Utskottsbetänkande 2002/03:MJU9 Skyddsjakt m.m. Varg UTSKOTTETS FÖRSLAG I KORTHET
Utskottet avstyrker med hänvisning till riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik motioner om allmän jakt på varg (m), om begränsad licens- eller skyddsjakt på varg (m, kd, c) och om att skyddsjakt bör tillåtas först när
vargstammen nått ett antal av 200 individer (fp). Motionerna Enligt motion MJ208 (c) bör avlysningsjakt, skyddsjakt eller reglerad licensjakt på varg tillåtas. Ett visst antal djur bör få skjutas inom vargtäta områden för att
vargen på nytt skall få respekt för människan och för att vi skall ha kontroll över vargen (yrkande 1). I motion MJ234 (m) anförs att på flera håll har vargstammen vuxit sig så stark att den utgör ett direkt hot mot lokalbefolkningens
möjligheter att leva ett normalt liv. Det förekommer att rovdjur får ett felaktigt beteende och rör sig bland bebyggelse och människor. I sådana fall bör länsstyrelserna kunna besluta om att djuren får avlivas (yrkande 5). Enligt
motion MJ260 (m) bör Naturvårdsverket kunna ge en större möjlighet till skyddsjakt – en skyddsjakt av avlysningskaraktär – enligt 27 § jaktförordningen. I motion MJ292 (fp) anförs att vi har en jaktbar stam och därför bör omgående
beslutas om allmän jakt på varg (yrkande 4). I motion MJ357 (kd) anförs att med den utveckling vi har i dag av vargens förökning, enligt vissa forskare 20–30 %, kommer vi att få en ohållbar situation i vissa delar av landet.
Skyddsjakt och avlysningsjakt kan ske utan risk för att vargstammen utrotas (yrkande 4). Enligt motion MJ387 (fp) bör skyddsjakt på varg tillåtas först när vargstammen nått ett antal av 200 individer och då enbart utvidgad jakträtt i
renskötselområden. Vargpopulationens genetiska framtid är osäker. Minst 500 vargar borde vara ett minimum samtidigt som skyddsjakt bör tillåtas först när stammen nått ovan angivna antal (yrkande 3). Även enligt motion MJ396 (c)
förlorar ett djur som aldrig blir jagat sitt naturliga beteende att vara skygg för människor och tamdjur. Därför bör skyddsjakt på varg tillåtas i vargtäta områden (yrkande 2). Enligt motion MJ470 (c) är vi med riksdagens nu gällande
beslut om 200 vargar som ett delmål och Naturvårdsverkets restriktiva bedömningar för att reglera vargstammen i Sverige redan nu på väg mot en snabbt växande vargstam. Det måste därför bli möjligt att, där vargens framfart medför stora
negativa konsekvenser för de berörda, reglera vargstammen genom skyddsjakt och avlysningsjakt (yrkande 1). Utskottets ställningstagande Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition 2000/01:57 En sammanhållen
rovdjurspolitik (bet. 2000/01:MJU9 s. 15) anförde utskottet att nationella miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn samt etappmål för varg och järv bör slås fast. Som regeringen anfört bör uttrycket miniminivå endast användas
för de arter där stammen uppnått ett sådant individantal att arten bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således fastställas för björn, lo och kungsörn. För järv och varg bör i stället etappmål fastställas,
eftersom stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett längre perspektiv. Etappmål skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska faunan kan anses
långsiktigt säkrad. I utskottsbetänkandet anfördes vidare (s. 21) att förekomsten av varg skapar starka känslor och konflikter bl.a. med näringsintressen och jaktintressen, och på många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Som
regeringen anför är det därför inte möjligt att i dag å ena sidan få en bred acceptans för en vargstam av den storlek som krävs för att den skall kunna bedömas som långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Å andra sidan är
det inte rimligt att ange ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Mot denna bakgrund finner utskottet att en tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. Med en varsam
tillväxt får människor bättre möjligheter att lära sig leva med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för att dess närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms dock en snabb tillväxt av vargstammen minska risken för effekter av
inavel. Som regeringen anfört är emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt. Utskottet tillstyrkte således regeringens förslag om etappmål för vargstammen i Sverige. Innan etappmålet
