anförda förslås att motion MJ207 (c) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.
Efter remiss från Jordbruksdepartementet har Naturvårdsverket i yttrande den 4 december 2003 (dnr 104-5872-03 Nf) föreslagit vissa ändringar i jaktförordningen för att artikel 16.1 i EU:s art- och habitatdirektiv skall införlivas fullständigt i jaktlagstiftningen. Förslaget rör undantag från fredning och bereds för närvarande i Regeringskansliet. När det gäller det framförda kravet beträffande habitatdirektivets artikel 16.1 punkt e konstaterar utskottet att denna införlivats i den svenska lagstiftningen genom 6 § jaktförordningen. Mot bakgrund härav föreslår utskottet att motionerna MJ309 (c) och MJ414 (s) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

2. Licensjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ232 yrkande 1, 2003/04:MJ306 yrkande 5 och 2003/04:MJ391 yrkande 4.

Reservation 2 (M, KD)

av Lars Lindblad (m), Bengt-Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om licensjakt på varg. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ391 yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:MJ232 yrkande 1 och 2003/04:MJ306 yrkande 5.

Ställningstagande
Sedan beslutet om rovdjurspolitiken togs i riksdagen har mycket hänt, inte minst när det gäller antalet tamdjur som skadats eller dödats av varg. Rovdjursforskare menar att dessa problem kommer att öka i områden med en tät vargstam. Detta gäller i synnerhet Värmland vars vildmark i dag troligtvis hyser de flesta vargarna i landet. Med den utveckling av vargens förökning vi har i dag, enligt vissa forskare 20–30 %, kommer vi att få en ohållbar situation i vissa delar av landet. Av den anledningen är det rimligt att ett visst antal djur tillåts skjutas i vargtäta områden. Detta dels för att de på nytt skall få respekt för människan, dels för att få en kontrollerad vargstam. En begränsad licensjakt bör således tillåtas i områden med stark koncentration av varg. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Det finns två EG-direktiv som har central betydelse för Sveriges möjligheter att utforma sin rovdjurspolitik, dels det s.k. art- och habitatdirektivet, dels det s.k. fågeldirektivet. Direktiven är inte direkt tillämpliga i medlemsstaterna. I stället är medlemsländerna skyldiga att se till att de inhemska rättsreglerna står i överensstämmelse med direktiven. Sverige är alltså skyldigt att se till att svenska lagar och andra författningar stämmer överens med art- och habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt för Sverige att ha ett regelverk som står i strid med direktiven.
Riksdagen Votering 1
När det gäller art- och habitatdirektivet (rådets direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7) har det som syfte att säkerställa den biologiska mångfalden. Detta skall bl.a. åstadkommas genom att vilda djur- och växtarter bevaras. När åtgärder vidtas enligt direktivet skall hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag (artikel 2).  Direktivets artiklar om skydd av arter har direkt betydelse för Sveriges möjligheter att utforma rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till Bernkonventionens bestämmelser. Direktivets regler om skydd av djurarter bygger på två olika listor där olika arter finns förtecknade. I bilaga 4 a finns en förteckning över djurarter som skall ha ett starkt skydd. Där ingår björn, lo och varg. 
Skyddet för arterna i bilaga 4 a är inte absolut. Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, men ingen skyldighet, för medlemsstaterna att göra undantag från bestämmelserna om skydd. Det finns två förutsättningar som skall vara uppfyllda för att man skall få göra ett undantag. Den första är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning. Den andra är att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos den berörda arten inte försvåras. Begreppet gynnsam bevarandestatus består av tre delar. Artens populationsutveckling skall vara sådan att den på lång sikt kommer att vara en livskraftig del av sin livsmiljö. Artens naturliga utbredningsområde skall inte minska, och det skall sannolikt inte heller komma att minska inom en överskådlig tid. Slutligen  skall det finnas och i framtiden sannolikt fortsätta att finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att populationer av arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget torde detta innebära att undantag i varje fall inte får göras om det kan medföra att artens långsiktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar (artiklarna 1 och 16.1). Undantag från direktivets regler om skydd får bara göras av vissa anledningar som anges i direktivet (artikel 16.1)