har uppnåtts bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Utskottet har sålunda tidigare bl.a. uttalat att etappmål skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska
faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en utvärdering göras av stammens utveckling och de eventuella konflikter som uppstått med andra intressen. Vidare bör en bedömning göras om ett nytt etappmål skall
fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att fastställa en miniminivå. Genom beslut den 7 juni 2001 uppdrog regeringen åt Naturvårdsverket att i samråd med länsstyrelserna överväga hur arbetet med att förebygga jaktbrott kan
kopplas till inventeringsverksamheten samt att bearbeta Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för björn, järv, lodjur och varg i de delar som är motiverade med anledning av propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57) m.m. I
beslutet anfördes att verket inom ramen för arbetet med hotade arter fastställde åtgärdsprogram för björn, järv, varg och lodjur under år 2000 och att uppdraget avser de bearbetningar av programmen som är motiverade med hänsyn till
regeringens bedömningar och riksdagens ställningstaganden beträffande propositionen. Vidare anfördes att arbetet bör inledas med programmen för varg respektive järv. Den nu aktuella delen av uppdraget skulle ursprungligen redovisas till
regeringen senast den 1 juni 2002, men Naturvårdsverket har fått förlängd tid, senast till den 1 november 2003, för sin redovisning. Utskottet utgår från att regeringen ägnar den kommande redovisningen av uppdraget vederbörlig
uppmärksamhet och att regeringen informerar riksdagen om resultatet av sitt arbete. Utskottet anförde vid riksdagsbehandlingen av proposition 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik (bet. 2000/01:MJU9 s. 15, 26) att så länge stammen
av en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte att lokalt begränsa antalet djur bör endast tillåtas om stammen i landet som helhet visar en entydigt positiv utveckling.
Utskottet anförde vidare att främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom renskötselområdet och i första hand gälla vargar som etablerat revir inom för rennäringen särskilt olämpliga områden. En förutsättning bör dock vara att stammen som
helhet i landet visar en positiv utveckling. Detta överensstämmer också med de allmänna förutsättningarna när det gäller skyddsjakt enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a. stadgar att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av
artens bevarandestatus inte försvåras. När det gäller skyddsjakt på enskilda individer som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis andra bedömningar göras. Utskottet redovisade motsvarande synpunkter beträffande
skydds- och licensjakt på varg senast våren 2002 (bet. 2001/02:MJU18 s. 22). Med det anförda avstyrks motion MJ292 (m) yrkande 4 om allmän jakt på varg. Vidare avstyrks även motionerna MJ208 (c) yrkande 1, MJ234 (m) yrkande 5, MJ260 (m),
MJ357 (kd) yrkande 4, MJ387 (fp) yrkande 3, MJ396 (c) yrkande 2 och MJ470 (c) yrkande 1. Administrativa frågor
Skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut m.m.
UTSKOTTETS FÖRSLAG I KORTHET Utskottet avstyrker motioner om utvidgad skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut (m, kd, c) och om att varg inte skall
omfattas av sådan skyddsjakt (m). Motionerna Enligt motionerna MJ208 (c) yrkande 2, MJ234 (m) yrkande 4, MJ253 (c) yrkande 1 och MJ357 (kd) yrkande 2 bör en ändring göras av 28 § jaktförordningen så att det blir möjligt att
direkt skydda sina tamdjur vid rovdjursangrepp utan beslut av en myndighet. En djurägare bör inte behöva se på hur ett djur blir dödat innan han får ingripa. Det bör därför finnas möjlighet att skjuta rovdjur som vållar problem för ägare
av tamdjur. Det är oacceptabelt att ha en lagstiftning som tvingar djurägare att overksamma stå och se hur exempelvis en varg eller lo river deras tamboskap. I motion MJ288 (m) anförs att 28 § jaktförordningen bör ändras så att vargen
inte omfattas av bestämmelsen. Riksdagens beslut att varg skall omfattas av 28 § jaktförordningen bör omprövas. Skyddsjakt utan myndighetsbeslut är många gånger svår att skilja från ett jaktbrott. Denna möjlighet kan på sikt innebära att
fredningen av rovdjuren sätts ur spel (yrkande 2). Enligt motion MJ363 (c) bör 27 och 28 §§ jaktförordningen ändras för att stärka den s.k. nödvärnsrätten och göra det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur.