Som framgår av redovisningen ovan är Sverige vid utformningen av rovdjurspolitiken bundet av både konventioner och EG-direktiv. Konventionerna  och direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar starkt Sveriges möjligheter att självt bestämma hur stammarna av de olika arterna skall förvaltas. Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att motionerna MJ205 (c) yrkande 2 delvis, MJ232 (c) yrkande 2 delvis, MJ235 (v) yrkande 1, MJ253 (fp) yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 5 delvis lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
Vidare avstyrks de i motionerna MJ232 (c) yrkande 1, MJ306 (fp) yrkande 5 och MJ391 (kd) yrkande 4 framförda kraven när det gäller licensjakt på varg.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

3. Jakt på lodjur

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ207 yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

När det gäller rätten att besluta om jakt på lodjur vill utskottet anföra följande. I betänkandet Sammanhållen rovdjurspolitik angav utskottet (bet. 2000/01:
MJU9 s. 24) att förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn är en nationell angelägenhet och en förpliktelse enligt internationella konventioner och medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av dessa rovdjur är det således av vikt att ha överblick över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå. Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen ha huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn, järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande. Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre komma till användning, och de regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna innebära större förståelse för de beslut som fattas. De fördelar som finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i de fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Enligt utskottets mening har länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt som stämmer överens med de övergripande målen för de aktuella arterna. Genom inrättande av regionala rovdjursgrupper kommer denna kompetens att förstärkas ytterligare. Med det anförda avstyrks motionerna MJ207 (c) yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 6.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

4. Implementeringen av art- och habitatdirektivet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ309 och 2003/04:MJ414 yrkande 1.

Utskottets ställningstagande

När det gäller införandet av direktivet i svensk lagstiftning finns följande att redovisa. Enligt jaktlagen (1987:259) får, om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker (se 7 §). I jaktförordnigen (1987:905) föreskrivs bl.a. att för områden där det finns fasta stammar av björn, varg, järv eller lo får Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett begränsat antal. En förutsättning för att sådan jakt skall kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden (se 6 §). När det gäller de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt anges i jaktförordningen att om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om sådan skyddsjakt som avses i förordningen meddelas av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom och för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter (se 23 a § ). Beträffande skyddsjakt på enskilds initiativ med tillstånd föreskrivs i jaktförordningen att om det behövs för att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får när det gäller enskilt djur av arterna björn och lo föreskriva att beslut om jakt får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo (se 27 §).

När det gäller det framförda kravet beträffande habitatdirektivets artikel 16.1 punkt e konstaterar utskottet att denna införlivats i den svenska lagstiftningen genom 6 § jaktförordningen. Mot bakgrund härav föreslår utskottet att motionerna MJ309 (c) och MJ414 (s) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd. 

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

5. Skyddsjakt på initiativ av enskild utan tillstånd

Riksdagen bifaller motionerna 2003/04:MJ247 och 2003/04:MJ292 i denna del och avslår motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ290 yrkande 3, 2003/04:MJ293 i denna del, 2003/04:MJ330, 2003/04:MJ355 yrkande 1, 2003/04:MJ391 yrkande 2, 2003/04:MJ399 yrkande 45, 2003/04:MJ414 yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna del.

 

Reservation 3 (M, C, KD)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del, 2003/04:
MJ232 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ293 i denna del, 2003/04:MJ355 yrkande 1, 2003/04:MJ391 yrkande 2, 2003/04:MJ399 yrkande 45, 2003/04:
MJ447 yrkande 5 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:MJ247, 2003/04:MJ290 yrkande 3, 2003/04:MJ292 i denna del, 2003/04:MJ330 och 2003/04:MJ414 yrkande 2.

Ställningstagande
Till följd av ett mycket snävt och komplicerat formulerat lagrum (28 § jaktförordningen) är möjligheterna för den enskilde till skyddsjakt, utan föregående myndighetsbeslut, i praktiken oerhört små. En central del av rovdjurspolitiken måste vara människans möjlighet att skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. En förutsättning för en trovärdig rovdjurspolitik är att det finns en möjlighet för den enskilde djurägaren att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. På denna viktiga punkt avvek regeringen från Rovdjursutredningens förslag (SOU 1999:146, s. 250 f) när man inte tillät en erforderlig ändring av jaktförordningen. Mot bakgrund härav bör, med hänsyn till alla intressen, Rovdjursutredningens väl avvägda och remitterade förslag till lydelse av 28 § jaktförordningen antas. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

När det gäller skyddsjakt på enskilds initiativ utan tillstånd föreskrivs i jaktförordningen (1987:905) att har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i jaktförordningen döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark (se 28 §).
Utskottet tillstyrkte i betänkandet (2000/01:MJU9 s. 28) Sammanhållen rovdjurspolitik att 28 § jaktförordningen borde ändras så att den åter omfattar varg och anförde att vargstammen under 1990-talet har haft en stark tillväxt. Utskottet anförde att med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur. Detta bör främst gälla tamdjur som ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna döda en varg i omedelbart samband med angrepp. Utskottet uttalade vidare att denna förändring förutsätter att vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i tillväxten är hög. Bryts den nuvarande positiva utvecklingen är det enligt utskottets mening inte möjligt att tillåta någon skyddsjakt utan föregående beslut av Naturvårdsverket.
I framställan till regeringen den 18 mars 2004 (dnr 104-1107-04 Nf) har Naturvårdsverket föreslagit vissa ändringar i jaktförordningen när det gäller enskildas rätt till skyddsjakt utan föregående beslut av myndighet.
Riksdagen 4Frågan om utvidgning av möjligheterna till skyddsjakt på enskilds initiativ utan tillstånd har behandlats ett antal gånger efter riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik (se bl.a. bet. 2001/02:MJU18, bet. 2002/03:
MJU9). Utskottet har då inte varit berett att förespråka en sådan ändring av regelverket att en djurägare skulle få möjlighet att, utan myndighets beslut, döda ett rovdjur vid eller omedelbart efter ett direkt angrepp på tamdjur. Utskottet gjorde den bedömningen, inte minst mot bakgrund av att det för vissa typer av jaktbrott skall räcka med att gärningsmannen handlat oaktsamt, att en ändring i jaktförordningen i enlighet med då framförda motionsförslag skulle komma att innebära stora svårigheter när det gäller att bevisa om ett jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om tillåten skyddsjakt. Utskottet vidhåller sin bedömning när det gäller eventuella bevissvårigheter men finner samtidigt att skäl kan anföras för att genomföra en samlad översyn när det gäller möjligheterna att ingripa för att avvärja angrepp av stora rovdjur på tamdjur. Som framhållits från flera håll är det både önskvärt och nödvändigt att öka förståelsen för den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken. Samtidigt kan konstateras att en sådan förståelse inte kan antas främjas av en svårtolkad och otydlig utformning av regelverket. Utskottet föreslår således att en samlad översyn görs av ifrågavarande regelverk. En sådan översyn och eventuella förslag till ändring av regelverket skall ta i beaktande såväl ovan nämnda rättssäkerhetsaspekter som de fastlagda målen för rovdjurspolitiken. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrker utskottet motionerna MJ247 (s) och MJ292 (s) i denna del samt avstyrker motionerna MJ205 (c) yrkande 2 i denna del, MJ232 (c) yrkande 2 i denna del, MJ290 (m, fp, kd, c) yrkande 3, MJ293 (m) i denna del, MJ330 (m), MJ355 (c) yrkande 1, MJ391 (kd) yrkande 2, MJ399 (kd) yrkande 45, MJ414 (s) yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 5 i denna del.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 3 (M, C, KD)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Beslut om jakt på lodjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ207 yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 6.

Reservation 4 (M, C, KD)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut om jakt på lodjur. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ447 yrkande 6 och avslår motion 2003/04:MJ207 yrkande 2.