Beslutande myndigheter måste ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter och för att realisera riksdagens uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen (yrkande 2). I motion MJ391 (c)
anförs att nödvärnsrätten vid anfall från varg i dag är utformad så att t.ex. en jägare inte får skjuta om vargen anfallit jägarens hund, utan hundägaren måste avvakta till dess vargen återvänder eller anfaller en andra gång. Det gör att
nödvärnsrätten i jaktlagstiftningen är annorlunda än den nödvärnsrätt som finns i brottsbalken. Reglerna borde ändras så att rätten att agera i nödvärn finns redan vid en första attack (yrkande 1). Den nödvärnsrätt som riksdagen
beslutade förra året är enligt motion MJ396 (c) alldeles för otydlig och tandlös för att kallas nödvärnsrätt. Där tillåts du skjuta först vid en återupprepad attack av ett rovdjur efter att först utan vapen ha försökt avvärja attacken. I
en nödvärnssituation måste du omedelbart få agera och skydda djur och egendom (yrkande 1). Även enligt motion MJ470 (c) bör 28 § jaktförordningen rörande nödvärnsrätten omprövas. Den s.k. nödvärnsrätten bör förstärkas i syfte att
skydda den som blir angripen eller får sin egendom angripen. Bestämmelserna kan i dag medföra olika tolkningar till nackdel för den som angrips av varg (yrkande 4). Utskottets ställningstagande Om det på grund av ett
viltbestånds storlek finns påtagliga risker för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som regeringen bestämmer enligt 7 § jaktlagen (1987:259) besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24
§ jaktförordningen är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg, järv eller lo. I vissa fall kan skyddsjakt efter björn, varg, järv eller lo också bedrivas på initiativ av en enskild utan föregående prövning
av myndighet. Detta får enligt 28 § jaktförordningen ske om ett tamdjur dödats eller skadats och det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Jordbruksminister Ann-Christin
Nykvist anförde i riksdagens frågestund den 6 februari 2003 att vi har en lagstiftning som skall hjälpa oss att nå en balans mellan olika intressen. Vi har intresse av att värna om en rovdjursstam och ekonomiska intressen när det gäller
näringsutövning. Den gällande lagstiftningen ger en rimlig balans i dessa avseenden, eftersom det finns ett utrymme för den enskilde djurägaren att vidta åtgärder. Det krävs då att man kan göra sannolikt att det är fråga om ett rovdjur
som har rivit tamboskap och att det därigenom finns en risk att det skall göra så också i fortsättningen. Man får dock inte skjuta rovdjuret när det angriper första gången. Frågor om utvidgning av skyddsjakten på rovdjur behandlades
av utskottet våren 2001 och våren 2002 (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, bet. 2001/02:MJU18 s. 22). Utskottet avvisade då ett flertal motioner om sådan ändring i 28 § jaktförordningen att en djurägare skulle få möjlighet att, utan
myndighets beslut, döda ett rovdjur vid eller omedelbart efter ett direkt angrepp på tamdjur. Utskottet gjorde den bedömningen att, inte minst mot bakgrund av att det för vissa typer av jaktbrott skall räcka med att gärningsmannen
handlat oaktsamt, en ändring i jaktförordningen i enlighet med motionerna skulle komma att innebära stora svårigheter när det gäller att bevisa om ett jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om tillåten skyddsjakt. Mot denna
bakgrund fann utskottet det inte lämpligt att, i varje fall för närvarande, ändra förutsättningarna för skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen. Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga och avstyrker därmed motionerna MJ208
(c) yrkande 2, MJ234 (m) yrkande 4, MJ253 (c) yrkande 1, MJ357 (kd) yrkande 2, MJ363 (c) yrkande 2, MJ391 (c) yrkande 1, MJ396 (c) yrkande 1 och MJ470 (c) yrkande 4. Utskottet tillstyrkte i betänkandet (2000/01:MJU9 s. 28)
Sammanhållen rovdjurspolitik att 28 § jaktförordningen borde ändras så att den åter omfattar varg och anförde att vargstammen under 1990-talet har haft en stark tillväxt. Med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa
sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skadesituationer ha
möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur. Detta bör främst gälla tamdjur som ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna döda
en varg i omedelbart samband med angrepp. Utskottet uttalade emellertid att denna förändring förutsätter att vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i tillväxten är hög. Bryts den nuvarande positiva utvecklingen är det enligt
utskottets mening inte möjligt att tillåta någon skyddsjakt utan föregående beslut av Naturvårdsverket. I en sådan situation kan det alltså bli aktuellt att åter ändra 28 § jaktförordningen så att den inte längre omfattar varg. Utskottet
avstyrker därmed motion MJ288 (m) yrkande 2. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt UTSKOTTETS FÖRSLAG I KORTHET Utskottet föreslår med hänvisning till riksdagens beslut om en sammanhållen
rovdjurspolitik att motioner (s, m, fp, c) om beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt avstyrks. Motionerna I motion MJ234 (m) anförs att lokala och regionala myndigheter bör få fatta beslut om skyddsjakt eller andra
åtgärder när lokala problem uppstår. Lokalt kan det förekomma att tamdjur blir rivna i stor omfattning på grund av antingen stor lokal förekomst av någon rovdjursart eller att något enstaka rovdjur fått smak på tamdjurskött (yrkande 3).