Ställningstagande
I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik angavs att det fanns fördelar med regionalt beslutsfattande, varför jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Enligt vår mening bör länsstyrelserna ges rätt att besluta om jakt på lodjur i län där arten är rikligt förekommande. En mer öppen attityd mellan myndigheter och jägare torde innebära att man gemensamt kan lösa de problem som den överrepresenterade arten lo medfört i länet. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

När det gäller rätten att besluta om jakt på lodjur vill utskottet anföra följande. I betänkandet Sammanhållen rovdjurspolitik angav utskottet (bet. 2000/01:
MJU9 s. 24) att förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn är en nationell angelägenhet och en förpliktelse enligt internationella konventioner och medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av dessa rovdjur är det således av vikt att ha överblick över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå. Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen ha huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn, järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande. Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre komma till användning, och de regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna innebära större förståelse för de beslut som fattas. De fördelar som finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i de fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Enligt utskottets mening har länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt som stämmer överens med de övergripande målen för de aktuella arterna. Genom inrättande av regionala rovdjursgrupper kommer denna kompetens att förstärkas ytterligare. Med det anförda avstyrks motionerna MJ207 (c) yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 6.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 4 (M, C, KD)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Beslut om skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 3, 2003/04:MJ232 yrkande 3, 2003/04:MJ308, 2003/04:MJ355 yrkande 2 och 2003/04:N288 yrkande 10.

Reservation 5 (M, C, KD)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut avseende skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 3, 2003/04:
MJ232 yrkande 3, 2003/04:MJ308 och 2003/04:MJ355 yrkande 2 samt avslår motion 2003/04:N288 yrkande 10.

Ställningstagande
Beslut om skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur måste decentraliseras. Det är fel att beslut om tillåtelse för skyddsjakt på enskilda djur som kräver snabb hantering ligger hos en central myndighet, Naturvårdverket, som dessutom visar nonchalans för människors oro. En decentralisering av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer till länsnivå eller regional nivå måste ske. De som berörts mest av rovdjurens stigande antal är människor boende på landsbygd och i glesbygd, deras oro och erfarenheter av rovdjuren har beslutsfattare en skyldighet att ta på allvar. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