Lokal beslutsnivå bör enligt motion MJ292 (fp) gälla, eftersom vargfrågan är ett lokalt problem. Beslut om vargstammens behandling bör ske utifrån respektive länsstyrelse och därifrån delegeras till jaktvårdskretsarna inom respektive
länsstyrelse (yrkande 5). I motion MJ336 (c) anförs att det bör uppdras åt länsstyrelserna att besluta om jakt av lo när arten blir alltför dominant. En mer öppen attityd mellan myndigheter och jägare torde innebära att man gemensamt
kan lösa de problem som den överrepresenterade arten av lo medfört i länet (yrkande 2). I motion MJ363 (c) anförs att det är felaktigt att beslut om skyddsjakt på enskilda individer av varg som vållat stor skada ligger på central nivå
hos Naturvårdsverket såväl ur djurskyddssynpunkt för tamdjuren som utifrån ett äganderättsperspektiv för den enskilde djurägaren. En decentralisering av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer till län/regionnivå skulle med stor
sannolikhet innebära kortare beslutsvägar och snabbare beslut (yrkande 3). Enligt motion MJ391 (c) bör beslut om skyddsjakt på varg föras över till länsstyrelserna. Viltvård, naturvård och naturskydd hanteras också på länsstyrelserna.
Det är därför naturligt att frågor om skyddsjakt på varg i det enskilda fallet bör hanteras av respektive länsstyrelse (yrkande 2). I motion MJ465 (s) anförs i fråga om fördelning av kvoter vid jakt på björn att starka koncentrationer
under senare år har kunnat konstateras till vissa områden inom län. Den princip för tilldelning som tillämpas är att län tilldelas en kvot på ett visst antal björnar. Länsstyrelse bör få befogenhet att inom länet, genom lokalt förankrade
förvaltningsplaner, fördela beviljad kvot till länets jaktvårdskretsar. Det kan i praktiken innebära kommunala björnkvoter inom respektive län. Utskottets ställningstagande I betänkandet Sammanhållen rovdjurspolitik angav
utskottet (bet. 2000/01:MJU9 s. 24) att förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg, och kungsörn är en nationell angelägenhet och en förpliktelse enligt internationella konventioner och medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av
dessa rovdjur är det således av vikt att ha överblick över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå. Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen ha
huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn, järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande. Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre komma till användning, och de
regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna innebära större förståelse för de beslut som fattas. De fördelar som finns med
regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i de fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Enligt utskottets mening har länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt
som stämmer överens med de övergripande målen för de aktuella arterna. Genom inrättande av regionala rovdjursgrupper kommer denna kompetens att förstärkas ytterligare. I betänkandet anförde utskottet vidare att Naturvårdsverket bör ha
möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation bör för närvarande endast kunna komma i fråga beträffande arterna björn och lo,
eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd. Som utskottet tidigare har redovisat (bet. 2001/02:MJU24 s. 38) har jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur
av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Därutöver återinfördes möjligheten för enskild till skyddsjakt på varg utan föregående myndighetsbeslut. Genom riksdagsbeslutet utökades möjligheterna för arternas
överlevnad i Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera situationer med rovdjur som vållar skada eller olägenhet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna MJ234 (m) yrkande 3, MJ292 (fp) yrkande 5, MJ336 (c) yrkande
2, MJ363 (c) yrkande 3, MJ391 (c) yrkande 2 och MJ465 (s). Ersättning för viltskador UTSKOTTETS FÖRSLAG I KORTHET Utskottet avstyrker med hänvisning till ökad inventeringsverksamhet och utökade
anslag för viltskador motioner om viltskadeersättning för rovdjursangrepp på tamdjur (m, fp, kd, c) och om åtgärder för att minska skador (mp). Ett motionsyrkande om ersättning för personskador (c) avstyrks med hänvisning till att
ersättning kan utgå för skada på grund av angrepp av björn.
Motionsyrkanden om rovdjursskador vid fäbodbruk (v) avstyrks med hänvisning till att bidrag och ersättning kan utgå för att förebygga skador och för skador även för djur
på s.k. löst skogsbete. Motionerna Enligt motionerna MJ234 (m) bör alla skador på tamdjur som orsakas av rovdjur ersättas, även de som drabbar jakthundar och hästar. Även personskador bör ersättas (yrkande 6). I motionerna
MJ253 (c) yrkande 2 och MJ357 (kd) yrkande 3 anförs att full ekonomisk ersättning bör utbetalas för rovdjursangrepp på tamdjur. Om rovdjurspolitiken skall få acceptans är det viktigt att de människor som drabbas av att deras djur dödats
av rovdjur inte lider någon ekonomisk skada till följd av rovdjursangrepp. Djurägare bör kompenseras fullt ut för de rovdjursskador som inträffar. Full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp skall gälla både för djur som ingår i
näringsverksamhet och som hålls som husdjur. Enligt motion MJ292 (fp) bör staten omgående ersätta drabbade djurägare fullt ut vid vargens skadegörelser (yrkande 3). Ett särskilt åtgärdsprogram för att uppmärksamma problemet med
otydliga skador på djur och produktion vid fäbodbruk i samband med viltstörningar bör inrättas enligt motion MJ423 (v). Viltskador i form av skador på gröda och tamdjur kan ersättas, men det är oklart hur och i vilken omfattning
viltskador som drabbar produktionen, t.ex. rörande kvalitet, kvantitet och reproduktion, kan ersättas. För att viltskador skall ersättas krävs att den drabbade har vidtagit åtgärder som är rimliga för att förebygga skadan (yrkande 2).
Vidare anförs att frågan om ett generellt driftbidrag till fäbodbruk i områden med hög förekomst av rovdjur utreds. Beroende på rovdjursförekomst och önskemålen om expansionsmöjligheter för rovdjuren bör fäbodbruk i områden med stora
rovdjursbestånd kunna få ett generellt driftstöd som ger möjlighet att vidta åtgärder i form av vallning eller annat för att förebygga viltskador. De medel som finns tillgängliga på länsstyrelsenivå och inom kulturmiljövården bör även
kunna användas för att stödja driften av ett kulturhistoriskt arv som fäbodbruket utgör (yrkande 3). Enligt motion MJ451 (mp) bör åtgärder byggas upp för att minska skador på tamboskap under förutsättning att avsatta medel för
rovdjursskador inte minskas de närmaste fem till sju åren. Motionären vill ha en kontrollerad tillväxt av vargstammen, förslagsvis 10 % per år, så att riksdagens delmål uppnås på 5–7 år. Under förutsättning att avsatta medel till
rovdjursskador inte minskas under denna tid skulle man hinna bygga upp de åtgärder som är erforderliga för att minska skador på tamboskap (yrkande 2). Fullständig ersättning bör enligt motion MJ470 (c) erhållas för skador på
tamboskap, husdjur och människor orsakade av varg. Det är inte möjligt att få ersättning vid personskada förorsakad av varg. Centerpartiets motionsförslag på den punkten avslogs av riksdagen. En förändring av riksdagens beslut krävs, där
människor som blivit skadade av varg utan dröjsmål skall ersättas för lidandet och de extra kostnader som uppstått (yrkande 3). Utskottets ställningstagande Inledningsvis vill utskottet erinra om den grundläggande principen
att skador av vilt i första hand skall förebyggas och att detta huvudsakligen skall ske genom jakt (jfr bet. 2001/02:MJU18 s. 17). Beslut om bidrag för förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador på annat än ren får enligt 11 §
viltskadeförordningen (2001:724) lämnas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får lämnas i mån av tillgång på medel, dvs. någon rättighet för enskilda att få vare sig bidrag eller ersättning är inte föreskriven. För år 2002 anvisades
under anslaget Ersättningar för viltskador m.m. 36 miljoner kronor för att förebygga skada av vilt och ersätta sådan skada i den mån den avser annat än renar. Beloppet är 11 miljoner kronor högre än vad som anvisades för budgetåret 2001.