I flera motioner framförs synpunkter när det gäller skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur, och utskottet vill med anledning härav framhålla följande. I ovan nämnda betänkande Sammanhållen rovdjurspolitik anförde utskottet att Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation bör för närvarande endast kunna komma i fråga beträffande arterna björn och lo, eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd. Som utskottet tidigare har redovisat (bet. 2001/02:MJU24 s. 38) har jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Därutöver återinfördes möjligheten för enskild till skyddsjakt på varg utan föregående myndighetsbeslut. Genom riksdagsbeslutet utökades möjligheterna för arternas överlevnad i Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera situationer med rovdjur som vållar skada eller olägenhet.
Som redovisats ovan har Naturvårdsverket i en framställan till regeringen den 15 september 2003 (dnr 104-4970-03 Nf) föreslagit en rad ändringar i jaktförordningen för att underlätta och effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren. Framställan innehåller bl.a. följande förslag när det gäller länsstyrelsernas beslutanderätt. När länsstyrelserna beslutar om skyddsjakt med stöd av 27 § jaktförordningen får länsstyrelserna varken besluta om att jakten får ske under hela dygnet eller med hjälp av belysning. Detta hinder för länsstyrelserna att i vissa fall besluta om behövliga undantag för att underlätta skyddsjakt på björn och lo är enligt Naturvårdsverket inte ändamålsenligt och bör tas bort. I 27 § regleras skyddsjakt på enskilds initiativ, dvs. det förutsätter att en ansökan om skyddsjakt inkommit till länsstyrelsen för att länsstyrelsen skall få besluta om skyddsjakt. Enligt Naturvårdsverket är det inte ovanligt att ansökan är felaktig eftersom frågan om skyddsjakt ofta väcks av någon organisation som inte är behörig att ansöka i förvaltningslagens (1986:223) mening. Detta innebär i vissa fall att länsstyrelsen måste avvakta en fullständig ansökan trots att det kan stå klart att skyddsjakt är nödvändig och att frågan bör hanteras skyndsamt. Länsstyrelserna har genom sina rovdjursansvariga god inblick i den aktuella rovdjurssituationen och har därför ofta tidigt all relevant information i en situation med allvarlig skada. Länsstyrelserna bör ha de möjligheter att motverka skador av björn och lodjur som 7 § jaktlagen medger. Enligt Naturvårdsverket bör därför de berörda länsstyrelserna även kunna besluta om begränsad skyddsjakt på björn och lodjur på myndighets initiativ. När det gäller användning av hund framhålls följande. När länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och lodjur med stöd av 27 § jaktförordningen kan det i vissa fall vara viktigt för jaktens genomförande att hund används. Jakten kan bli mer effektiv, och användningen av hund ökar möjligheterna att fälla just den skadegörande björnen. Med nuvarande bestämmelser i jaktförordningen är det inte möjligt för länsstyrelserna att medge undantag från det s.k. hundförbudet i jaktlagen. Följden är att om länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och lodjur, när användningen av hund vid sådan jakt inte är tillåten i övrigt, får hund inte användas vid jakten. En stor del av de skador och olägenheter som orsakas av björn och lodjur uppkommer under sommarhalvåret. Enligt Naturvårdsverket bör därför 18 § jaktförordningen ändras i denna del. Naturvårdsverkets framställan bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening kan det förutsättas att regeringen även i anslutning till det fortsatta arbetet med förvaltningsplaner ser över samarbetet mellan berörda myndigheter när det gäller all skyddsjakt. Med hänvisning till vad utskottet tidigare anfört och i avvaktan på den fortsatta beredningen är utskottet inte berett att föreslå någon åtgärd med anledning av de i motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c) yrkande 3, MJ308 (c), MJ355 (c) yrkande 2 och N288 (fp) yrkande 10 framförda synpunkterna om beslutsnivån för skyddsjakt avseende enskilda individer av rovdjur. Berörda motionsyrkanden avstyrks.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Riksdagen1

8. Beslut om skyddsjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ290 yrkande 1, 2003/04:MJ292 i denna del, 2003/04:MJ293 i denna del, 2003/04:MJ306 yrkande 6, 2003/04:MJ350 och 2003/04:MJ399 yrkande 44.