På tilläggsbudget (prop. 2001/02:100 s. 157, bet. 2001/02:FiU27) anslogs ytterligare 3,5 miljoner kronor på viltskadeanslaget för år 2002. För år 2003 anslogs motsvarande belopp (prop. 2002/03:1 utg.omr. 23 s. 40, bet. 2002/03:MJU2 s.
24), vilket innebar att anslaget utökades med 3,5 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Som utskottet konstaterade våren 2001 (bet. 2000/01:MJU9) är bidrag för att förebygga skador ett viktigt led i rovdjurspolitiken, och bidrag
till rovdjurssäkra elstängsel i områden med fast vargförekomst har haft en avgörande betydelse för tamdjursägarnas syn på främst förekomsten av varg och björn. Genom den ökande inventeringsverksamhet som förordades i proposition
2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik kommer större kunskap att erhållas om antalet rovdjur i länen. Inventeringarna kommer att göra det möjligt att på ett betydligt bättre sätt än i dag närmare förutsäga var tamdjuren kan förväntas
bli dödade om inte skadeförebyggande åtgärder vidtas. Utskottet delade regeringens uppfattning att, liksom hittills, ett fast belopp bör anvisas för fördelning mellan länen och att ersättning bör kunna lämnas för skador på tamdjur.
Utskottet ansåg även att systemet med bidrag till förebyggande åtgärder i princip inte bör förändras. Detta ställningstagande kvarstår. Vid riksdagsbehandlingen av 2003 års budgetproposition (bet. 2002/03: MJU1 s. 16) anfördes att
Naturvårdsverket arbetar med att skapa en databas över rovdjursstammarna samt med frågor hur inventeringen skall organiseras. Allmänhetens informationsbehov skall också tillgodoses bättre än tidigare. Naturvårdsverket har bildat ett
nationellt råd för rovdjursfrågor till stöd för verkets arbete med att genomföra rovdjurspolitiken. Det anförda tillgodoser i allt väsentligt syftet med motionerna MJ234 (m) yrkande 6, MJ253 (c) yrkande 2, MJ292 (fp) yrkande 3, MJ357
(kd) yrkande 3, MJ451 (mp) yrkande 2 och MJ470 (c) yrkande 3 delvis. Utskottet föreslår därför att berörda motionsyrkanden lämnas utan vidare åtgärd. I fråga om ersättning för personskador orsakade av varg och andra rovdjur vill
utskottet erinra om att det enligt 12 § viltskadeförordningen numera är möjligt att erhålla ersättning för personskada av björn om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de kostnader som skadan föranleder.
Bakgrunden till bestämmelsen är ett tillkännagivande till regeringen vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik (bet. 2000/01:MJU9 s. 39). Utskottet anförde att även om skador på människor
till följd av rovdjursangrepp är ovanliga kan det inte uteslutas att ett rovdjur, främst björn, under olyckliga omständigheter angriper och skadar eller dödar en människa. För att minska risken för sådana olyckor bör
informationsinsatserna om lämpligt beteende vid möte med björn utökas. Dessutom bör etablering av rovdjur i områden där risken för sådana olyckor är som störst förhindras eller i varje fall bör antalet individer i dessa områden minskas.
Det ligger även ett ansvar på Naturvårdsverket, berörda länsstyrelser och det eller de rovdjurscentrum som kommer att inrättas att ge allmänheten information om hur man skall uppträda vid ett möte med björn och andra rovdjur, som alla
måste behandlas med största respekt. Trots ett i dag väl utbyggt allmänt försäkringsskydd och goda möjligheter till kompletterande privat försäkringsskydd kan det inte bortses från att skador av rovdjur på människan kan leda till svåra
ekonomiska påfrestningar för den som drabbas. Sådana konsekvenser av rovdjursförekomsten kan dessutom enligt utskottets mening leda till minskat förtroende för den statliga rovdjurspolitiken. Utskottet har inhämtat att
Naturvårdsverket på sin hemsida informerar om möten med björn vid jakt. En motion om ersättning för personskada orsakad av varg avslogs av riksdagen i mars 2001 (bet. 2000/01:MJU9 s. 39, rskr. 2000/01:174). Utskottet har inte ändrat
uppfattning i denna fråga och avstyrker därmed motion MJ470 (c) yrkande 3 delvis. I samband med behandlingen av en sammanhållen rovdjurspolitik (bet. 2000/01:MJU9 s. 38) anförde utskottet att det bör finnas samma möjlighet för
länsstyrelserna att lämna bidrag till förebyggande åtgärder för djur på löst skogsbete som för andra tamdjur om djuren ingår i näringsverksamhet. Utskottet förutsatte också (s. 29) att regeringen ägnar frågan om ersättning för djur som
hålls på fritt bete i skogen vederbörlig uppmärksamhet och vid behov vidtar de åtgärder som kan anses påkallade (jfr bet. 2001/02:MJU18 s. 18). Numera gäller enligt 11 § viltskadeförordningen (2001:724) att länsstyrelsen får lämna bidrag
till åtgärder för att förebygga skada av vilt på annat än ren. Ersättning för skada av vilt av på annat än ren får lämnas om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de kostnader som skadan föranleder. Det
gäller sålunda inga särskilda regler för ersättning vid fäbodbruk, utan ersättning utgår som för andra tamdjur om djuren ingår i näringsverksamhet. Som utskottet tidigare har redovisat (bet. 2000/01:MJU9 s. 29) har riksdag och regering
dock i flera sammanhang uttalat sin vilja att bevara och utveckla fäbodbruket, vilket, förutom att vara bärare av kulturhistoriska värden, också hyser utrotningshotade lantraser. Med det anförda finner utskottet att syftet med motion
MJ423 (v) yrkandena 2 och 3 till stor del kan anses tillgodosett. Motionen kan därför lämnas utan vidare åtgärd.
Reservationer 4. Skyddsjakt på varg m.m. (punkt 8)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sven Gunnar Persson (kd), Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c) och Bengt-Anders Johansson (m). Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ208 yrkande 1, 2002/03:MJ234 yrkande 5, 2002/03:MJ260, 2002/03:MJ357 yrkande 4 samt avslår motionerna 2002/03:MJ387 yrkande 3, 2002/03:MJ396 yrkande 2 och 2002/03:MJ470
yrkande 1. Ställningstagande Vi anser att det bör göras möjligt att bedriva skyddsjakt, reglerad licensjakt eller avlysningsjakt på varg. Naturvårdsverket bör kunna ge en större möjlighet till skyddsjakt – en skyddsjakt av
avlysningskaraktär – enligt 27 § jaktförordningen (1987:905). Ett visst antal djur bör få skjutas inom ett visst område för att vargen på nytt skall få respekt för människan och för att vi skall ha kontroll över vargen.
Jaktvårdskretsarna i varje kommun bör vara de som samordnar jakten över större områden. En sådan begränsad licensjakt bör tillåtas i områden med stark koncentration av varg. På flera håll har vargstammen vuxit sig så stark att den utgör
ett direkt hot mot lokalbefolkningens möjligheter att leva ett normalt liv. Av den anledningen är det rimligt att ett visst antal djur får skjutas i vargtäta områden. Detta bör ges regeringen till känna. 6. Skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut (punkt 11) av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sven
Gunnar Persson (kd), Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c) och Bengt-Anders Johansson (m). Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ357 yrkande 2 och
2002/03:MJ363 yrkande 2 samt avslår motionerna MJ208 yrkande 2, 2002/03:MJ234 yrkande 4, 2002/03:MJ253 yrkande 1, 2002/03:MJ391 yrkande 1, 2002/03:MJ396 yrkande 1 och 2002/03:MJ470 yrkande 4. Ställningstagande En central del
av rovdjurspolitiken bör vara människans möjlighet att skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. Vi anser att bestämmelserna i 28 § jaktförordningen (1987:905) bör ändras för att stärka dels den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt, dels göra
det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur. Det är inte rimligt att när ett tamdjur angrips av rovdjur det saknas möjlighet att, utan beslut av myndighet, ingripa innan djuret har skadats eller – ännu värre – dödats.