Utskottes ställningstagande

I flera motioner framförs synpunkter när det gäller skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur, och utskottet vill med anledning härav framhålla följande. I ovan nämnda betänkande Sammanhållen rovdjurspolitik anförde utskottet att Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation bör för närvarande endast kunna komma i fråga beträffande arterna björn och lo, eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd. Som utskottet tidigare har redovisat (bet. 2001/02:MJU24 s. 38) har jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Därutöver återinfördes möjligheten för enskild till skyddsjakt på varg utan föregående myndighetsbeslut. Genom riksdagsbeslutet utökades möjligheterna för arternas överlevnad i Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera situationer med rovdjur som vållar skada eller olägenhet.
Som redovisats ovan har Naturvårdsverket i en framställan till regeringen den 15 september 2003 (dnr 104-4970-03 Nf) föreslagit en rad ändringar i jaktförordningen för att underlätta och effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren. Framställan innehåller bl.a. följande förslag när det gäller länsstyrelsernas beslutanderätt. När länsstyrelserna beslutar om skyddsjakt med stöd av 27 § jaktförordningen får länsstyrelserna varken besluta om att jakten får ske under hela dygnet eller med hjälp av belysning. Detta hinder för länsstyrelserna att i vissa fall besluta om behövliga undantag för att underlätta skyddsjakt på björn och lo är enligt Naturvårdsverket inte ändamålsenligt och bör tas bort. I 27 § regleras skyddsjakt på enskilds initiativ, dvs. det förutsätter att en ansökan om skyddsjakt inkommit till länsstyrelsen för att länsstyrelsen skall få besluta om skyddsjakt. Enligt Naturvårdsverket är det inte ovanligt att ansökan är felaktig eftersom frågan om skyddsjakt ofta väcks av någon organisation som inte är behörig att ansöka i förvaltningslagens (1986:223) mening. Detta innebär i vissa fall att länsstyrelsen måste avvakta en fullständig ansökan trots att det kan stå klart att skyddsjakt är nödvändig och att frågan bör hanteras skyndsamt. Länsstyrelserna har genom sina rovdjursansvariga god inblick i den aktuella rovdjurssituationen och har därför ofta tidigt all relevant information i en situation med allvarlig skada. Länsstyrelserna bör ha de möjligheter att motverka skador av björn och lodjur som 7 § jaktlagen medger. Enligt Naturvårdsverket bör därför de berörda länsstyrelserna även kunna besluta om begränsad skyddsjakt på björn och lodjur på myndighets initiativ. När det gäller användning av hund framhålls följande. När länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och lodjur med stöd av 27 § jaktförordningen kan det i vissa fall vara viktigt för jaktens genomförande att hund används. Jakten kan bli mer effektiv, och användningen av hund ökar möjligheterna att fälla just den skadegörande björnen. Med nuvarande bestämmelser i jaktförordningen är det inte möjligt för länsstyrelserna att medge undantag från det s.k. hundförbudet i jaktlagen. Följden är att om länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och lodjur, när användningen av hund vid sådan jakt inte är tillåten i övrigt, får hund inte användas vid jakten. En stor del av de skador och olägenheter som orsakas av björn och lodjur uppkommer under sommarhalvåret. Enligt Naturvårdsverket bör därför 18 § jaktförordningen ändras i denna del. Naturvårdsverkets framställan bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening kan det förutsättas att regeringen även i anslutning till det fortsatta arbetet med förvaltningsplaner ser över samarbetet mellan berörda myndigheter när det gäller all skyddsjakt. Med hänvisning till vad utskottet tidigare anfört och i avvaktan på den fortsatta beredningen är utskottet inte berett att föreslå någon åtgärd med anledning av de i motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c) yrkande 3, MJ308 (c), MJ355 (c) yrkande 2 och N288 (fp) yrkande 10 framförda synpunkterna om beslutsnivån för skyddsjakt avseende enskilda individer av rovdjur. Berörda motionsyrkanden avstyrks.
Vidare avstyrks de i motionerna MJ290 (m, fp, kd, c) yrkande 1, MJ292 (s) delvis, MJ293 (m) delvis, MJ306 (fp) yrkande 6, MJ350 (s) och MJ399 (kd) yrkande 44 framförda kraven om förändrad beslutsnivå beträffande skyddsjakt för varg.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

9. Samspelet människa och rovdjur m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ235 yrkandena 2 och 3 och 2003/04:MJ292 i denna del.

Reservation 6 (V)

av Sven-Erik Sjöstrand (v).

Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om ökad dialog mellan organisationer, myndigheter m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ235 yrkandena 2 och 3 samt avslår motion 2003/04:MJ292 i denna del. 

Ställningstagande
Regeringen bör ta ytterligare initiativ till en ökad dialog mellan jägarorganisationer och myndigheter i syfte att diskutera vikten av ett aktivt avståndstagande från den illegala jakten och möjligheterna som finns i alternativa lösningar. Regeringen bör även se över möjligheten för länsstyrelserna att tillsammans med polismyndigheten öka övervakningen för att i preventivt syfte motverka illegal jakt. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottest ställningstagande

När det gäller samspelet mellan människa och rovdjur vill utskottet bl.a. hänvisa till Naturvårdsverkets reviderade åtgärdsplaner för varg och lo vari bl.a. framhålls betydelsen av ökade informationsinsatser för att genomföra riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. Insatser behövs framför allt för att befolkningen i blivande och existerande rovdjurstrakter skall få kunskap om hur man samexisterar med rovdjur i sin hembygd. Det räcker inte med enkel faktainformation utan det krävs dialog och delaktighet i förvaltningen av de stora rovdjuren. Ökad information om förebyggande åtgärder kan underlätta samexistens med rovdjur och hindra att nya konflikter och skador uppstår. Många aktörer – myndigheter, organisationer, djurparker, företag och enskilda – informerar i dag om rovdjur. Mångfalden gynnar möjligheten att nå ut till dem som behöver nås. De starka känslor som ofta väcks när man diskuterar rovdjur talar för att separera myndighetsutövning och ett bredare informations- och kommunikationsarbete. Det talar också för ett ökat informationsarbete regionalt. I utredningen Förstärkta insatser för rovdjursinformation angav Naturvårdsverket en rad förslag till ökade insatser. Under år 2004 räknar Naturvårdsverket med att presentera en plan för ökad rovdjursinformation. Med det anförda föreslår utskottet att motionerna MJ235 (v) yrkande 2 och MJ292 (s) delvis lämnas utan vidare åtgärd.
När det gäller den illegala jakten framhålls i de ovan nämnda åtgärdsprogrammen för varg och lo att samhället samfällt måste arbeta med att förebygga jaktbrott och se till att eventuella gärningsmän åtalas och döms. Den illegala jakten är det största hotet mot dagens rovdjursstammar, och krafttag måste tas på alla nivåer för att bekämpa den. Det måste ske såväl inom myndigheter och organisationer som av enskilda. Länsstyrelsen skall intensifiera arbetet med att förebygga jaktbrott, och enligt Naturvårdsverket bör en riktad kampanj övervägas.
Riksdagen 3Enligt Naturvårdsverkets redovisning av regeringsuppdraget att i samråd med länsstyrelserna överväga hur arbetet med att förebygga jaktbrott kan kopplas till inventeringsverksamheten bör regeringen överväga en översyn av organisationen av jakttillsynen i landet. Erfarenheterna av hur jakttillsynen organiseras i våra nordiska grannländer, t.ex. Norge, kan ligga till grund för en sådan utredning. För att förbättra möjligheterna att förebygga grova jaktbrott bör regeringen vidare överväga en förstärkning av polisens och tullens resurser.
Enligt redovisningen avser Naturvårdsverket att för egen del vidta åtgärder på bl.a. följande områden:
Tydliggöra verkets föreskrifter när det gäller att förhindra faunakriminalitet och i de fall det redan inträffat arbeta för att gärningsmännen lagförs.
Att inom ramen för förstärkta informationssatsningar om rovdjurspolitiken, som planeras under år 2004, särskilt ta upp frågan om grova jaktbrott. Om möjligt bör insatserna planeras och genomföras i samarbete med polis- och åklagarväsendet.
Vidare kan en granskning övervägas av hur tillstånd att medföra vapen på skoter tillämpas. Länsstyrelserna kan ge tillstånd att medföra vapen på skoter om det behövs för renskötseln, för att exempelvis avliva skadade renar, eller om det annars finns särskilda skäl. Det kan gälla transport av vapen till jaktstugor eller jaktområden i samband med småviltsjakt, älgjakt eller skyddsjakt efter rovdjur.
För att förhindra missbruk och möjliggöra effektivare tillsyn överväger Naturvårdsverket att föreslå att jakt inte får utföras samma dag som vapnet transporterats med skoter.
Vidare övervägs att i större grad än hittills begränsa jakttiden (kort jakttid), jaktområdet (väl definierat) och antalet jaktutövare (särskilda jägare) vid beslut om skyddsjakt för att minska ”riskerna” att tillstånd till legal jakt missbrukas.
I redovisningen lämnas även förslag som rör arbetet inom länsstyrelserna, polis- och åklagarmyndigheterna samt forskningsprojekten. Mot bakgrund av det anförda och i avvaktan på den fortsatta beredningen av Naturvårdsverkets förslag är utskottet inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av motion MJ235 (v) yrkande 3. Motionen avstyrks i berörd del.

Omröstning i sakfrågan
Utskottets förslag mot reservation 6 (V)
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

.....

E-POST

(c) Vargreviret

nyheter