Beslutande myndigheter bör ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter samt för att realisera riksdagens uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen. Detta bör ges regeringen till känna.
7. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt (punkt 13) av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sven Gunnar Persson (kd), Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c) och Bengt-Anders Johansson (m). Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 7.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ234 yrkande 3, 2002/03:MJ336 yrkande 2 och 2002/03:363 yrkande 3 samt avslår motionerna 2002/03:MJ292 yrkande 5, 2002/03:MJ391 yrkande 2 och 2002/03: MJ465. Ställningstagande
Lokalt kan det förekomma att tamdjur blir rivna i stor omfattning på grund av antingen stor lokal förekomst av någon rovdjursart eller att något enstaka rovdjur fått smak på tamdjurskött. Att beslut om skyddsjakt på enskilda individer av
varg som vållat mycket stor skada skall ligga på central nivå hos Naturvårdsverket måste vara felaktigt ur såväl djurskyddssynpunkt för tamdjuren som ur ett äganderättsperspektiv för den enskilde djurägaren. En decentralisering av
besluten kring skyddsjakt av enskilda individer till läns- eller regionnivå skulle med stor sannolikhet innebära kortare beslutsvägar och snabbare beslut. Det bör också uppdras åt länsstyrelserna att besluta om jakt av lo när arten blir
alltför dominant. En mer öppen attityd mellan myndigheter och jägare torde innebära att man gemensamt kan lösa de problem som den överrepresenterade arten lo medfört i länet. Lokala och regionala myndigheter bör därför få fatta beslut om
skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem uppstår. Detta bör ges regeringen till känna. 10. Bidrag och ersättning för skada av vilt (punkt 16)
av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sven Gunnar Persson (kd), Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c) och Bengt-Anders Johansson (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs
i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ234 yrkande 6, 2002/03:MJ253 yrkande 2 och 2002/03:MJ357 yrkande 3 samt avslår motionerna 2002/03:MJ292 yrkande 3, 2002/03:MJ451 yrkande 2 och 2002/03:MJ470 yrkande 3
delvis. Ställningstagande Alla skador på tamdjur som orsakas av rovdjur bör ersättas, även de som drabbar jakthundar och hästar. Om rovdjurspolitiken skall få acceptans är det viktigt att de människor som drabbas av att
deras djur dödas av rovdjur inte lider någon ekonomisk skada till följd av rovdjursangrepp. Det är inte rimligt att den enskilde djurägaren skall behöva teckna särskilda försäkringar för att skydda sig mot rovdjur. Full ekonomisk
ersättning för rovdjursangrepp bör gälla både för djur som ingår i näringsverksamhet och för djur som hålls som husdjur. Detta bör även gälla djur som inte är kopplade till näringsverksamhet. Ökade resurser behövs också för uppsättning
av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras. Detta bör ges regeringen till känna. 11. Rovdjursskador vid fäbodbruk (punkt 18) av Sven-Erik Sjöstrand (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 18 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ423 yrkandena 2 och 3. Ställningstagande Jag anser att ett särskilt åtgärdsprogram bör inrättas för att uppmärksamma problemet med otydliga skador på djur och
produktion vid fäbodbruk i samband med viltstörningar. Viltskador i form av skador på gröda och skador på tamdjur kan ersättas. Det är dock oklart hur och i vilken omfattning viltskador som drabbar produktionen, t.ex. rörande kvalitet,
kvantitet och reproduktion kan ersättas. För att viltskador skall ersättas krävs att den drabbade har vidtagit åtgärder som är rimliga för att förebygga skadan. Vidare bör frågan om ett generellt driftsbidrag till fäbodbruk i områden
med hög förekomst av rovdjur utredas. Beroende på rovdjursförekomst och önskemål om expansionsmöjligheter för rovdjuren bör fäbodbruk i områden med stora rovdjursbestånd kunna få ett generellt driftstöd som ger möjlighet att vidta
åtgärder i form av vallning eller annat för att förebygga viltskador. De medel som finns tillgängliga på länsstyrelsenivå och inom kulturmiljövården bör även kunna användas för att stödja driften av det kulturhistoriska arv som
fäbodbruket utgör. En utredning om detta behövs. Detta bör ges regeringen till känna. |
